24+0

Idag går vi in i vecka 25. Vecka 25! Det känns verkligen ofattbart. Bönan har burits av mig i 23 veckor och längtan och kärleken är så stor. Där finns ett men. Jag är rädd. Rädd att något ska hända, rädd att bönan ska sluta leva, rädd att bönan ska vara sjuk, rädd att förlossningen ska gå fel. Jag blir rädd när magen spänner, när sammandragningarna kommer för ofta, när något inte känns som vanligt. Det går upp och det går ner. Jag gråter av lycka och jag gråter av rädsla. Det är en känslomässig karusell som jag inser bara har börjat. Läste igår om en bloggsyster som förlorat sitt växande liv i vecka 9. Fick så ont i hjärtat för deras skull, det är så orättvist. Jag tänker på min blödning i vecka 9 och vilket trauma det var. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att mista mitt barn idag. Hur klarar man av att komma vidare? Jag älskar vår böna och önskar inget högre än att allt ska gå väl. Låt livet få vara underbart och vackert.