Gott Nytt År!

Lämnar ett omvälvande 2008 bakom oss.

Det var året vi la drömmen om att få barn på egen hand åt sidan.
Det var året då hoppet och önskan att få ett barn lämnades åt IVFs' öde.
Det var året då en mental berg-och-dalbana började
Det var året med sorg, rädsla och besvikelse
Det var året med obeskrivlig glädje och lycka
Det var året lilla bönan blev till

Ser nu fram emot ett underbart, lyckligt och hoppfullt 2009 och önskar er alla detsamma!!

Kram Zygoten

Hurra, hurra, hurra!

Jag är så glad och lycklig!!! VUL såg bra ut och lilla bönan (som var en) mår bra och växer som den ska. Lilla hjärtat tickade på så jämn, fort och fint. Man såg små armar och ben och bönan är 17,6 mm lång. Det är fantastiskt, så underbart. Jag fick bild på miraklet och jag gråter när jag ser den. Nu ska det njutas i 190:) Har ju varit orolig för mina få symtom, men nu ska jag istället glädjas åt det, tacka och ta emot för bönan har det bra och graviditeten beräknades på dagen så långt gången som den är.
Jag är nöjd och inget kan få mig att sluta småflina idag. Life is gooood:)

Dan före dan

Det här är en hemsk dag! Väntan inför VUL imorgon är olidlig och det kryper innanför mitt skinn. Jag är orolig och ångestfylld. Känner efter i bröst och livmoder och känner ingenting just idag. Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något jag inte borde? Tankarna far och flyger i mitt huvud. Hjärtat bankar och jag kan höra pulsen dunka i mitt öra. Hur ska jag genomlida denna dag?
Är det så här man känner sig i väntan på sin egen avrättning?
Allt detta är ett uttryck för hoppets stora krafter. Att åtminstone kunna leva på hoppet håller den värsta ångesten och oron i schack. Att det fortfarande finns en chans, en möjlighet. Imorgon är det svart eller vitt, antingen eller. Verkligen liv eller död. Blir skakig när jag tänker på det. Låt lilla bönan leva, låt hjärtat få ticka fort, fort. Låt mig få lämna kvar min oro på kliniken, låt mig få glädjas över livets mirakel.
Låt livet leva!

8+2 Vecka 9

Julen är över och nu följer några dagar med lugn och ro för min del. Ska läsa mina julklappsböcker, sova så mycket jag vill, promenera längs havet och bara njuta av dagarna.
Räknar ner dagarna till VUL i övermorgon. Känns oerhört nervöst redan och jag vet inte i vilket tillstånd jag kommer befinna mig när jag väl är där. Kanske blir resten av min ledighet bara en dålig mardröm som man faktiskt inte vaknar ifrån. Om utfallet är positivt så ska jag släppa en enormt stor säck oro på kliniken när jag går därifrån.
Vi valde att berätta om graviditeten för den närmaste familjen på min sida under julafton. Nyheten mottogs verkligen positivt vilket naturligtvis är skönt, men gör också det ännu lite jobbigare om allt inte står rätt till. Det är min egen uppfattning och känsla, jag vet. Vi skulle få allt stöd man kan önska sig om bönan skulle ha slutat leva, men det betyder ändå inte att andra människor liksom jag inte skulle bli ledsna och sörja det som kunnat vara.
Om man någon gång i livet får önska sig extra välsignelse så är det nu jag önskar! Välsigna vår älskade böna och låt livet få fortsätta i det lilla mirakel som började sin resa när två människors längtan äntligen fick sammansmälta till något som är så vackert och så stort.

God Jul!

Vill önska er alla en riktigt God Jul!
Jag har inte skrivit på ett tag för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Min oro kvarstår, mina symtom fluktuerar och jag nojjar. Jag mår illa varannan eller var tredje dag. Jag har molvärk emellanåt, brösten ömmar lite då och då. Mitt humör är hemskt! Jag är kontant hungrig, törstig och trött. För mig en gåta hur jag ska orka med alla julbestyr och än mer orka umgås med släkten på kvällarna!!! Jag är innerligt glad att jag inte arbetar dessa dagar.
Fick ju tid för VUL den 29/12 och det ska bli så skönt att få det gjort! Om allt är ok då så ska jag göra allt jag kan för att njuta av graviditeten framöver, innan dess är det svårt. Vägen hit har varit lång och kämpig. Man är ärrad och härdad. Man vågar inte tro att det skulle vara vår tur. Kan det verkligen vara så bra?

Panik

Som jag skrivit tidigare har jag inga direkta symtom. Jag mådde riktigt illa en dag, men sen försvann det. Jag har varit och är superorolig. Gjorde då idag i ett försök att lugna ner mig ett nytt gravtest. Strecket är svagare än tidigare så det bådar inte gott. Ringde kliniken och de kunde inte säga något så länge man inte blöder. Varje molande känsla gör mig livrädd. Fick en tid för VUL den 29/12. Tiden dit känns hur lång som helst.
Jag sa väl att det skulle gå illa om jag bejakade graviditeten. SKIT! Samtidigt som jag inte är förvånad för jag brukar inte ha flyt så är jag fullkomligt förtvivlad och så ledsen. Min lilla, lilla böna...

Frossa!

Idag fick jag fettspel. Vad säger ni om råstekt potatis med bacon?! Kombinationen, näringsinnehållet, känslan-inget av det funkar. Nåja, nu är det uppätet för första och troligtvis sista gången.
Vecka 6+4 och mina symtom är blygsamma. Det gör mig sjukt orolig. Jag analyserar sönder mig. Det enda som är säkert är min trötthet, men det säger ingenting. Hur många svenskar är trötta i mitten av december? Jag ömmar i brösten, men det kommer och går. Ingenting är konstant och det skrämmer mig. Jag läser på nätet om de som råkat ut för missed abortion (MA). Det är ju grymt, fostret finns kvar, kroppen luras tro att graviditeten är ok, kvinnan har symtom, kroppen kan förändras men livet inuti är släckt. Vilken styrka det måste kräva att komma över något sådant, vilken sorg, vilken oerhörd plåga. Jag är rädd.
Måste ringa MVC och berätta att jag är gravid. Måste ändra tid för VUL på kliniken då jobbet som vanligt ställer till det... Hoppas jag kan få en tidigare tid och inte senare, men jag får ta vad som bjuds. Vågar liksom inte ta tag i de här sakerna för då skulle jag bejaka min graviditet och då har jag fått för mig att kan det gå illa. Jag är inte riktigt klok, jag vet. Men det har tagit så lång tid att komma hit och jag är livrädd att behöva börja om igen. Vet inte hur jag skulle klara fallet denna gången.
Jag har ingen högre önskan just nu än att lilla bönan ska hålla fast vid mig, växa och utvecklas till en frisk liten varelse som jag längtar efter att få lära känna. Vågar knappt tänka de här tankarna ens. Livet är skört, så skört.

Zzzzzz

Jag är så sömnig. Sover oroligt på natten, vaknar lätt och kan inte somna om. Tidigt imorse låg jag vaken flera timmar och snurrade runt, men var ändå för trött för att gå upp. När jag väl somnat om sov jag till 11.00 och då väcks jag av telefonen!!! Det hjälpte föga med sovmorgon för nu är jag helt slut igen. Tur man är ledig och kan slappna av när kroppen säger ifrån.
Är så fruktansvärt oinspirerad inför kommande arbetsvecka. Jag vill inte, vill inte! Jag vill vara hemma och vila. Längesedan jag kände sådant motstånd mot att arbeta, men nu hade jag gärna sluppit. Åtminstone inga längre resor denna veckan vilket är skönt.
Har inte handlat mer än en julklapp så lite stressad över det är jag allt. Orkar liksom inte ta tag i det och jag får panik när det är mycket folk i affärerna.
I veckan är det glögg med jobbet vilket jag inte heller känner för. Usch, så tråkig jag är! Det jobbiga är att ingen vet varför jag är så alldeles extra tråkig just nu, men om allt fortskrider så kommer de ju få veta tids nog...

Illamående

Idag på morgonen gjorde sig illamåendet tydligt till känna. Jag har ju spekulerat i om det varit vitamintabletterna som orsakat det, men imorse tog jag inga. Jag kunde inte äta så mycket frukost och inget kaffe blev det heller. Väl iväg för dagen fick jag behov av att få i mig något salt vilket slutade med att jag proppade i mig en massa skolkritor (godiset alltså). Sen kändes det bra igen. Tröttheten är ofantlig, jag skulle kunna somna var och när som helst. Längtar ständigt efter att få vila eller sova.
Har bestämt mig för att ta ledigt en del i jul så jag kan få må illa och sova i lugn och ro. Har inte fått det beviljat av bossen än, men jag hoppas verkligen inte det ska bli några problem. Behöver det!
Jag har inte velat ringa MVC för tidigt av rädsla för att något ska hända, men nästa vecka får jag nog ta tag i det för sen kommer ju julen och verksamheterna tar ledigt. Det känns som att det ska hända något om jag berättar att jag är gravid, det är därför jag inte vågar. Det är bara jag och min man som vet, ingen annan (förutom kliniken). Jag kan snöa in på magiskt tänkande ibland. Om jag gör si eller så kommer det eller detta ske. Om jag inte hade gjort si eller så, så hade inte det eller detta hänt. Hopplöst!
Jag måste ju kontakta MVC så jag är under kontroll någonstans, det säger sig självt. Får sluta upp med mina nojjor, nu är det allvar!

Home sweet home

Jag har återvänt till underbara Sverige igen och det är så skönt!!! Även om man nu ska ställa om sig till denna tidszonen så är det fullkomligt ljuvligt att vara tillbaka. Jag är en hemmakatt. Nuförtiden finns det nästan inget bättre än att få vara hemma och skrota. Förut var jag en utekatt. Jag älskade att vara ute och hitta på saker och blev rastlös av att vara hemma. Vet inte när det vände men jag är nästan patologiskt förtjust i hemmet nu. Det kan förstås ha med mitt ständiga resande i jobbet att göra. Jag är borta hemifrån riktigt mycket vilket innebär en ständig längtan efter att komma hem igen. När andra människor har semester reser de bort, jag stannar hemma. Det är lite synd om min man för han stannar snällt hemma med mig även om det innebär uppoffran av en och annan exotisk tripp.
Börjar få in liiite, liiite julkänsla och förstår att jag borde börja köpa julklappar nu. Har inte köpt en enda. Sen är det ju obligatoriskt lussebak innan luciamorgonen vilket då innebär imorgon kväll. Vilken fredagkväll va;)
Bönan verkar hänga kvar och idag går jag in i vecka 7.
- Har mått illa idag, men det kan lika gärna ha varit efter vitamintabletterna för det är ett rävgift för magslemhinnan, fy!
- Trött, men det kan vara jetlag.
- Törstig är jag hela dagarna och där har jag ingen annan förklaring än graviditeten.
Så är livet på en pinne i verklighetens Sverige en dag som denna.

5+4, Vecka 6

Så många sätt att räkna de där dagarna/veckorna. Kliniken jag går på räknar ET som ägglossningsdag. Oavsett är det inte långt. Jag är som sagt på jobbresa och det är långa, långa, långa dagar. Jag är "jetlagad" och ingenting känns riktigt bra. Nojig över att mina symtom inte håller sig konstanta. Mina bröst som har ömmat har slutat, min livmoder som har molat har slutat, mitt humör är stabilt. Jag är törstig, trött och kvalmig men allt det där kan bero på tidsomställningen och arbetet. Det enda som håller mig uppe är att jag åtminstone inte blöder. Vilken pärs det är att inte veta. Det är ju som under ruvartiden och det är ingen lek. Jag känner verkligen med mina medsystrar som befinner sig där just nu.
Även om VULet blir sent pga julen så planerar jag att kontrollera HCG med blodprov när jag kommer hem, då vet jag ju och kan slappna av lite.
Det enda jag längtar efter för tillfället är att få vara hemma, att få sova och att få göra absolut ingenting.
Imorgon bär det av hemåt, men tiden känns hur lång som helst för att inte tala om flygningen...
Kände mig som en gammal tant på vägen hit där jag satt i mina stödstrumpor och sörplade vatten som en galning när jag inte såg till att röra på mig. Jisses vilken syn det måste ha varit, hysterika. Men vad gör man inte för att eliminera risken för mikroproppar i livmodern som enligt vissa lärda tros kunna ligga bakom en del missfall.

4+6

Imorgon går jag då in i vecka 6 och det är dags för jobbresa igen, denna gång bär det av över Atlanten. Lång flygning som jag hoppas bönan/bönorna ska klara av. Har sökt åtskillig skriftlig information i ämnet trots klartecken från kliniken och det verkar verkligen inte vara någon fara.
Jag har svårt att inte låta min oro för missfall ta över mina känslor. Samtidigt vill jag tillåta mig att vara lycklig och förväntansfull. Om allt skulle gå bra har jag ju mist flera veckors glädje över graviditeten. Behöver påminna mig om det flera gånger per dag.
Jag har inga besvärande graviditetssymtom förutom att jag är tröttare. Toalettbesöken fortfarande ett orosmoment. När man genomlidit flera år av barnlöshet och längtan efter barn så kommer nog de där toalettbesöken under lång tid att innebära rädsla och oro. Den skadan är liksom skedd och svår att komma ifrån.
Inbillar mig själv att jag kommer att bli lugnare efter VUL i vecka 10-11, hoppas det, ska verkligen sträva efter det. Även tiden fram tills dess ska jag anstränga mig för att trycka bort alla negativa tankar och farhågor. Jag kan inte styra över det här nu. Min uppgift är att vara tacksam och lycklig över att det gått bra så här långt. Jag är verkligen oerhört tacksam och lycklig, men...
Nej, inga "men", bara en punkt. Punkt slut.

Juleljus

Jag har alltid gillat julen, men i år känns den alldeles extra speciell. Hoppas inget händer så att jag får minnas den på det viset.
Jag älskar alla adventsljusstakar, julstjärnor i fönstren och vackert glittrande buskar och träd utanför husen. Igår var det då dags att få ordning på hemmet, men jag var så trött! Fick gå och vila mellan varven för att mäkta med, men till slut blev det klart. Så härligt det var när mörkret hade gjort sitt intrång, att kunna tända upp alla vackra ljuspunkter!
Jag har förbrukat ytterligare ett grav test bara för att se att styrkan i strecket går åt rätt håll (maniskt, jag vet) och det gör det. Det jag känner i övrigt just nu är en ökad trötthet, uttröttbarhet och ökad törst, lite drag och spänningar i magen men annars gör bönan/bönorna inte så mycket väsen av sig.
Jag har inte fått tid för ultraljud förrän i v 2, 2009 vilket känns som ganska lång tid, eller? Har läst både här och där att de flesta gör u-ljud betydligt tidigare än så. Om allt går vägen kommer jag ju att vara i v 10-11 då. Hur gör man med inskrivning på MVC? Jag vill inte ta ut något i förskott så jag tänker inte ringa ännu, men att ta kontakt med MVC efter kontrollen v 11 känns lite sent. Allt det här är ju nytt för mig och jag känner mig onekligen lite vilsen.