God Jul!

Om det mot förmodan fortfarande är någon som kikar in på denna dåligt uppdaterade lilla blogg så vill jag passa på att önska en riktigt god jul! Till alla som fortfarande kämpar med att få barn eller syskon vill jag också önska ett stort lycka till och ge lite extra hopp. Ge inte upp! Till er som blev föräldrar i år önskar jag fortsatt lycka till med era små.
Första julen med lilla dottern och det känns fantastiskt. Tänk att det blev såhär till slut! Förra julafton berättade vi för nära och kära att bönan var på gång men jag minns att jag var så orolig för att det inte skulle gå vägen. Vi hade inte varit på kontroll VULet än och jag nojjade över att hjärtat inte skulle slå. Så fel jag hade och viken tur sen. Tacksamheten är fortfarande lika stor och varje dag med vår fina lilla tjej är en skänk från ovan.
Hon är snart 5 månader ändå känns det som igår när jag stod i duschen här hemma när värkarna drog igång. Den dag hon verkligen blir 5 månader (5 jan) var exakt den dagen jag för ett år sedan började störtblöda och fick åka in till gynakuten. Då trodde jag det var kört och vilken mardröm det var tills vi såg lilla hjärtat slå.
Det händer mycket med en ny människa på 5 månader och det händer mycket med en nybliven förälder. Alla klyschor kan bekräftas och bland många så känns "livet får en ny mening" nog som den mest träffande. Med det vill jag inte säga att meningen med livet är barn utan just att livet får en ny mening.
Nu ska det fixas med det sista innan julen kan landa ordentligt här i ett Skåne som för ovanlighetens skull är vitt:)

Mammasvacka

Jag är för första gången riktigt trött och i behov av att få vara själv lite - jag snackar bara några timmar... Mannen är borta 1 vecka och lilltjejen har gått från att vara den mysigaste, lilla, glada skit till ett ganska trist gnällpaket. Vill inte sova, vill inte prata, vill inte skratta, vill ingenting egentligen. Jag blir bekymrad och orolig men förstår och hoppas att det bara är utveckling på gång. Läste i någon bok att det här utvecklingssprånget kan vara i 5 veckor -HJÄLP!!! Det hoppas jag verkligen inte för det är så himla tråkigt!!!! Man får ingenting gjort och all energi som går åt att underhålla sötisen känns fullkomligt bortslösad eftersom hon ändå inte blir riktigt nöjd. Jag hoppas på snar bättring och passar på att äta när hon (peppar, peppar) sover i vagnen.

3 månaders babyn

Nu är lilla dottern drygt tre månader och jag kan inte annat än hålla med om att allt blir lite enklare då. Det har varit fullkomligt ljuvligt att ha hand om henne fram tills nu också, men nu är det trots allt enklare. Hon är tåligare, hon är medveten och upptäcker världen och sig själv hela tiden på ett mera uppenbart sätt. Hon är lättare att läsa av och vår tid är något mer förutsägbar än tidigare även om vissa dagar kan bli helt upp och ned...
Ödmjuk inför livet blir man efter en kamp som slutat såhär lyckligt, väldigt ödmjuk.
Lilla, fina älsklingen det går inte en dag utan att jag tänker på hur oerhört tacksam jag är för att du finns i mitt liv!

Vaccination

Häromdagen fick lilla tjejen sin 3-månaders vaccination. Det hjälper inte att jag behandlat mängder med patienter genom åren för när de skulle sticka i henne, min fina dotter så var det riktigt jobbigt -för mig. Hon fixade det hela finfint och grät inte särskilt mycket. På kvällen hade hon däremot en period då hon var så himla ledsen och förtvivlad. Vi kunde inte trösta henne på något sätt och jag kände mig liten och hjälplös. Det verkade som hon hade ont i kroppen för så fort man ändrade läge på henne så blev hon ledsen igen efter att ha tystnat för en stund. Hon hade ingen feber men vi gav henne Alvedon till slut och efter ca 20 minuter så lugnade allt ner sig och hon somnade på min mage. Aptiten var inte heller på topp den dagen och hon var lite tröttare än vanligt dagen efter men nu verkar hon ha repat sig och jag hoppas att reaktionen är över för denna gången. Hur har det varit för era små när de fick 3-månaders vaccin?

Fy på mig!

Jag lider av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag bloggar så dåligt... Jag är inne och läser andras bloggar och följer med i vad som händer i deras liv. De som fått barn och de som fortfarande kämpar på (håll ut!!!!). Känns taskigt att inte dela med mig av vårt liv sedan bönan kom. Att tiden inte finns som tidigare är så klart en anledning, men också att man kanske hellre startar om på nytt. Nytt liv, ny blogg liksom. Så tänker jag och när jag tänkt färdigt får ni veta. Fram tills dess blir det såhär sporadiska, tråkiga inlägg som egentligen inte syftar till något mer än att säga att vi lever och mår bra. Livet som mamma är underbart och vår fina dotter likaså:)

Anka? Jag trodde det var gås!

Jag kan inte låta bli att kommentera Mrs Anna Anka som vi kunde se i gårdagens Svenska Hollywoodfruar på tv3 och jag är inte den enda idag har jag märkt. Hur mycket man än önskar att man inte ska bry sig så går det inte att låta bli. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en människa som är så verklighetsfrånvänd. Hur kan man så totalt tappa bort sitt sunda förnuft och ursprung. Hon kommer trots allt bara från lilla, meningslösa Bjuv här i Skåne. Jag undrar om det hela är ett skämt. Är hon på riktigt? Snacka skit om "bondlurkarna" som är gäster på deras VIP fest, håna barnflickan, köra med hushållerskan, vara för fin för bakvägarna, bära resväskor horisontellt, käka brosk för att slippa cancer etc. Det fanns ju ingen ände på eländet.
Det där eländet har ju trots allt ett stort underhållningsvärde och som jag sa, även om jag inte vill kan jag inte låta bli. Jag kommer garanterat att se nästa avsnitt också, detta tillsammans med många andra. Grattis till tv3!

Magi

Jag förundras över den magi som finns omkring ens barn. Hon har liksom en "feelgood aura" Det kvittar hur trött jag är på dagen eller på natten när det ska ätas eller bytas, när jag knappt vet vad jag själv heter eller vilket bröst som ska ammas, om vi ens har ammat... När hon brister ut i ett av sina leenden så bara smälter jag. Ingenting känns jobbigt utan så självklart! Vad är väl lite trötthet mot att hon mår bra. Det är så det känns. Jag gör vad som helst bara hon mår bra. Jag ligger och tittar på henne när hon ska somna och när hon skrattar i sina drömmar (vad rör sig i det lilla huvudet?) så är det bara nuet som gäller, just där och då. Den känslan som infinner sig i mig är fullkomligt obetalbar och jag undrar om priset någonsin kan bli för högt? Gensvar från det liv man faktiskt skapat. Det är väl egentligen ingen magi alls, det är ju kärlek.

Himmelriket har öppnat sig

Först och främst tack för alla era kommentarer med tips om blöjor och bröstmjölkspump. Letandet efter den ultimata blöjan fortsätter, pumpen har jag hittat idag.
Jag har hamnat i himmelriket! Nåja, allt är ju relativt och saker och ting har verkligen förändrats. Om himmelriket förut kunde vara att få dricka en riktigt god champagne så är himmelriket nu att ha en riktigt bra bröstpump:) Har idag införskaffat mig en Philips Avent Isis och det är underbart! Inga söndersmulade bröstvårtor, inget slitsamt tvåhandspumpande, ingen tidsödande smärtsam process. Skillnaden är som natt och dag. Jag använde förut Apotekets enkla handpump. I mitt tycke kan den på sin höjd tjäna som en ful blomstervas i en lekstuga! Det har gjort SÅ ont och tagit lång tid att prestera några ynka ml, men jag mitt dumma nöt har kämpat på... Nu är det slut på det och jag behöver inte längre fasa de gånger Bönan bara äter ett bröst eller jag är överfull. Inser också att det kommer vara fullt möjligt att ladda frysen inför framtida utflykter på egen hand. Med blomstervasen kändes den möjligheten ganska långt borta. Jag är så nöjd och kommer aldrig råda någon att köpa ett stavformat, hårt tortyrredskap för att tömma sina bröst när det finns silikonvadderade, mjuka "fluffpumpar" för samma ändamål. Så himla bra!

Djunglar

Efter att tagit sig igenom vagndjungeln så ska man nu ta sig igenom blöjdjungeln.
Vi använde de första blöjorna för nyfödda från Libero som man fick i provväskorna och de funkade bra. Nästa inköp av maken blev därför Libero i storlek 3-6 kg och de är riktigt, riktigt dåliga! Läcker både kiss och avföring och det nästan undantagslöst. Läckaget kan komma lite varstans ifrån. Kläder och lakan blir ju förstörda. Bajsfläckarna går dessutom knappt bort!
Bland proverna man fick från BB fanns ju också Pampers för nyfödda vilka också var bra och jag tyckte dessutom att de var lite mjukare än Libero varför jag hade köpt dem istället om jag kunnat ta mig t affären när det var dags...
Efter diverse olika påsättningsmetoder utan förbättring, med en riktigt förbannad mamma varje gång olyckan varit framme fick det till slut vara nog. Nu har vi Pampers blöjor 4-9 kg och de fungerar mycket, mycket bättre. Ska inte säga att det inte läcker alls för på något konstigt vis lyckas bajset ta sig upp bak i ryggen... Verkar urkonstigt jag vet för blöjorna går ju typ upp i armhålorna, men så är det.
Det är ju lätt att tro att de dyra blöjmärkena är bättre vilket åtminstone jag går på men det är så klart möjligt att dunderblöjan är någon helt annan och då tar jag gärna emot tips!
En annan djungel är bröstpumps djungeln. Med den pump jag har nu (Apotekets enkla handpump) gör det j-t ont och jag får knappt ut någon mjölk trots att bröstet är nästan fullt. På det viset kommer jag aldrig kunna ladda frysen för det är plågsamt och med risk att mjölken blir uppblandad med bröstvårtsbitar, AJ! Tips någon?
Just det - en annan sak. Ungefär hur mycket bröstmjölk blir det egentligen av pumpning? Förstår att det är individuellt, men på ett ungefär?

Livet just nu

Fy, vad jag är dålig på att skriva inlägg, men jag är fortfarande inne och läser de bloggar jag följer varje dag. Tack Maria för att du bryr dig! Livet med Bönan börjar ta form och jag börjar rent fysiskt bli människa igen, menar då i de nedre. Jag har haft väldigt ont och varit mycket begränsad av det. Har inte kunnat röra mig som jag velat och dagarna har inte riktigt kunna bli som jag önskat. 5 veckor att läka är lång tid, onormalt lång tid men nu har det förhoppningsvis vänt! BM hade ingen förklaring till det hela, men det ser i alla fall bra ut. Hur bra det nu kan se ut...
Vi börjar få in lite rutiner nu och jag kan planera tiden hyfsat. Amningen funkar och hon växer som hon ska. Det är så häftigt att uppleva hur hon utvecklas. Hur hon blir medveten om omgivningen, hur hon skrattar åt en och hur hon försöker kommunicera. Det är en mycket bestämd dam som tydligt visar när saker och ting inte passar. Pappa menar att hon blir bortskämd med underhållning och uppmärksamhet på dagarna och därför inte får utveckla sitt tålamod tillräckligt. Vet inte hur mycket sanning det ligger i det och det må så vara, men hur kan jag låta bli? Det är ju hon och jag om dagarna och vill hon något så är jag där. Får väl se hur det utvecklar sig framöver. Har svårt att tro att det skulle bli några problem.
Så allt är frid och fröjd här förutom problem med läckande blöjor, men det får jag beklaga mig över en annan gång för nu ska det bytas ännu en läckande blöja och nedkissade kläder...

Förlossningen

Passar på att plita ner några rader om förlossningen också medan lilla dottern sover.
Alla eftermiddagar nära BF har jag efter råd tagit mig en tupplur. Alla eftermiddagar utom den då jag verkligen skulle behövt det... Ni som har följt mig på bloggen vet att jag haft mycket förvärkar och dagen innan det var dags var inte annorlunda mer än att jag kanske hade ännu lite mer känningar. Vi gick och lade oss vid 24-tiden och när klockan var 01 vaknade jag av värkar som kändes lite annorlunda, lite mer intensiva. Kändes inte skönt att ligga i sängen så jag gick upp. Värkarna kom med ca 3-4 minuters mellanrum från början men var inte så smärtsamma. Klart att det kändes, men jag kunde andas mig igenom dem och det var skönt att stå i duschen. Vetekudde provade jag också men det funkade inte lika bra eftersom det kändes fel att ligga ner. När klockan var 05 tyckte min man att det kanske var dags att ringa BB. Vi gjorde så och var där kl 06. Jag var då helt öppen och alla trodde att bönan skulle titta ut 1 timme eller så senare. Kändes ju bra så långt! Men sen tog det tid, hon roterade inte sig ner som hon skulle och det blev några timmars ganska jobbig väntan. Tydligen är det vanligt att det tar längre tid för barnet att rotera sig ner om öppningskedet gått fort. Jag försökte sitta på pilatesboll, vandra med gåstol och stå lutad mot sängens huvudände för att rucka ner henne, men det var segt och jag började bli ganska trött vid det här laget. Smärtlindring var det ingen som nämnde, det var min man som föreslog att jag kanske kunde få prova lite lustgas. Den hjälpte mig en del, men i krystskedet var den fullkomligt verkningslös. Någon annan smärtlindring provade jag inte.
När bönan äntligen vandrat ner i bäckenet som hon skulle kom krystvärkarna igång på riktigt. Efter en dryg halvtimmes krystvärkar föddes hon till slut vid lunchtid, 11 timmar efter första värken hemma i sängen. Den mest underbara, vackra, älskvärda lilla varelse jag upplevt. Vilket ögonblick, ofattbart stort, så underbart!! Kan inte beskriva hur det kändes att få upp hennes kladdiga, varma lilla kropp på magen och känslan när de där ögonen plirade på mig för allra första gången. Det är en kärlek som är större än jag trott fanns!!! I ett sådant enormt känslorus befann jag mig när moderkakan slurpade sig ut (kändes inte alls) och när de sydde ihop mig lite härs och tvärs (kändes nästan inte heller).
Vi var kvar på förlossningen i 4 timmar, bönan hittade bröstet och sög på flitigt i nästan en timme, vi fikade och därefter flyttade vi till egenvårdsavdelningen där vi stannade i knappt ett dygn. Efter den tiden längtade vi hem så lilla familjen begav sig mot sin nya framtid med världens mest dyrbara last i bilen, vår dotter. Nu skulle det börja och det kändes och känns fortfarande fantastiskt!!

Sprängd anka någon?

Är det hemligstämplat att gör det gör så in i h-e ont i underlivet efteråt?! Man kan läsa om allt och mycket därtill, men beskrivningar om hur det känns efteråt är det inte mycket skrivet om på nätets faktasidor eller i böcker. Naturligtvis är det individuellt som allt annat, men det kan ju kännas bra att vara förberedd... Den subjektiva upplevelsen av smärta är också svårbeskrivbar och högst personlig, men ändå.
Man vet i förväg att förlossningen innebär smärta och det tar man så klart men sen tror man ju att det är över. I tre veckor har jag gått runt och känt mig som en sprängd anka mellan benen och vid längre promenader känns det som en 5-kilos hantel ska pressa sig ut genom mellangården. Det här förtar faktiskt en del av den glädje jag känner inför vårt nya lilla barn. Man blir trött av att ha ont och jag kan inte röra mig obehindrat än mindre bära runt på henne så mycket som jag önskar. Det verkar ju gå på rätt håll, men känns just nu oerhört långsamt och segt. Hade varit bättre om jag visste hur det kunde vara i förväg.
Är det något jag kommer propagera för när jag talar med blivande mödrar så är det just detta. Var beredd på smärtan och orörligheten efteråt!!

Rapport från lejongropen

Långt om länge kommer här en liten lägesrapport...
Modersinstinkten är verkligen djurisk och har tagit mig med storm. Jag är värsta lejonhonan som vakar och beskyddar mitt barn. Ingen annan kan vårda och skydda bra nog, inte ens pappa... Det är lite hemskt jag vet, men blir förhoppningsvis bättre.
Just nu är jag för första gången någonsin sen hon bara var några celler utan min älskade lilla böna en stund och det är fruktansvärt! Pappa och guldklimp är ute på promenad och kort visit hos svärföräldrarna. Jag grät när de gick. Tvungen att snusa på hennes kläder i ren desperation.
Livet med henne är underbart, hon är underbar!! När hon ligger och skrattar i sömnen gråter jag av lycka! Hon är här nu och det är ofattbart stort. Orolig är man så klart fortfarande, men på ett annat sätt, för andra saker. Något man oftast kan agera på. Det är lättare att hantera.
Dagarna går fort med bestyren kring bönan och med besök från alla nyfikna släktingar och vänner (lite jobbigt faktiskt). Amningen fungerar och hon sover bra på nätterna, hennes pappa också men inte jag. Jag sov knappt en blund de första tre nätterna då jag vakade över henne och kollade så att hon fortfarande andades. Sover bättre nu men nästan med ett öga öppet ändå, som på savannen. På dagarna har jag för det mesta inte ro att sova även om hon sover bredvid. Konstigt nog är jag inte så himla trött ändå.
Ska berätta om förlossningen snart, men nu hör jag nog pappa och guldklimp komma hem och jag kan inte hålla mig längre, måste kontrollera att allt är bra.

Älskade, underbara Bönan är här!!!

Igår föddes vår älskade, underbara böna. Det blev en flicka som naturligtvis är det finaste som sett dagens ljus;) Är hemma från BB nu och återkommer med lite mer information om förlossningen när jag samlat krafter för det behövs. Tänk att jag kan lukta på hennes hud, jag är betagen av livets storhet just nu. Jag är mamma.

Vecka 39+3

Har ju tre dagar kvar till BF så egentligen är jag väl inte berättigad att klaga än, men historien gör det svårt att låta bli... Börjar undra vad som är fel. Vad finns det för orsaker som kan göra att en bebis inte kommer ut trots att kroppens alla förberedelser verkar klara? Bebis ligger fixerad LÅNGT ner i bäckenkanalen, tappen är utplånad, livmodermunnen öppen 2-3 cm, slemproppen lossnat, hinnsvepning gjord och ändå händer inget. Har bönan växt fast?! Jag blir förbryllad. Först behöver vi hjälp att få in ett barn sen behöver vi hjälp att få ut det, så knasigt.
Har tid till ordinarie BM om några dagar och känner mig inte särskilt upplagd för det. Har på ett sätt förlorat förtroendet för henne även om det så klart inte alltid kan vara lätt att göra korrekta bedömningar. Önskar ändå att hon inte varit så bensäker på att bebis skulle vara ute om max 1 vecka från den dagen jag var i v 34+6. Det har liksom bara gjort väntan värre. Sommaren har försvunnit iväg och jag har varit oerhört begränsad i vad jag företagit mig. Nu är jag så trött att jag inte orkar dra iväg på några större event men det hade jag faktiskt kunnat tidigare.

NADA!

Jag är ledsen att åter igen behöva skriva ett inlägg med bönan på min insida. Inget har hänt trots hinnsvepning och promenader... Blödningen har avtagit och jag misströstar något grymt. Är så trött att jag helst skulle vilja sova dygnet runt trots att jag inte kan just det - sova. Vet inte varför egentligen. Tack för alla uppmuntrande kommentarer på föregående inlägg och till er som delade med er av egna erfarenheter från hinnsvepning.
Glömde ju skriva att det där min "sommarBM" pratade om att sätta igång ivf-graviditeter direkt efter passerat BF bara verkade vara tomt prat. Några sådana riktlinjer existerar inte på vårt sjukhus. Så jag kan nu se fram emot minst 2 1/2 vecka till i detta vakum om jag inte rent av ska bli den första människan att genomgå en elefantgraviditet på sådär 2 år.

Hinnsvepning

Idag går vi osannolikt in i vecka 40... Har varit på Spec mödravården idag vilket lugnat mig betydligt. Gjorde CTG under ca 30 min och bebis rör sig bra och har fina hjärtljud som reagerar friskt på mina förvärkar även om jag tyckte synd om det lilla livet när man såg hjärtfrekvensen stiga ikapp med att förvärkarna tilltog. Efter CTG blev det u-ljud och gissa om jag försökte se könet, men icke. Ångrar mig nu att vi inte bad att få veta... Nåja, det ska vi väl snart bli varse (i mitt fall kan man ju visserligen undra;)). Det visade sig att bönan inte alls verkar vara den jättebebis min BM förespeglat utan helt normal ca 3500 g.
Min livmodertapp är fortfarande utplånad och jag är öppen ca 2-3 centimeter. Läkaren gjorde också en hinnsvepning, vilket innebär att man med fingrarna retar fosterhinnorna för att öka prostaglandinproduktionen som i sin tur ska starta förlossningen. Efter det kan man blöda vilket jag gör nu tillsammans med mensvärk. Får se hur det faller ut. Någon som hört mer om det eller har erfarenheter? Jag har hört talas om hinnsvepning men inte satt mig in in vad det egentligen innebär och hur resultaten ser ut.

Fortfarande gravid...

Jag har inte varit på BB, men det har varit full rulle pga andra saker därav inga inlägg. Gårdagen var intensiv så idag har jag varit galet trött och bortsett från en promenad har jag vilat mest hela dagen.
Status är i stort sett oförändrat förutom att jag tycker mig se att magen sjunkit ner en aning vilket kanske är ett gott tecken. Är för närvarande mest orolig över att jag inte känner så mycket rörelser från magen, vare sig igår eller idag. Min "sommar BM" sa att man ska känna 10 rörelser i halvtimmen!. Låter inte det mycket? Visst, om man räknar när bebis väl är aktiv så kan det ju vara så, men inte när som helst på dygnet väl eller har jag en liten zombie inom mig? Tur att vi ska till spec mödravården imorgon, hoppas de undersöker bönan och att allt står rätt till.
Tänk att inte ens en vadslagning kan få igång mig, tävlingsmänniska som jag är!

Bättre idag

Tack söta, fina bloggsystrar för era uppmuntrande kommentarer på föregående inlägg!! Jag kände mig bara fullkomligt likgiltig, ledsen och trött på allt igår. Idag är det bättre. Spännande vadslagning ni dragit igång dessutom;), har ju bud på var och en av de kommande tre dagarna och både flick- och pojkröster. Beträffande kön är det som i verkliga livet - olika bud och själv har jag ingen känsla eller aning!!
Har varit hos sommarvikarierande BM idag. Måste säga att jag uppskattade hennes sätt att hantera allt bättre än min ordinarie. Inget ont om min ordinarie BM men hon för ingen dialog och allt, allt, allt är normalt. Blir tröttsamt när jag ju vet att mitt förlopp inte alls är normalt och har ett behov av att diskutera det. Vik BM jobbar i vanliga fall på förlossningen och tog mig och min oro på större allvar. Jag är bekymrad över hur alla dessa förvärkar och sammandragningar påverkar bebisen. Ibland är det ju så intensivt att jag själv blir utmattad och trött och rimligtvis blir även bebis det.
Hon tog också spontant upp det här med att gå över tiden vid en IVF-graviditet. Hon menar att har man kämpat så länge med att bli gravida och genomlidit alla de påfrestningar det innebär så finns det ingen anledning att dessutom gå över BF datum av rent psykologiska skäl. Vår diskussion mynnade ut i att hon gav oss en tid till Specialistmödravården senare i veckan för att träffa en förlossningsläkare, detta för att lägga upp en tydligare plan för eventuell igångsättning efter BF. Troligtvis skulle de också göra ytterligare undersökningar av bebis med CTG och U-ljud. Inte för att något talar för att bebis skulle må dåligt utan bara för att stilla min oro om att bönan på något sätt far illa av det här långdragna förloppet och påverkas negativt av livmoderns eviga krampande.
I övrigt var de sedvanliga kontrollerna idag bra och bönans hjärta slog på lika underbart som vanligt.

Uttråkad

Är så uttråkad att jag tror jag håller på att bli tokig på riktigt. Känner ändå inte för att göra någonting överhuvudtaget. Allt känns så trist att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Vädret är trist, bönan är trist som inte kommer ut, min kropp är trist, jag är trist, maken är trist, alla omkring mig är trista. Är bara så deppig och blå!!!!! Hoppas det går över för såhär vill jag inte må. Allt känns bara meningslöst och ängsligt, fy vilket skit....

Vecka 38+2

Nu börjar det bli tajt. Vi har en hop födelsedagar som kommer de närmaste dagarna och om bönan nu låtit vänta på sig så här länge vore det väl dumt att komma ut just när h*n inte ens får en egen födelsedag!
Har provat mycket för att få igång förlossningen nu, men ännu ingen skumpa. Har några flaskor i kylen som lockat mig under hela graviditeten men ännu är de orörda. Får se hur länge... Inga mängder ska till jag vet, jag vet men det känns ändå fel på något sätt även om jag längtar efter att få avnjuta ett glas eller två.

Vecka 38+0

Vill knappt ge mig till känna längre utan att ha klämt ut lilla bönan...
Inatt har jag för första gången vaknat av förvärkar och efter en promenad på förmiddagen har jag under ett tag haft förvärkar med 2-3 minuters intervall som nu slutat igen. Saknar ord och reflektioner just nu.

Vecka 37+5

NU är det väl ändå på tiden att bönan kommer ut! Spenderar dagarna med att pressa mig själv fysiskt. Går promenader som är lite för långa för att vara bekväma, går upp och ner i trappan här hemma onödigt många ggr, dammsuger (behövs visserligen), bär runt på saker jag inte borde men - nada. Jag vet att det sägs att man inte kan framkalla förlossningen, men det känns ju att det rör på sig i de nedre regionerna så why not?
Om jag fick önska något ytligt och egoistiskt så skulle det vara att förlossningen drog igång dagtid. När jag lägger mig på kvällarna är jag så trött att jag bara hoppas få sova en natt till utan att behöva dra iväg. Jag älskar att sova. Även om jag inte sover så jättebra nu så är det ändå härligt. Mjukt, fluffigt, drömlikt. Det hade därför varit lagom om förlossningen började ungefär vid 10-snåret efter frukost, typ nu. Man kunde kämpa på under dagen och när kvällen kom var allt klart, bara sådär! Perfekt va? Härligt med verklighetsförankring eller hur;) Men om detta fantiserar jag hellre i rosenskimmer än i nattsvart, verkligheten borde väl hamna någonstans mittemellan, i den rosa gråskalan.
Nej, nu ska jag dammsuga!

Rastlöshet

Idag är jag så rastlös! Är trött och vill sova, men kan inte. Var bjuden på stor fest ikväll som jag avstår från, kanske var dumt men det känns fullkomligt oattraktivt att spendera X antal timmar på fest om bönan skulle bestämma sig för att titta ut inatt eller imorgon. Har ju lärt mig att man ska ladda batterierna nu, inte köra slut på dem.
M frågade häromdagen vad jag packat i BB-väskan. Såhär blev det:
Till mig:
MVC-Journal
ID (tids nog)
Ipod+högtalare (istället för CD-skivor)
Toalettsaker (tids nog)
tidningar & bok (ffa för eftervården)
linne
långskjorta
amningslinnen
amningsbehåar
amningsinlägg (provförpackning)
mamma-shorts
klänningar (som går att amma i)
mamma-leggings
kofta
nattlinne
tunn sjal (om man vill amma ifred)
mobil+laddare (tids nog)
kamera+laddare
energirika "närings"kickar till förlossningen
bindor (får man på bb)
Till bebis:
babyfilt
bodys (utan och med ben)
mössa
pyjamas
strumpor
byxor
blöjor (får man på bb)
Tror det var allt och det ser ju "apmycket" ut... Det nyckfulla vädret gör det ju lite svårare att packa endast sparsamt med kläder. Alla Apoteksprodukter köper vi när vi är på plats så slipper vi släpa det fram och tillbaka. Något jag glömt?
Tack Hanna för din lugnande kommentar på förra inlägget.

Fullgången 37+0

Jaha, fullgången bebis, sprängfylld mage, svullna fingrar och fötter, värme utan bad, trötthet, längtan, väntan, obeskrivlig kärlek för mitt ofödda barn. Så kan jag väl sammanfatta läget idag när vi går in den 38e veckan... Vem kunde tro det här?
Känner inga sparkar längre, bara bök men det är väl som det ska vara, eller?

Vecka 36+6

Detta känns ju smått absurt. Imorgon räknas bönan som fullgången och h*n verkar visst ha bestämt sig för att bli det innan flytten från livmodern. Ska dock medge att jag känner mer "mensmol" och har mer orolig mage idag. Kanske, kanske? Försöker vara igång och röra mig så mycket jag orkar, men jag blir snabbt matt i värmen och benen verkar känna av den nya tyngd de har att bära så behovet av pauser kräver sin rätt.
Igår packade jag Väskan med stort "V". Har säkerligen glömt hälften och det lär ändå inte spela någon som helst roll. Ska ju inte flytta ut i bushen direkt. Fattar inte riktigt hypen med den där väskan, är ju mest en symbol för att det börjar närma sig förlossningen. För min del har ju den där förlossningen numera varit på g i exakt två veckor...
För varje dag blir jag lite mer orolig för att bönan inte ska vara frisk när h*n väl föds. Undrar om det är just mina hjärnspöken som ställer till det eller om det är vanligt att oron utvecklar sig åt det hållet i relation till kvarstående tid innan förlossning? Det borde vara på andra hållet, att man av naturen undanskjuter oro så det istället skapas positiv energi inför den stundande kraftansträngningen. Jag kanske inte följer naturlagarna?

Vecka 36+4

Jaha, dagarna går minsann och inget nytt har hänt. Var hos barnmorskan idag på en kontroll som ingen av oss trodde skulle bli av. Allt verkar bra, status i stort sett oförändrat jämfört med förra undersökningen vilket innebär att något fortfarande är på gång och skulle kunna dra iväg när som. Bönan verkar må bra och vi undrar ju bara hur lång tid h*n vill vänta med att göra entré. Att jag kommer gå tiden ut tror min BM fortfarande inte på, men vem vet?
Det hela känns onekligen lite konstigt. Vi fick vårt omtumlande besked för nästan två veckor sedan och då var vi verkligen inte förberedda på bebis ankomst, vare sig mentalt eller rent praktiskt. Dagarna har nu passerat och vi har hunnit fixa det mesta av det praktiska vilket i sig blir en process som gör att man verkligen börjar greppa vad som ska ske även mentalt.
Från att ha önskat att bebis skulle "stanna kvar, stanna kvar" så börjar önskan sakta men säkert bli "kom ut, kom ut". Redo för det stora som komma skall blir jag aldrig, men nu känns det åtminstone greppbart.

Dagar av spänning

Nu är säng, vagn, bilstol och MASSOR med andra saker hemma och det känns som att vi snart är redo för lilla bönans ankomst. Varje natt undrar jag om det ska bli natten som vi väcks av att förlossningen drar igång på riktigt, men än så länge inget ytterligare. Har tid hos BM på måndag och hon lär ju bli snopen att jag dyker upp utan bebis. Känner visserligen mycket i ljumskar och mage men det är ju inget nytt nu. Kokosnöten mellan benen har jag så smått vant mig vid;) Fixar och donar för fullt här hemma, försöker vila emellanåt men det är ju så mysigt att få göra iordning allt vilket gör det svårt att ta det tillräckligt lugnt. Har ju förresten gjort det så det räcker och blir över under den gångna veckan. Sover dåligt på nätterna sannolikt pga anspänningen, men är ändå inte så trött dagtid tycker jag. Har klarat oss till v 36+2 idag och det känns bra. Väntan och längtan fortsätter...

Lite shopping

Så ja, då var en lille shoppingtur avklarad och jag har säkert öppnat mig 1 cm till ;-). Känns ganska rejält i underlivet när jag vandrar runt och i bilen hem kändes det som om jag satt på en halv kokosnöt.
Innan jag tyckte det var dags att ge upp hann jag i alla fall med att handla sängkläder, "skyddslakan", badlakan, tvättlappar, mobil, spjälskydd, några filtar och en ursöt nalle (onödigt nu jag vet men den var så fin). Imorgon ska vi hämta hem vagn, säng och bilstol. Vilken lycka att få gå där och handla saker till mitt nya, lilla barn, kunde dock hålla tårarna borta som tur var.

Vecka 36+0

Tjoho, inne i vecka 37!!! Men jag har blivit knäpp. Jag bara gråter och gråter åt ingenting. När jag ser förlossningar på tv som jag gjort varje dag under sängläget (tv 3 Sjukhuset) är det ju förståeligt, men idag forsar tårarna utan orsak. Jag satte på musik här hemma och då bara brast det. Det var ingen sentimental musik på något sätt snarast uppåt musik, men hej och hå vad det drog igång. Jag snackar fulgråt! Ska ju dra iväg på min lilla shoppingtur snart och jag vill ogärna stå och stortjuta mellan lakan, handdukar och mobiler, men kan tydligen göra föga åt det... Slav under hormonerna eller vad?!

Lugn igen

Bönan har vaknat till och rört sig som vanligt. Så skönt för en känslig blivande mamma. Jag började nästan gråta av att se det välbekanta vågmönstret spela över magen. Längtar till imorgon då sängtrenden ska brytas och jag ska ut och shoppa:-)

35+6

Nej, ingen bebis i sikte, men sista dagen jag tar det piano.
Många tankar som far i ens huvud när man ligger såhär. Mitt största orosmoln idag är att jag inte känner så mycket av bönan. Har försökt väcka med isvatten, musik, knuffande och buffande men det händer inget. Väntar ytterligare en stund men sen ringer jag förlossningen för lite råd. Väljer förlossningen för jag vet ju att min BM bara skulle säga att det är normalt och att jag inte behöver vara orolig. Men det är just det jag är, orolig. Med tanke på allt som hänt den senaste veckan är det kanske inte så konstigt.

Planen

Ärligt, vad tror ni jag fick för svar från BM? Nästan identiskt med Signoras kommentar på förra inlägget. Det är ju snudd på komiskt så skickliga ni/vi är;-) Även om hon var väldigt förvånad så kan det tydligen bli såhär att det stannar av igen. Det brukar dock inte vara så långvarigt om tappen är helt utplånad och hon tror absolut inte att jag kommer gå tiden ut. Ingen fara för bebis och ingen fara att vara uppe och röra mig men jag ska lyssna på kroppen. Eftersom min kropp drar igång med alla förlossningstecken så fort jag är uppe så blir strategin följande. Fram till och med onsdag- mycket stillsamt, det är ju bara två dagar till. Därefter, på torsdag går vi in i vecka 36+0 och det är bara 6 dagar tills barnet inte räknas som prematurt längre utan är fullgånget och jag kan slappna av lite mer. Vill bebisen komma ut då så får h*n väl göra det. Jag tänker i alla fall leva som vanligt då och det innebär att jag ska fixa och mysa till det precis som jag längtat efter att få göra:-)

Vecka 35+4

Ännu ingen bebis. Det känns skönt att bebisen får växa till därinne, men nu undrar man ju hur vanligt ett sånt här förlopp är? Är det någon fara, mår barnet dåligt av det, hur lång tid kan man gå med utplånad tapp och en slempropp som gått innan det bör hända något? Många frågor som rör sig i mitt huvud. Pratar nog med BM idag så får vi se vad hon säger.

Vad händer?

Nu är jag bara förvirrad. Vilken mental utmaning. Först få besked att bönan är på väg inom ett dygn och sen lugnar allt ner sig igen... Missförstå mig inte. Jag är superglad för varje extra dag, men det är svårt att veta vad man ska tro. Förvärkar har jag fortfarande mycket av, men mens-, ryggvärk och det onda i ljumskarna är borta. Jag är visserligen inte uppe och rör mig alltför mycket så det kan ju vara därför, men ryggmolet kände jag definitivt även i liggande innan.
Jag kan ju inte ligga såhär i fyra veckor, det skulle ju vara olidligt. Beundrar och tänker på de kvinnor som ordineras sängläge redan i tidig graviditet. Vilken insats!
Om det bara hade varit för att jag var öppen någon cm så hade det här ändå kunnat dra ut flera veckor på tiden, men att livmodertappen var helt utplånad gör det hela lite speciellt.
Signora undrade vad jag hunnit förbereda och vad som är kvar.
Vi har beställt babysäng, vagn och bilstol. Allt finns på plats i affären, bara att hämta (om man inte är sängliggande)
Skötplatsen är nog klar men inga tillbehör är inhandlade
Mellan chockbesöket hos barnmorskan och förlossningsutbildningen hos densamma hann jag in och köpa en liten body, pyjamas, mössa och strumpor. Inga andra kläder är inhandlade. That's it! Inte ens BB-väskan har jag packat. Antagligen för att jag inte vill tro att det är dags. Knäppt kanske, men sant.
Som ni förstår är inköpslistan till maken LÅNG och jag hade så gärna velat göra det där själv.
Nu blundar jag för det faktum att livmodertappen är utplånad och hoppas på att det hela är ett misstag så kanske jag kan få göra det trots allt. Om ingen böna efter helgen får jag be någon undersöka mig igen och förhoppningsvis får jag nya förhållningsregler därefter.

Vecka 35+1

Fortfarande ingen böna. Förvärkarna håller i sig när jag är uppe, men lugnar sig när jag ligger ner. Därför ligger jag ner i stort sett hela tiden. Det är fruktansvärt tråkigt och jag blir så rastlös! Börjar undra om BM hade fel, kände fel, tolkade fel, men det är ju antagligen bara önsketänkande. Hon ringde mig igår och lät förvånad över att ingen böna kommit under natten så hon verkar ju ganska säker. Kan sånt här stanna upp? Jag frågade henne men fick bara ett svävande svar om att det möjligtvis kan dröja till helgen men knappast längre. Jag vill så gärna nå in i v37, känns tryggare så. Jag kan inte göra så mycket och man stoppar inte upp det medikamentellt när graviditeten kommit såhär långt och vår bebis verkar välväxt. Idag har vi klarat oss till v 35+1 och jag hoppas det blir ytterligare några dagar.

Snopet

Jag är chockad och lite omtumlad. Ni som läst tidigare vet ju att jag haft mycket sammandragningar och ont i magen, tryck neråt och bak i ryggen etc, etc. Var hos BM igår och döm om min förvåning när hon säger att förlossningen är på g och jag kan föda vår böna i stort sett när som helst! Livmodertappen helt utplånad och jag var igår öppen drygt 1 cm. Hon ordinerade mat och vila så jag är riktigt redo. Det innebar att jag under natt och kväll fick avsluta det jag skulle på jobbet. ordentligt pirrigt att lägga sig inatt eftersom vad som helst kunde hända. Idag har jag legat till sängs hela dagen och än så länge har det inte hänt något mer, men så fort jag är uppe kommer sammandragningarna med ganska täta intervall. Eftersom jag föredrar att bönan får växa till sig lite till så ska jag ta det så lugnt det bara går. Är ju bara i v 35+0 idag. Känner mig snuvad på allt jag set fram emot att få fixa och dona med under ledigheten. Jag skulle ju göra så mycket fint. Nu blev det ingenting. Tips till mina kära bloggsystrar som liksom jag inte velat börja för tidigt - vänta inte för länge man vet aldrig vad som händer! Måste lägga mig igen nu känner jag.

Slempropp

Ursäkta mindre trevliga detaljer i kommande inlägg.
Idag har det kommit rosa slem. Med de sammandragningar, ilningar och magont jag haft de senaste dagarna blev jag lite bekymrad. Har pratat med min BM som utifrån symtomen jag har säger att det mycket väl kan vara något på gång redan nu. Jag ska ta det väldigt lugnt och hålla koll på sammandragningarna. Blir de regelbundna eller om det kommer mer slem så ska jag ringa förlossningen. Än så länge är de inte regelbundna men de kan komma ganska tätt 3,4,6,9 minuter mellan och till det en ryggvärk som är ny. Hjälp, lilla bönan! Ta det nu lite piano och stanna därinne några veckor till för under den tiden hade jag tänkt vila mig i form...

4 dagar kvar!

Nej, inte 4 dagar till bönan kommer utan 4 arbetsdagar kvar. Visst är det något man ställer in sig på men jag hade orkat en dag till. Att koncentrera sig och göra ett bra arbete när hela ens existens är uppfylld av det som komma skall och med dessa frekventa förvärkar som påminner en om man för en stund skulle tänka på annat. Jag är trött. Sover ganska kasst på natten och ser fram emot att kunna lägga mig och vila när jag vill under dagen istället. Jag är varm och vill kunna bada när som helst.
Det ilar i mitt underliv och ibland gör det så ont att jag behöver stanna upp en stund och andas lite. Tycker bönan rör sig lite mindre och även om det kan vara på det viset utan att vara något konstigt så nojjar jag. Ska till BM i övermorgon, känns skönt att få bli kontrollerad. Så gnälligt det blev idag, men som sagt jag är trött nu...

Inget skönt

Idag är det inte skönt. Har haft ont i magen inatt och värken har förflyttat sig men fortsatt nu på dagen. Det känns inte alls som det brukar så jag undrar vad bebis håller på med. Det är svårt att beskriva upplevelser av smärta eller obehag, men det är ett tryck neråt på ett annat sätt. Som magknip under magen liksom. Det är inte helt konstant utan kommer och går. Gör ont i bäcken, fogar och bak i ryggen. Svårt att sitta på arbetsstolen men inte skönt att röra på sig heller... Det här har ju kommit helt plötsligt och min egen lilla gissning är att bebis fixerar sig men vad vet jag. Får väl bara se tiden an. Jag arbetar 1 vecka till sen är det äntligen semester och därefter föräldraledighet om allt går vägen. Ska bli otroligt skönt att bara få ta det lugnt och lyssna på kroppen.

Vecka 34+0

Idag går vi in i vecka 35! Tiden går så obeskrivligt fort att jag knappt hänger med.
Vi var på första förlossningsutbildningen av två igår. Det är så spännande och häftigt vad kroppen ska klara av och jag ser fram emot min egen upplevelse. Självklart är man ju rädd att något ska gå fel och att barnet inte ska må bra av någon anledning. Där jag bor gör man ingen förlossningsplan vilket känns skönt. Jag har funderat på det där innan och undrat vad sjutton man ska skriva där. Man kan ju inte veta i förväg hur det känns och hur man vill ha det. Min BM förespråkade epiduralbedövning ganska friskt. Jag har alltid trott att även den nya typen av epidural försämrade värkarbetet och därför varit ganska avigt inställd till det men så är det tydligen inte enligt min BM.
Har börjat svullna upp om fingrarna på natten och i värmen dagtid känner även fötterna ett behov av att fläka ut sig. Inte så mycket att göra något åt mer än att försöka dricka mycket, röra sig och idka högläge när det går.

Premiärdopp

Idag blev det årets premiärdopp. En aning senare än det brukar, men det var skönt. Bäst av allt var att få känna sig tyngdlös och smidig för en stund. Låg kvar och plaskade extra länge bara för att få njuta av den känslan. Kommer nog passa på att bada så mycket jag kan innan BF för sen blir det inget mer med det. I alla fall inte så länge avslaget kommer vilket tydligen kan vara ganska många veckor efter förlossningen. Efter strand, bad och promenad väntar härlig kvällsgrillning men först lite vila för valen;)

Dagen efter

Hur skönt är det inte att slippa "dagen efter" idag? Jag är superglad och nöjd åt att vara pigg och välmående istället för muntorr och seg:) Hoppas ni haft ett härligt midsommarfirande trots att det nyckfulla svenska sommarvädret säkert gjort sig påmint på de flesta platser i Sverige. Sannolikt vädermässigt säkrare att fira en traditionell midsommar utomlands. Konstigt att vi fortsätter envisas med traditioner som förutsätter fint väder när majoriteten av alla midsommaraftnar i Sverige firas med blåst och regnskurar.
Rent kroppsligt har jag den sista veckan haft väldigt ont i ligamenten, under magen mot ljumskarna. Någon som varit med förr som vet om det är vanligt vid den här tiden i graviditeten? Det som gör mig bekymrad är om det skulle vara en urinvägsinfektion som inte yttrar sig på annat sätt. Har visserligen aldrig haft någon urinvägsinfektion tidigare i hela mitt liv men man vet ju aldrig. Det skulle i vilket fall inte vara så bra att råka ut för det nu under graviditeten.
Det är mycket som ska växa, töjas och förberedas just nu så längst inne tror jag nog ändå att det är som det ska, men det gör ju så j-a ont. Kan inte gå upprätt ibland...

Musik & jordgubbar

Har ätit årets första svenska jordgubbar, mmmm. Bra med järn också vilket ju är lysande!
Sammandragningarna kommer och går men inte med 5-10 minuters intervall som i helgen så det är väl som det ska. Börjar känna mig riktigt klumpig nu. Har inte svällt ut så mycket mer än på magen egentligen, men den är stor så det räcker. Jag kommer ändå sakna den. I vanliga fall är magen liksom inte min favoritkroppsdel...
Jag är galen i musik och kommer garanterat ha egen musik med till förlossingsavdelningen så nu går jag och funderar på hur spellistan ska se ut. Vilken kär sysselsättning, man blir ju lycklig.

Lugn & fin

Igår fick jag hålla mig lugn och fin. Ingen fest och inget annat heller egentligen. Sammandragningarna kom och gick hela tiden så fort jag inte låg ner. Inget smärtsamt, men tröttsamt. Det innebar att lördag em och kväll spenderades i horisontalläge. Lactaltestet var negativt. Det kändes skönt även om jag inte har en aning om dess säkerhet.
Idag känns det lugnare och sammandragningarna kommer inte alls lika ofta. Har tom varit och beställt babysängen och babyskydd till bilen. Stora kliv för mig, små kliv för mänskligheten!!
Kvällen får ägnas åt stillsamma aktiviteter så att kommande arbetsvecka orkas med. Bara tre veckor kvar att arbeta nu, känns overkligt.

Ont i magen

Jag har ont i magen. Det gör ont i nedre delen av magen framförallt på höger sida och jag har en hel del sammandragningar. Har varit väldigt förkyld i veckan, men ändå varit iväg på både studentfirande och jobbresa. Kanske blev lite för bra... Ikväll är vi bjudna på fest, men frågan är om magen pallar trycket. Som vanligt blir man stirrig när det gör ont någonstans, men å andra sidan har man ju blivit en drottning på att känna efter. Ska göra det där lactaltestet idag för att åtminstone utesluta att det är fostervatten jag läcker (hur säkert det nu är).
I övrigt får det nog bli lugnt under dagen idag om festen överhuvudtaget ska finnas kvar på kartan. Hade egentligen tänkt åka och beställa babysängen, men jag får se hur det blir.

Puh!

Såg Barnmorskorna Norge på SVT igår igen. Man fick följa två lite mer dramatiska förlossningar och i efterhand kanske det inte var så klokt, rent psykologiskt... Tårarna sprutade på mig som vanligt och allt gick ju förstås bra med föräldrar och barn i slutändan men det väckte tankar hos mig. Jag har alltid oroat mig för att något hemskt ska ske under själva förlossningen. Oron för det har ändå tryckts undan ganska långt bort under ett bra tag. Nu har det där reaktiverats och jag är lite brydd. Hoppas det bara är tillfälligt och att hjärnspöket går och lägger sig igen för det är ingen energi jag behöver just nu. Jag är inte rädd för smärtan eller värkarna och arbetet i sig, men tänk om det tillstöter komplikationer och man blir helt maktlös och utelämnad.
Har varit hos BM i förra veckan och allt verkar bra. Min BM gör inte alls så noggranna kontroller vid varje besök som många andra verkar göra. Inga urinprov, ingen kontroll av järn, ingen vikt. I stort sett bara mätande av SF, blodtryck, kläm på magen och lyssnande på hjärtljud. Allt verkar ju stabilt så det bekymrar mig i och för sig inte så mycket, men man jämför och reagerar ju på allt. Jag trodde dock att besöken skulle bli varannan vecka from nu, men jag ska inte dit förrän om 4 veckor igen. Hur ofta går ni andra?

Modig

Idag har jag varit modig, men allt är ju relativt förstås. Jag har iallafall hämtat ut den Baby Box man får som gravid med diverse testprodukter för sitt nyfödda barn. Har fortfarande inställningen att allt kan hända och att för tidiga förberedelser kan leda till något ont, men idag trotsade jag detta och följde mina drömmars budskap. Alltså de drömmar som jag upplever på natten som ofta handlar om att bebis kommer utan att vi hunnit ordna någonting. Det är ju faktiskt så att om 5 veckor anses bebis vara fullgången och kan därefter i princip dyka upp när som helst. Naturligtvis klarar man sig säkert utmärkt utan att förbereda men det är ju trots allt lite av det man längtat efter att få göra också. Idag har jag smygstartat...

Ha en trevlig nationaldag förresten!

Drömmar & fottrauma

Jag drömmer upprepat om samma tema. Att jag inte vet var min bebis är. Jag kommer plötsligt på att bebisen är född och vet inte var den är. Jag letar och finner den alltid välmående någonstans. I drömmarna ingår också att barnet föds utan att vi har ordnat något, inga kläder, ingen säng, ingen vagn, inget skötbord, ingenting. Det sistnämnda scenariot är ju kanske inte så svårtolkat och det första kan ju vara en förberedelse inför att hålla koll på det lilla livet, men det gör mig ångestfylld. Drömmen får mig att känna mig som en mycket dålig mamma. Vilken mamma har inte koll på sitt lilla barn. Ve och fasa!
Kan också rapportera att mina kasslerfötter under gårdagen överträffade sig själva. Jag satt på ett tåg (eftersom flygtiden är förbi) i många timmar och kände hur skorna spände alltmer. Mot all form av bättre vetande tog jag till slut av mig skorna... Som ni redan räknat ut var det inte lätt att få på dessa pjucks igen. Det gjorde så infernaliskt ont! Inte sådär lite lagom spänt som efter en middag när skorna varit av under bordet utan riktigt outhärdligt. Fötterna måste ha expanderat minst två skostorlekar. Trodde inte det var möjligt. Jag skulle byta tåg och kämpade mig stabbigt till nästa perrong med bultande fötter och hade så nära till tårarna, det var ju himla synd om mig;) Väl på plats i väntan på nästa tåg stod jag inte ut. Av med skorna och ut med dessa plågade, svällande, skorandiga kasslerfötter, PUH! Att ta på skorna igen när nästa tåg kom fanns inte i min värld, resan fick bli barfota. Folk omkring mig måste ha undrat, men det var så skönt att det spelade föga roll just då. En sak är säker, det var sista gången under graviditeten jag har högklackat på längre resor...

Kassler & korv

Nu när det varit varma dagar märker man hur lätt det är att svullna om händer och fötter. Det värsta är ju att det tar lång tid innan man återgår till det normala. Kvittar liksom hur svala fötterna är eller hur länge man ligger med dem i högläge. Inte förrän efter en natts vila kunde jag känna igen mina vanliga fötter efter helgen, detta istället för de kasslerfötter med korvtår jag dragits med under de senaste dygnen.
Märker också ett allt större behov av att få vila någon gång under eftermiddagen. Jag orkar inte hålla igång oavbrutet från morgon till kväll längre. Ibland känns det lite jobbigt att inte orka som förut. När man ska hitta på roliga saker med vännerna och man får avstå eller välja något pensionärsalternativ. Men på något sätt gör sig kroppens behov nu ändå så pass påtagliga att det liksom inte finns något val. Det är skönt att slippa välja aktivt, att bara lyssna på kroppen. Ibland pressar man sig nog lite väl mycket men det straffar sig ju direkt med mycket sammandragningar och ryggont så därför sker det inte alltför ofta längre.

Sol & Hicka

Inget misstänkt läckage än så länge idag så testet ligger på "vänt" i en låda.
Hoppas på lite skönare väder med sol nu för vi ska iväg på lite galej tillsammans med några vänner i helgen och bra väder gör alltid det lilla extra. Än så länge väldigt blåsigt och mycket moln.
Jag har tidigare funderat på varför jag inte känner så mycket hicka eller egentligen hur hickan känns. För några veckor sedan upplevde jag något som inte kan ha varit något annat, men det försvann igen. Idag tror jag bestämt att jag vet vilket som är bönans hicka. Det känns långt, långt ner mot blygdbenet som rytmiska "klick", ganska snabba jämfört med vuxen hicka men vad skulle det annars vara? Om bebis ligger med huvudet nedåt verkar det ju rimligt.

Vecka 30+0

Idag har vi varit på visning av förlossningsavdelningen. Egentligen fick man väl inte så mycket matnyttig information, men det kändes bra att ha sett hur där ser ut och att få veta att det inte ständigt studsar ångestfyllda smärtskrik mellan väggarna. Trots att där var fullt så verkade det lugnt och harmoniskt på något vis. Såg skymten av en del små nyfödda bebisar och jag längtar så efter vårt lilla knytt. Det är fortfarande svårt att greppa detta stora som är på väg att hända oss, det är magiskt.
Lactaltestet är inköpt så nu får vi väl se om det ger något utslag.

Tårar & test

Fick ett jättebra tips i mitt förra inlägg. Det ska finnas trosskydd som kan testa ev läckage av fostervatten. Kollade runt lite på nätet och hittade det här Lactaltest. Egentligen för att testa bakteriell obalans i underlivet genom kontroll av pH värdet i flytningarna, men om pH värdet är förhöjt kan det hos gravida kvinnor i trimester tre tala för läckage av fostervatten. Vet inte om det var just dessa personen som tipsade mig menade men imorgon är det det som köps av mig. Bra!
Har just sett andra avsnittet av Barnmorskorna Norge och jisses vad tårarna sprutade av både rädsla och glädje. Måtte allt gå vägen.

Tack medsystrar!

Tack till mina kloka medsystrar M, Signora och Maria som rådde mig att ta det lite lugnt pga sammandragningarna. Jag har arbetat hemma idag med tillfälle att ligga ner emellanåt. Det har gjort stor skillnad för sammandragningarna har inte alls kommit lika ofta. Även om jag kände till att det kan hjälpa att man taggar ner så hjälper det att få det påpekat utifrån. Tror jag är dålig på att lyssna på min kropp, jag vill så mycket, så gärna. Är det kanske någon form av rättfärdigande jag söker för att göra det jag egentligen behöver? Konstigt beteende... Är fortfarande lite nojig över det här med läckande fostervatten dock. Om det nu är fostervatten överhuvudtaget vill säga för det kommer inga mängder, det känns inte heller som om det rinner eller som om jag kissar. Jag bestämde mig i alla fall för att avvakta med samtalet till BM.
Imorgon ska vi besöka förlossningsavdelningen på sjukhuset där vi kommer att förlösas (om allt går enligt planen). Det ska bli väldigt spännande!

Sammandragningar & fostervatten

Jag har väldigt mycket sammandragningar, flera i timmen. Lägger jag mig och vilar så går de över, men minsta lilla stimuli så kommer de igen. Hoppas det bara är tillfälligt för det är ganska jobbigt, men så klart blir man lite orolig. Undrar också hur man vet om man läcker fostervatten? Det är ju ganska svårt att avgöra vad som är vad om man har trosskydd (ursäkta detaljerna).
Tror jag får ta och ringa BM imorgon, men jag antar att hon kommer säga att det är normalt och att jag ska ta det lite lugnt, eller vad tror ni;)

"Tack" Henrik Schyffert

Igår kväll såg jag en fantastiskt föreställning av Henrik Schyffert på SVT direktsänd från Cirkus "the 90s ett försvarstal". Jag gillade verkligen Henrik Schyffert under 90-talet och även Killinggänget med deras typ av humor, men någonstans på vägen började jag sen tycka att han var en självgod, elak ALLTFÖR ironisk man och han föll bort. Igår bevisade han att han förtjänade min beundran. Inget tvivel om att mannen gick in i en svacka under en period (vem gör inte det) men han har hämtat in. Han bjöd på underbart slående igenkänningskomik som blandades med eftertänksamhet och reflektion. Att i 1 timme och 50 minuter köra en enmansshow utan att publiken tappar fokus och glöd är imponerande. Gå in på SVT play och kolla. Hatten av för Henrik Schyffert!!!

Förlossning

Såg programmet barnmorskorna-Norge häromkvällen (hittar ingen info på SVTs hemsida därav ingen länk). Minns att jag inte klarade av att se den svenska versionen när den gick för då visste vi inte om vi överhuvudtaget kunde få barn. Att se serien då kändes alltför plågsamt. Nu såg jag den i alla fall och jag måste säga att jag ser fram emot förlossningen. Upplevelsen av denna smärta som alltid diskuteras är högst individuell och hur den kommer att vara för mig kan ju ingen berätta. Det jag funderat över är om det finns något samband mellan hur man brukar uppleva sina menstruationssmärtor och de smärtor man har när värkarbetet drar igång. Jag menar vissa kvinnor har det ju jättejobbigt 1 gång i månaden medan andra nästan inte har några bekymmer alls. Vi ska på förberedande information om några veckor får väl fråga BM då.
Börjar också noja lite över om lilla bönan kommer att vara frisk, men det är väl inte så konstigt kanske.

Drömmar

Jag har inte haft några förlossningsdrömmar eller drömmar om vårt ofödda barn (under sömn) förrän nu. Ganska ofta drömmer jag nu konstiga drömmar om att jag föder vårt barn på de mest märkliga sätt. Vad sägs om att föda barn ur en lucka på höften? Barnet hade en gång samma frisyr och drag som den vithårige previously David Dash för er som ser Desperate Housewives. Med andra ord en mycket speciell liten varelse. En annan gång hade jag liksom bara glömt bort att vi fått vår bebis och vaknade på natten och tyckte att jag åtminstone skulle kolla så den levde... Där låg den och hade legat i sin ensamhet, bortglömd i sin filt utan kärlek och ömhet sedan förlossningen 12-14 timmar tidigare. Fy, så hemskt!! Kände mig redan som en mycket dålig mamma när jag vaknade. Bearbetning i all ära men man måste ändå få tycka att det tar sig lite absurda uttryck ibland.

Dåligt samvete

Jag har fortfarande så dålig arbetslust att jag får dåligt samvete. Jag är verkligen inte särskilt produktiv om dagarna och jag skäms. Jag varken orkar eller vill dra igång några projekt och det jag ska göra skjuter jag bara upp till morgondagen. Det är hemskt och så långt ifrån den jag vanligtvis är. Är det vanligt att bli såhär när man är gravid? Har ju hört att fokus flyttas men det här är ju rent av löjligt...

200 dagar

Idag har jag varit gravid i 200 dagar! Det verkar vara en lång tid när man ser det i skrift, men jag tycker det gått så fort.
Nu försöker jag få koll på hur bebis ligger. Förstår inte hur BM klarar det. Jag är mäkta imponerad. Det som jag tror är ett huvud kan lika väl vara en rygg eller stjärt. Vad är fötter som sparkar eller armbågar som knuffas? Jag vet ju att h*n låg upp och ned när jag var hos BM senast men bebis var ju inte fixerad så nu har jag ingen aning, igen... Spelar mindre roll just nu, men det är mysigt att försöka spekulera även om det med största sannolikhet är helt uppåt väggarna.

Halvvägs

Nu är det färdigmålat! Det blev fint tror jag. Får väl se i morgondagens ljus... Nu återstår bara resten av allt som ska fixas i rummet. Det blir inte mer idag i alla fall för nu är jag trött i kroppen. Blir lite deg framför tv'n istället. Skulle gissa att jag blir för rastlös av att kolla schlagern, men slutet får man väl ändå se. Numera klagar jag mest på det dåliga utbudet i tv och trots det hamnar jag ju där i soffan med fjärrkontrollen i handen, denna glödande av febrilt zappande i jakten på något av intresse att se. Oftast slutar det med att jag inte hittar något tillräckligt intressant och somnar i soffan istället...

Fix & don

Idag är det dags att boa! Maken är ute på eget håll och jag spacklar, målar och fixar. Det känns både overkligt och riktigt mysigt att göra iordning till vårt lilla barn. Kroppen kräver sina små vilopauser, men annars går det riktigt bra. Hoppas bara slutresultatet också blir det - bra alltså.

Var tar tiden vägen!

Jag förstår inte var tiden tar vägen, dagarna och veckorna går så fort att jag inte hinner med. Blir påmind när jag ser att mina inlägg kommer allt glesare. Har varit iväg på jobbresa i veckan. Det har varit helt ok, träffat mycket människor och med det följer en variation av kommentarer om magen åt både det ena och andra hållet... Oj, är där verkligen bara en? Vilken fin liten mage du har? Är det dags i juni? Oj, redan i augusti? Det vittnar verkligen om hur olika referenser alla har och om att standardmagen inte existerar.
Blev inte klappad på magen en enda gång faktiskt och det känns bra för jag är fortfarande som en tigrinna som inte gillar klapp på buken.
BM besök med bl a glukosbelastning idag. Allt ser bra ut och lilla bönan har redan vänt sig med huvudet ner vilket tydligen brukar vara fallet någon gång runt vecka 30! Så dumt, varför ska de ligga sådär upp och ned i dryga 10 veckor? Det roligaste är att jag var helt övertygad om att jag visste hur bebis låg innan jag gick dit, men ack så fel jag hade...
Tycker man läser överallt om att bebis sparkar så hårt att det gör ont och att det är besvärligt, men så har inte jag det. Visst känner jag att den sparkar till mig, men ont? Spökena kommer direkt. Sparkar den inte tillräckligt hårt? Jag kanske har en klen liten filur som inte orkar, är den sjuk, är något fel? Om man ska tro att kraft och styrka brås på föräldrarna så borde jag i sådana fall ha väldiga besvär av sparkar och slag.
Ibland upplever jag det som att hela magen darrar till för några sekunder, oftast uppe mot bröstet, vad gör den lilla då tro? Är det någon som upplevt samma?

Efter regn kommer solsken

Det har varit en intensiv helg och delar av den även känslomässigt intensiva. Svårt att veta vad som är hormoner och vad som är faktiska känslor. Säkert är i alla fall att allt inte kan skyllas på hormoner och att jag varit väldigt ledsen av anledningar jag inte kan gå in på här. Älskade lilla bönan måste känt att något inte var ok och buffade på så mycket h*n kunde som för att trösta mig. Söta, lilla! Måste ha tagit på krafterna för idag är det väldigt lugnt därinne.
Jag mår bättre nu och har funnit min väg ur det mörka hål jag befann mig i. Solen skiner och livet känns ganska fint igen, men ack så snabbt saker och ting kan förändras. Man ska verkligen vårda det man har!

Halsbränna

Inatt har jag haft halsbränna, det är ingen höjdare. Har haft det någon enstaka kväll tidigare också, men inatt höll det i sig. Natten var kaotisk i allmänhet med diverse anledningar till att jag inte kunde sova och sprang upp och ned hela tiden. Försökte ligga högt med huvudet, drack lite vatten emellanåt som försök till lindring, men det gjorde bara det hela värre. Halsbränna kan ibland vara svårt att skilja från hjärtproblem och den upplevelsen kan jag bekräfta nu. Trodde hela bröstet skulle sprängas under vissa stunder.
Jaja, slutgnällt! Nu är det dag och jag är trött efter nattens cirkus, men halsbrännan har hållit sig borta. Får se om det återkommer, om så är fallet får jag nog söka medikamentell lindring.
Vad är väl lite halsbränna om man tänker på orsaken till den? - Ingenting

Föräldrapenning

Jag har funnit ännu en djungel, föräldrapenningsdjungeln! Det verkar ju vara en vetenskap att veta vilka dagar som bör tas ut när för att säkra mesta möjliga profit. Har skickat in mitt moderskapsintyg till FK för ganska länge sedan men har fortfarande inte fått någon info tillbaka som det var sagt. Hur länge fick ni vänta? Funderar på att gå på något av de informationsmöten som FK anordnar, men det kanske är slöseri med tid. Det känns som en risk att det är så dåligt att man ändå inte får ut mer av det än man själv kunnat läsa sig till. Jag kanske är fördomsfull? Någon med erfarenhet som kan upplysa mig?

Energilös

Jag blir fort trött. Vaknar och känner mig utvilad, redo för en ny dag. Efter frukost är jag trött igen. Tvingar mig att göra någonting, men så fort jag känner efter så vill jag bara vila. Imorgon har jag en hemsk jobbdag framför mig som börjar i ottan för att sedan inte sluta förrän sent på kvällen. Förstår inte hur jag ska orka, sådana dagar var ju jobbiga även när man inte var gravid... Tröttheten som sådan tar jag i och för sig gärna bara bönan mår bra och det hoppas jag verkligen h*n gör, men det är så det ligger till denna söndag kväll.

8 timmars speciell massage

Tack för alla kommentarer på föregående inlägg. Inatt har både jag och mannen drömt om sängar. Får se vad det blir till slut...
Idag läste jag i en av alla sorters gravidtidningar och såg annons för en "förberedelseolja". En olja som ska smörjas in i mellangården från vecka 34 och fram till förlossningen. I 10 minuter om dagen ska man smörja och massera sin mellangård för att minska risken att spricka. För det första AJ, AJ, AJ och för det andra, kan det verkligen funka eller är det bara ytterligare ett sätt att lura oss hormonstinna, gravida kvinnor att spendera mer pengar? Om man nu skulle prova det här så innebär det att man sammanlagt kommer att ägna drygt 8 timmar av sitt liv åt att förbereda sin mellangård, en hel arbetsdag! Jag kan inte låta bli att se det komiska i det här och tror inte det funkar, men om någon vet annorlunda så berätta gärna. Jag har definitivt inget emot att slippa en smärtsam förening av öppningar med helt olika syften...

Säng?

Trodde jag visste vilken säng jag ville ha till det lilla underverket, men det verkar inte som att den får plats...
Nu jagar jag efter en annan säng/korg att använda när bebis är liten, men hittar ingenting! Tycker spjälsäng verkar för stort till att börja med så det är något mindre alternativ som gäller. Kan vara en fin babykorg eller vagga. Någon som har tips och råd?

Hålla igång

Jag försöker hålla igång lite och går ut på en promenad varje dag, men jag märker att det börjar ta emot. Orkar inte gå lika fort och inte lika långt som tidigare. Det känns bra att göra det och att få upp flåset lite, men idag blev jag osannolikt trött. Hela kroppen var totalt slut när jag kom hem. La mig på sängen för att vila men somnade som en klubbad. Känner mig fortfarande ganska mör men mest förundrad över hur annorlunda kroppen fungerar. Det är inte bara en kula på magen som läggs till utan hela systemet förändras för att kunna ta hand om det nya lilla livet. Det är fantastiskt!

Känslig?

Hur känslig är man när man nästan gråter för att man har brett färskosten på "fel" sida av sitt Finn Crisp?
Kändes som om allt var förstört och världen höll på att gå under. Kom på mig själv i sista stund och började skratta åt eländet istället:)

100 dagar kvar!

Det är galet hur fort graviditeten gått! 100 dagar tills jag förhoppningsvis får se mitt älskade lilla barn. Trodde nog att oron över att något ska hända skulle lugna ner sig, men den hänger kvar. Visst är jag lugnare än i början, men många är gångerna på en dag då jag tänker på allt som fortfarande kan hända.
Jag njuter verkligen av att vara gravid. Det är underbart! Jag känner mig stark och vacker. Jag älskar min mage och mina randiga bröst. Jag älskar att känna min bebis sparka och hicka. Visst kan det kännas klumpigt ibland, sömnen störs, svårigheten med att knyta skorna, andfåddheten och allt det där, men det är på något sätt kära besvär som jag så gärna har. Får se vad jag säger om 2 månader:)
Jag tror att de kvinnor som blir gravida genom ivf har en högre toleransnivå när det gäller graviditetsrelaterade krämpor. Vissa gravida kvinnor verkar ju gnälla för ingenting. Har man kämpat och längtat så här länge så har man nog fått ett större överseende med de negativa aspekterna jämfört med dem som aldrig haft liknande problem. Det är bara min egen uppfattning och saknar all vetenskaplig grund.
Jag är gravid, jag är lycklig och jag har 100 dagar kvar i detta välsignade tillstånd.

Den är beställd

Efter gårdagens upplysning om att vagnen vi vill ha börjar ta slut i vissa färgsättningar fick vi då fatta ett beslut och nu är den beställd. Det känns konstigt att ha gjort det redan, men skulle något hända går köpet tillbaka och de förvarar vagnen tills vi tycker det är lämpligt att ta hem den. Det som är mera anmärkningsvärt är att vi köpte en babyfilt. Den var så mjuk, så söt, så gosig och oemotståndlig att både jag och maken smälte. I ärlighetens namn hade jag inte köpt den om jag varit i affären själv, men maken tyckte det var så självklart att vi skulle köpa den om vi ville ha den och så blev det. Nu är jag som vanligt nojjig att det skulle innebära något dåligt och har gömt undan filten i en byrå. När kommer det kännas ok att börja förbereda?

Barnvagnsdjungeln

Idag blev det barnvagnsdjungel, och djungel av alla andra slag också för den delen. Det är babyskydd, sitters, sängar, bärselar, babyvakter etc, etc. Jag är överväldigad av utbudet och det är sannerligen ingen lätt uppgift att välja. Det svåra är att man vill ju bara ha det bästa åt sitt lilla barn. Då har jag ändå inte nämnt alla andra saker som bara kan väljas utifrån ens egna smak och tycke. Det är babyfiltar, madrasser, kuddar, påslakan, örngott, mobiler, badbaljor, amningskuddar, nappar, blöjor och det fortsätter i all oändlighet.
När det då gäller vagnen så fick jag idag reda på att vagnen bör beställas snarast då vissa färger redan tagit slut och inte kommer att levereras mer i år! Får spendera en del av kvällen åt att välja färgkombination för att kunna beställa i veckan. Det blir en Emmaljunga Citycross med babykorg för vår del. Behöver en stabil vagn som klarar terräng. De trehjuliga vagnarna känns för instabila och Briovagnarna har så mycket svaj att jag har fått för mig att barnet vänjer sig vid det och sen får man kämpa för att kunna åstadkomma det i andra situationer.
Man kommer ju aldrig kunna veta om det blev bra förrän efteråt i vilket fall så nu får det bli såhär.

Ändrade planer

Ändrade planer tillhör min vardag, så också under gårdagen vilket innebar att jag inte kom iväg till barnvagnsdjungeln. Eftersom det har känts ett visst motstånd kring detta så var det nog synd. Tänkte att jag skulle dra iväg idag istället, men nu är jag bara SÅ trött. Får be att återkomma till M om jag hittar någon liten och behändig vagn.
Har börjat inse hur mycket som måste ordnas innan bönans ankomst. Både praktiska lösningar i hemmet såväl som inköp av diverse prylar, stora som små. Jag är expert på att skjuta upp saker men i detta läget känns det inte så smart. Man vet ju faktiskt inte hur man mår om 2-3 månader och om man då överhuvudtaget orkar släpa sig runt i olika affärer för att införskaffa diverse attiraljer.
Slutsats: Få ändan ur vagnen och kom över din psykologiska spärr! Börja ordna med saker och ting nu medan du orkar.
Just idag får jag emellertid respit...

Vecka 24+5

Idag har jag varit hos BM. Känns som Maria skriver lite overkligt att vara där, att det verkligen är oss det gäller. Det är mysigt.
Idag mättes magen och blodtrycket, ny blodgruppering togs och det bästa av allt lyssnandet på hjärtljuden! Det är så underbart att få höra de där ivriga ljuden att jag blir alldeles rörd. Bönan sparkade en del och det hör man också tydligt i doptonen. BM trodde också att h*n hade hicka men det kunde jag inte urskilja.
Allt verkade som det skulle idag och jag gick stolt iväg därifrån och köpte mig en glass som belöning för någon vikt togs det inte idag heller!
Ikväll bär det nog av för att undersöka vagndjungeln lite. Har kollat upp att vi behöver beställa vagnen i maj för att hinna få den i tid. Känns lite obehagligt att beställa så tidigt om något skulle hända även om det flesta återförsäljare erbjuder pengarna tillbaka om så skulle bli fallet. Det är naturligtvis jätteroligt och oerhört mysigt att få titta på saker till barnet, men osäkerheten gnager i nacken ändå.

Bloggtankar & sömnsvårigheter

Jag är ju så dålig på att skriva inlägg i bloggen nu! Funderar så klart på massor av saker, men blir självkritisk och tror inte att det intresserar någon annan. Så kommer jag på att bloggen är till för mig själv också. Det har ju faktiskt blivit som ett dokument över hela graviditeten. Med den inställningen blir det lättare att skriva. Jag försöker föra en "vanlig" dagbok också för att följa graviditetens gång och när minnet sviker så finns ju allt att hämta i bloggen.
Har fått svårt att sova på natten igen. Nu är det pga problem att hitta bekväma sovställningar. Jag sover helst på magen i vanliga fall och det har med lite modifikation gått bra fram till nu när det inte går längre. Magen är stor och kan inte tryckas ihop mer, sidbytena måste göras med magsving uppåt eller någon konstig form av knästående. Skulle allt bra vilja se hur klumpigt detta ser ut. Inser att detta är en preview av vad som komma skall, men det är lite besvärande ändå. Kan helt enkelt inte somna på sidorna än.
Har haft ont i övre delen av magen idag. Inget som oroar mig jättemycket och det är förhoppningsvis över till imorgon. Vid några tillfällen har jag också trott att bönan fastnat någonstans mellan revbenen för det har gjort så hiskeligt ont och känslan av något främmande innanför revbensbågen var påtaglig. Har fått trycka till och massera för att få bort obehaget.
Ovan nämnda krämpor är kära besvär att uthärda när jag tänker på mitt älskade lilla inneboende liv.

24+0

Idag går vi in i vecka 25. Vecka 25! Det känns verkligen ofattbart. Bönan har burits av mig i 23 veckor och längtan och kärleken är så stor. Där finns ett men. Jag är rädd. Rädd att något ska hända, rädd att bönan ska sluta leva, rädd att bönan ska vara sjuk, rädd att förlossningen ska gå fel. Jag blir rädd när magen spänner, när sammandragningarna kommer för ofta, när något inte känns som vanligt. Det går upp och det går ner. Jag gråter av lycka och jag gråter av rädsla. Det är en känslomässig karusell som jag inser bara har börjat. Läste igår om en bloggsyster som förlorat sitt växande liv i vecka 9. Fick så ont i hjärtat för deras skull, det är så orättvist. Jag tänker på min blödning i vecka 9 och vilket trauma det var. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att mista mitt barn idag. Hur klarar man av att komma vidare? Jag älskar vår böna och önskar inget högre än att allt ska gå väl. Låt livet få vara underbart och vackert.

Sparkar och mammagrupper

Hjälp vad tiden går fort! Påsken har bara susat förbi full med påskfirande och sociala aktiviteter. Jag känner mig inte särskilt utvilad kan jag erkänna, men nu är det ju trots allt bara kortvecka innan helgen är här igen.
Bönan ger sig tillkänna varje dag och om det är för svagt eller inte tillräckligt mycket så vaknar hönsmamman till liv. Igår och fram till idag på fm var det FÖR lugnt och ganska svaga sparkar. Var på vippen att ringa BM för att få lyssna på hjärtljuden, men då vaknade bönan till. De där rörelserna är lika magiska varje gång och jag njuter i fulla drag. Min mage växer och frodas och från brösten kommer det råmjölk således verkar saker och ting ändå följa sin planerade gång, känns skönt. Ska till BM nästa vecka för vägning och SF-mått. Tror också att jag får info om vilka profylaxkurser som erbjuds och kanske tips på mammagrupper i stan. Jag har flyttat till vår stad för bara några år sedan och har inga egna vänner i barnalstrande ålder här så det får jag nog lägga ner lite energi på. Måste ju ha någon som jag kan träffa här under dagarna utan att behöva resa alltför långt.

Trött klump

Läser mitt föregående inlägg och inser att det bara är några dagar sedan jag kände mig pigg och förväntansfull. Nu är jag bara så himla trött. Förväntansfull och lycklig är jag fortfarande, men hjälp så trött jag blivit. Sover inte så bra på nätterna just nu för jag har svårt att somna om efter toalettbesöken och de senaste dagarna har jag bara gått runt som i dvala. Det kan ju vara järnbrist. Äter visserligen järntillskott, men kanske inte tillräckligt. Det visar sig hos BM nästa gång.
Det kan ju också vara vanlig vårtrötthet som inte överhuvudtaget har med någon graviditeten att göra, faktiskt.
Min mage växer och jag kan emellanåt känna mig lite klumpig. Att ta på strumpor och knyta skor görs inte lika enkelt längre. Vilken tur man har att den största tiden kommer vara under sommaren då man slipper strumpor, skor och jackor.

Vårkänslor

Har haft en underbar helg med lagom kombination av aktivitet och vila. Solen har gett mig nya fräknar och en mörkare nyans i huden som verkligen behövdes. Vårens ankomst gör mig glad och förväntansfull. Bönan sparkar mig emellanåt och varje gång blir jag lika varm i själen. Maken har till slut också fått känna på det ljuvliga bökandet. Är bara nöjd just nu och har inga direkta funderingar eller reflektioner att dela med mig av denna söndag kväll. Livet är skört och så vackert.

Reseförsäkring

Idag har jag tillsammans med chefen kommit fram till att jag inte bör göra den där jobbresan utomlands när jag är i vecka 32. Han sa direkt, innan jag hann prata färdigt att det inte var något alternativ och att det inte var värt att ta några risker. Min chef är bra, riktigt bra ur många aspekter och jag är otroligt tacksam över det. Tro mig, jag har arbetat med chefer som hamnat på sina poster av obegripliga anledningar och som verkligen aldrig borde få befinna sig i ledande positioner.
Kan meddela att jag fram till igår fortsatt mitt letande efter reseförsäkringar som täcker även efter 28e veckan, men idag ramlade jag av en slump över information om två påstådda sådana. Eftersom mitt problem är löst har jag inte kollat upp det själv men försäkringarna skulle finnas hos Euro Assistance och Gouda för den som är intresserad.

Hunger

Jag är konstant hungrig. Skulle kunna äta hela tiden om jag inte hejdade mig själv. När jag vaknar på morgonen tror jag att jag ska gå åt av hunger. Vaknar fortfarande tidigt på morgnarna, men nu säkert pga en kurrande, skrikande mage. Försöker äta någorlunda sunt, men det känns ändå som ett ständigt svullande. Hur ska detta sluta?
En mindre trevlig sak är att jag har ont under magen, ungefär längs med troskanten. Någon som upplevt samma? Det är inte den vanliga ligamentsmärtan för den brukar dra lite längre upp, ut och mot ljumskarna. Visst växer ju magen så det knakar och smärtor är kanske inte något konstigt, men nära till oron har man ju IVF-skadad som man är...

Jeans!!

Jag har äntligen hittat mammajeans som är snygga:) De är från Mamalicious modell Gina slim. Hittade mammakläder på Vero Moda och där fann jag dem -mina efterlängtade jeans. Jag är helnöjd.

Håll tassarna borta!

Jag visste att det skulle komma, men trodde inte det skulle vara något problem. Varför ska alla känna på magen!!! Jag blir tokig på detta. Varför är min mage helt plötsligt allmän egendom och varför förutsätter alla att det är helt legitimt att klappa en annan människa på magen bara för att den har värdefullt innehåll? Jag är jättestolt över min mage och visar gärna upp den så folk kan SE, men ta inte på den! Jag gillar inte ens att mina föräldrar klappar på magen, blir skitförbannad faktiskt. Än så länge har jag inte sagt något för jag vet ju att alla menar väl och att de skulle bli ledsna om jag yppade mitt missnöje, men det är inte ok. Jag trodde jag skulle tillhöra dem som inte bryr sig om lite klappar hit och dit men jag tillhör definitivt den andra skaran. Jag kanske är konstig. Har aldrig gillat att någon tar på min mage och gör det fortfarande inte. Min mage är min och att känna på den är förunnat mig och min älskling. Det är en fråga om integritet. När de rejäla sparkarna kommer kan jag förstå att folk vill känna och det (tror jag) kommer kännas okej, men nu är ju inte detta fallet i dagsläget så håll tassarna borta, grrr!!!!!

Back to basic

Jag färgade håret idag eller rättare sagt, jag tonade det. Min frisör sa som förväntat att ingen vet egentligen hur det påverkar ett foster, men att hon aldrig varken under utbildningen eller av sina kollegor hört att man ska behöva avstå. Klart de säger så för att få in sina pengar tänker en ond liten advokat inom mig. Nåja, jag gav efter för min fåfänga. Är mörk i mig själv men brukar ha ljusare slingor som nu efter ganska lång tid växt ut alltför långt. Även om sommaren är i antågande och den solkyssta looken är het så återvände jag då idag till min naturliga mörka hårfärg. Känns bra. Varje gång jag blir mörk undrar jag varför jag ska vara något annat. Det är så här jag är skapt, det är detta som passar mina ögon och min hud, men sen går det en tid, jag tröttnar igen och förändringen är ett faktum. Antagligen dröjer det lite längre denna gången för helt tillfreds med att utsätta bönan för eventuell risk är jag inte. Nu är det gjort och inte lönt att älta mer. Dags att ta sig till flygplatsen, jobbresa väntar.

Styling

Imorgon ska jag till frisören och färga håret. Jag har ju velat så fram och tillbaka angående det här och en liten del av mig är fortfarande osäker på om det kan skada lilla bönan. Min BM säger att det är ofarligt, men å andra sidan finns det inga vetenskapliga belägg för vare sig det ena eller det andra. På nätet hittar man både folk som talar för och emot. Känner verkligen att jag behöver lite förändring så jag hoppas det inte är farligt. Att resultatet inte säkert blir som vanligt känner jag också till, men det är en risk jag är villig att ta.
Efter frisörbesök bär det av på arbetsresa utomlands igen. Snart, om allt går väl har jag kanske inte så många sådana kvar, det känns mycket skönt. Jag vill bara vara hemma, vill inte resa någonstans, vill bara sova och vakna i min egen säng och jag vill kunna träffa min fina man varenda dag.

Barnmorskan

Idag har jag varit hos BM. Allt verkade bra och jag fick höra bönans hjärtslag pumpa på så fint, så fint. Trodde jag skulle vägas idag, men icke. Märks att man inte har ett helt neutralt förhållande till vikten ens under graviditeten för jag blev lättad när jag inte behövde kliva upp på vågen. Trodde faktiskt att jag hade accepterat den ökande vikten men den känns visst lite jobbig trots allt. Skulle gissa att det grundar sig i rädslan att kanske inte bli av med de överflödiga kilona sen och att inse hur tråkigt och jobbigt det kommer att bli att kämpa mot vågen. Inte heller mättes något SF-mått. Det görs visst inte förrän i v 25.
Det känns mysigt att vara hos barnmorskan. Allt blir så påtagligt verkligt där och min BM fokuserar på positiva saker och ser framåt på ett sätt som jag inte riktigt vågar göra. Jag känner mig som en stolt, blivande mamma när jag går därifrån.

Lättväckt oro

Som maria skrev om igår har jag också haft ont i magen under de föregående dygnen. Inte bara i ligamenten, inte heller något som spänt eller dragit. Mer som magknip över hela magen. Det där med smärta är så individbundet, svårt att beskriva och inte det jag vill komma till egentligen. Det som blir uppenbart när något avviker från det förmodade normala är att det inte krävs särskilt mycket för att oron ska komma farande igen. Gårdagen blev en repris av hur varje symtom ska analyseras sönder, en påminnelse om hur skört livet kan vara och vilken underbar gåva denna graviditet är. Jag är verkligen tacksam för denna gåva varenda dag, men rädslan att förlora allt intensifierar känslan ytterligare.
Idag är magen hittills som vanligt och jag hoppas bönan kan sparka till mig snart så jag kan återgå till mitt mammalugn.
Stackars maken har fortfarande inte fått erfara miraklet genom livstecken mot sin handflata, men skam den som ger sig.

Halvlek

Tack för kommentarerna på föregående inlägg och jag får kanske ta och tänka om när det gäller flygresorna. Det är verkligen en omställning efter att ha arbetat hela sitt vuxna liv hittills och nu ska den yrkesrollen tillfälligt sättas i karantän. Jag kommer dessvärre inte att ersättas under min föräldraledighet så det är ingen vikarie som kan hoppa in och börja avlasta mig tidigare. Jag tycker väldigt synd om de stackare som ska dela på mitt jobb sen.
Om jag skulle hitta någon ytterligare info om försäkringarna så skriver jag om det på bloggen.
Igår hade jag gått halva tiden. Det har gått så fort att jag knappt fattar det, 20 veckor! Kan också stolt meddela att lilla bönan för första gången sparkade sin mamma på handen igår, det kändes så härligt! Jag fick ett ordentligt glädjerus av att veta att mitt blivande barn kommunicerar med omvärlden. Pappas händer är dessvärre fortfarande oinvigda. Börjar tycka lite synd om honom nu. Igår vädjade han högt "snälla bönan kan du inte sparka lite så jag får känna dig". Bönan är hårdhudad för det hjälpte föga. Jag hoppas på bättre framgång i helgen eftersom bönan är livligast på fm och i veckorna är vi ju på våra respektive arbeten då. Imorgon får det nog bli maganalys i sängen istället.

Försäkring

Jag har börjat fundera på gravidförsäkringar av den anledningen att jag reser mycket i arbetet och att jag läst att inga försäkringar gäller vid flygningar efter 28 veckan. Har letat en del information på nätet, men det är sannerligen en djungel. Jag behöver en försäkring som täcker kostnader för sjukvård och hemtransport. Är det någon som vet vad som finns?
Det som kommit att bekymra mig mest i mina efterforskningar är att om barnet skulle födas för tidigt utomlands så innebär det en stor risk att flygas hem för att barnets lungor i så fall är underutvecklade. Vilken mardröm det skulle vara! Nybliven förälder i främmande land, utan man och utan möjlighet att ta sig hem med sitt nyfödda barn. Jag vet en resa som jag ska göra när jag är i v 32 och det börjar göra mig lite orolig, tänk om något händer. Hur klumpig känner man sig i vecka 32 egentligen? Jag har lite klaustrofobi redan som det är så att sitta heltajt i en flygstol är inget som lockar.

Synlig rörelse

Idag har jag sett små rörelser utanpå magen, men så fort jag vill känna slutar h*n. Det var som små, små snabba sparkar på vänster sida och jag trodde först jag såg fel, men så kom det en gång till och sedan någon spark på mitten av magen. Verkligen häftigt! Hoppas bönan får till det någon gång när min man är där. Han väntar så tålmodigt, sitter med handen på magen i tv-soffan på kvällarna, pratar med magen och försöker locka fram en rörelse han kan förnimma, men utan någon större framgång. Det har lyckats en gång mot hans kind, men det var ett tag sedan och självklart vill han uppleva det som gör graviditeten mer påtaglig och verklig för honom.

Kick it!

Jag är otålig, vill känna ordentliga sparkar nu, nu, nu!!! Fick ju vad som troligtvis var en rejäl buff från bönan när vi var på skidsemester, men sedan dess är det mest fladder. Det är ju naturligtvis också underbart, men jag vill ändå ha mer...
Jag läste i en tidning om en kvinnlig cirkusakrobat som berättade att hennes bebis minsann vände sig när hon stod på händer. Vad tror ni jag har gjort nu? I ren desperation har jag idag stått på händer för jag tänkte att bebis då ville vända sig. Det blev inte riktigt så för jag orkade inte stå där särskilt länge. Jag verkar inte klok, jag inser det och det må så vara, men lite kiv får väl lilla bönan tåla!

Pseudobakfylla

Vi var på middag med några vänner igår och det blev ganska sent. Tror jag somnade vid 3-tiden eller därefter. Det var en jättetrevlig kväll och vi hade hur kul som helst, men som gravid chaufför har man liksom fått nog kring tolv-ett snåret. De där sista timmarna när ruset avtagit lite för alla och samtalen blir lite segare och trögare hade man gärna kunnat vara utan för dagen efter är ju hemsk. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att jag hade en av mina klassiskt livligare kvällar igår för jag känner mig bakis. Det är ju inte särskilt rättvist! Jag är seg, trött, har hjärtklappning och känner nästan Herr Ågren stå utanför dörren och banka på. Jag kan inte sova länge på morgnarna längre sedan jag blev gravid vilket i vanliga fall är min specialitet. Inte heller denna morgon. Efter ett fåtal timmars sömn behöver jag nu utstå samma pina som jag gjort så många gånger tidigare i mitt liv. De gångerna har jag lovat mig själv att ta det lugnare och dricka mindre framöver. Det kan jag inte göra idag. Undrar hur bönan mår idag? Blir bebis också lika trög och trött som jag?
Var just på en promenad i hopp om att få igång mig själv. Tyvärr fick jag avbryta den för tidigt pga alltför mycket tryck på blåsan, hopplöst. Nu ska jag försöka sova middag en stund istället. Har jag tur så lyckas det och jag kan vakna upp som en pigg och normal människa som inte längre behöver lida av pseudobakfylla.

Snö-igen!

Idag hänger jag upp mig på snön. Bor i södra Sverige och där har våren försiktigt, försiktigt börjat göra sig hörd genom små blyga snödroppar och krokus. Solen sken så underbart imorse och jag planerade för en härlig strandpromenad under dagen. När jag väl tänkte ta mig ut kom snön. Det snöar fortfarande och det ganska kraftigt kombinerat med den eviga blåsten. Nu vill jag inte ha mer snö. Jag vill ha vår, sol, kvittrande fåglar och havsbrus. Jag vill slippa tjocka jackor och strumpor, blött och sönderblåst hår. Jag vill ha ljus nu, trött på mörkret. Tur att jag har mitt eget lilla ljus. Hur mörkt det än är runtomkring så kan inget rubba den glädje och det ljus som lilla miraklet sprider inom mig.
Bönan verkar också upprörd över snön för det har varit ganska rörligt därinne idag. Varje gång jag försöker buffa tillbaka slutar h*n. Är den lite bestämd kanske? Har ingen aning vem det i så fall skulle komma från;)
Går in i vecka 20 idag, det är ju helt galet så fort tiden går, nästan halvvägs!

Mammamode

Förfasas över det dåliga utbudet på mammabyxor. Överdelar är ju med dagens urval av tunikor, toppar och klänningar inget problem. Värre är det med byxor! Har letat och letar förtvivlat efter ett par jeans som inte ser ut som tagna ur någon av Coops trådbackar. Det går inte så bra. Efter en fruktlös jakt även idag (fruktlös jakt är förresten kanske inte rätt benämning eftersom letandet efter jeansen genererar en faslig massa andra kläder som jag inte kan motstå) så tackar jag M för tipset om jeansleggings på Gina Tricot. De funkar faktiskt även om de för att passa över magen blir alldeles för långa, men i ett par stövlar helt ok.
Fungerande byxor har fram till idag inneburit ett par svarta leggings från PoP som är supersköna samt ett annat par svarta byxor med magmudd som är helt ok. Allvarligt- två par byxor att skifta mellan, hur kul är det? Jag har i brist på annat tvingat mig i mina gamla jeans med gummisnodd i midjan, men det börjar bli smärtsamt nu.
Idag har jag åtminstone köpt ovan nämnda jeansleggings och ytterligare ett par svarta byxor, men dessa är betydligt mer casual och kan användas även i caprilängd när värmen behagar återvända. Utöver byxor köpte jag som vanligt en massa annat som jag inte behöver egentligen. Jo, förresten två nya, större BHar som jag verkligen behövde.
Fram för mer mammakläder som inte ska behöva beställas via nätet. Varför vågar inte några större designers sig på mammamode? Desperata, fåfänga, blivande mödrar måste ju vara ett vansinnigt lättfångat byte.

Frivolter och applåder

Idag på förmiddagen innan ultraljudet hade jag verkligen mycket fladder i magen. Har känt så någon gång emellanåt de senaste veckorna men inte varit säker på om det varit gaser eller bönan. Idag var det i alla fall så ihärdigt att det knappast kunde vara något annat än bönan om jag inte haft någon typ av magsjuka på gång.
Kände mig lite nervös i väntrummet innan det var dags. Skulle bönan leva, skulle hjärtat slå tillräckligt fort, skulle allt se så normalt ut som det kunde? Många farhågor for genom mitt huvud.
Väl på plats i det nedsläckta rummet kunde jag på skärmen skåda en livlig krabat. Det lilla underverket snurrade hit och dit, sprattlade med benen och utmanade verkligen den tålmodiga läkaren som fick leta och leta för att hitta rätt vinkel till nödvändiga mått och observationer. Allt såg fint ut och tillväxten följer exakt tid för ET, på dagen faktiskt. Fick bekräftat att det fladder jag känt verkligen är bönan som rör sig. Underbart att veta vad som känns och hur det känns!
När läkaren avslutade med att säga att allt såg normalt ut så klappade bönan händerna. Vilken kaxig smarting va!
Glad i hågen firade jag med en påse blandgodis och min första gravidtidning. Nu är det på riktigt!

Skidåkning & metalldetektorer

Tillbaka efter en veckas skidsemester. Det ha gått ganska bra att åka även om jag varit väldigt försiktig. Klantade till det med ett fall i en svart pist (vad jag nu skulle där och göra just denna gång) annars har jag lyckats hålla mig på benen. Har inte heller blivit pååkt av någon vilket egentligen oroade mig mest. Kroppen har också klarat det förvånansvärt bra. Har blivit trött i ligamenten, men annars helt ok. Visst känner man sig otymplig och innan pjäxorna kom på plats på morgonen kändes det som om jag sprängt ett antal blodkärl i huvudet och utsatt lillbönan för svår hypoxi, men därefter rullade det på. Jag är ju emellertid den första att skriva under på att skidsemester utan avancerad after ski inte är riktigt samma sak. Jag har sippat på min läsk, mitt vatten eller om det var riktig fest en alkoholfri drink... En uppoffring jag mer än gärna gjort och gör men stämningen blir liksom inte densamma.
När vi var på flygplatsen för hemfärd blev jag stoppad när jag skulle genom säkerhetskontrollen. Tydligen fick man som gravid inte passera metalldetektorn utan fick gå ett annat håll. Det är första gången jag hört om det här och blev så klart helt hispig. Jag har ju varit igenom ett 20-tal metalldetektorer sedan jag blev gravid eftersom jag flyger så mycket i arbetet. Flygresan hem gick åt att fundera på rimligheten i det hela. Det är ju ett magnetfält man passerar, inte röntgenstrålning, hm. Väl hemma har jag försökt hitta info och det enda jag finner styrker min uppfattning. Att metalldetektorerna är ofarliga, man får mer atmosfärisk strålning i luften under resan. Jag känner mig ändå inte 100% lugn, men om det vore så farligt borde de väl skylta om det på flygplatserna tycker man. Om någon vet så tar jag tacksamt emot information.
Imorgon är det dags för RUL och det ska bli otroligt spännande men jag är nervös.