Bomben!

Igår släppte jag bomben på arbetet. Min chef som jag tycker så mycket om tog det lika sansat som allting annat. I efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde vara så nervös. Han verkade genuint glad och gratulerade så mycket. Ett par andra kollegor fick också veta så nu får vi se om ryktet jobbar sig fram när jag är borta på skidsemester. Känns aldrig lätt att ställa till det för andra och det blir tufft för de som är kvar för jag blir inte ersatt...
När jag körde hem blev jag plötsligt rädd. Tänk om något visar sig vara fel på RUL och det aldrig blir någon ljuvlig böna! Tänk om jag ändå skulle väntat med att berätta till efteråt. Samtidigt tänker jag att många vågar berätta mycket tidigare än såhär. Det är inte lätt det där att veta vad som är bäst. Nu är det i alla fall gjort.

Fallande mage

Min mage har på något sätt förflyttat sig neråt. Tidigare har den liksom börjat välva direkt under bysten, men idag är den längre ner... Någon som förstår vad jag menar? Jag vet ju att magen sjunker ner någon gång i sjunde kanske åttonde månaden, men är det någon som vet hur utvecklingen ser ut tidigare? Är i vecka 18 nu (17+1).
Man vill ju veta så att allt är normalt och som det ska eller kan vara. Minsta lilla oförutsedda förändring blir lätt sönderanalyserad så jag skulle bli väldigt glad om någon som vet kunde upplysa mig...

Hur tänkte jag där?

Jaha, då har jag nog genomfört vad som får tillskrivas kategorin ett mindre lyckat köp. Som jag nämnt passade mina gamla, fina skidbyxor inte alls som jag trodde. I affären hittade jag till slut ett par som jag just då tyckte kändes "luftiga" så magen kan växa även när vi är borta. Smart tänkt tyckte jag! Döm om min förvåning när jag kom hem och skulle visa min kära man inköpet och jag knappt kan knäppa knappen! Jag hade efter inköpet ätit en ganska stadig middag och som bekant svullnar ju magen upp under kvällen, men det här var ju löjligt. Hur tänkte jag där? Nu har jag varken tid eller ork att byta byxorna så det får bli de nya byxorna men uppknäppta med skärp istället...
När då byxproblemet var löst, om än inte så väl kom jag på att jag ju antagligen inte heller har några badkläder som passar. Det finns ett spa på hotellet och om nu skidåkningen inte blir lika intensiv som vanligt så tänkte jag njuta där istället. Jag har nog sällan skrattat så åt min egen spegelbild som när jag igår försökte kila mig i min vanliga baddräkt. NOT so hot!! Att urringingen går ner till naveln för att magen tar allt tyg och blottar alltför mycket av de blårandiga brösten är inte sexigt, snyggt, charmigt eller något annat mer än oerhört fel och skrattretande. Jag skrattade så jag trodde bönan skulle åka ut på hallgolvet där framför spegeln. Det finns visst gränser för hur töjbara badkläder kan vara:) Hur tänkte jag där? Problemet med badkläderna kvarstår och det jag kan få på mig av mina befintliga badkläder är bikinis och hur blek och härlig känner man sig inte i dem? - Akta alla för nu ska Muminmamma bada (med finsk brytning).
Oavsett dessa lyxproblemen som de ju faktiskt är så ska det bli skönt att komma bort lite och när vi kommit hem är det dags för RUL som jag min vana trogen är lite orolig för...

Gravid & fåfäng

Finns det någon som vet om det går att få tag i mamma-skidbyxor? Vi drar ju snart iväg på vår skidsemester och jag har börjat fundera lite på kläderna. I min enfald trodde jag att mina baggy skidbyxor skulle gå att hasa ner under den putande magen, men nej icke. Kan inte knäppa dem överhuvudtaget. Om jag köper större storlek så kommer ju benen bli hur långa som helst. Lite längre är ju helt ok de ligger ju på pjäxorna men det finns ju gränser för hur korvade byxben man vill ha. Bara för att man är gravid slutar man ju inte vara fåfäng. Nu undrar jag alltså om någon sett mamma-skidbyxor någonstans eller har andra tips? Som vanligt är jag lite sent ute, men jag trodde verkligen inte att det skulle vara något problem.
I skrivande stund kom jag nu att tänka på underställ, sport-BHs' och polotröjor... HJÄLP, jag vet nog vad jag behöver göra idag- gå igenom hela skidgarderoben.

Fri abort - rättighet i alla lägen?

Jag är arg, rasande, ledsen och förtvivlad. Läser om den kvinna i Eskilstuna som haft mage att abortera två foster för att de visat sig vara flickor. Att sjukhuspersonalen kände sig illa till mods kan man ju utan tvekan förstå. Vilken frustrerande och hemsk situation, att tvingas utföra handlingar som i ens själ känns så fel, men i lagens mening är kvinnans rätt. Jag får ont i mitt hjärta. Med den historia jag bär på tillsammans med många andra kvinnor (män också för den delen) finns det inga ursäkter för att välja bort ett barn för att det har fel kön. Jag bryr mig inte om ett sådant beslut grundar sig på religion, kultur, familjehierarki eller någon annan dumhet. Det är avskyvärt!
Att vi har fri abort i Sverige innebär att sådana här hemskheter kan och får ske. Lagen har ingen begränsning för vad som är godtagbara skäl. Att abortera ett foster pga kön innebär att man är ganska långt gången uppåt v 16-18 skulle jag gissa. Jag kan inte förstå hur man tänker, vad man känner eller kanske snarare inte känner för att göra såhär. Visst kan det här ha varit ett beslut utanför kvinnans kontroll men det gör det inte mera rätt.
Socialstyrelsen ska nu se över regelverket och möjligheten att neka föräldrar att få reda på könet i samband med ultraljudsundersökningar. Pål Resare jurist på Socialstyrelsen säger "att skräddarsy familjer är inte den offentligt finansierade vårdens uppgift". Mitt i prick!
Jag är för fri abort med hänsyn till de foster som inte kan beredas ett gott liv. Det kan bero på många olika saker, missbruk, social misär, ålder, medicinska problem, missbildningar men INTE för att man har ett eller ett annat kön!!!
Mina förhoppningar går till att det blir en ändring i regelverket, att det kommer finnas undantag för den fria aborten som styrker människors lika värde. Historier som denna vill jag slippa tynga mitt redan barnsårade hjärta med.

Oflyt & flyt

Jag är som nämnt tidigare inte född med flyt. Saker och ting i mitt liv klaffar liksom inte lika smidigt som för andra. Att min remiss för ultraljud inte kommit fram är ett typexempel. Jag är vid det här laget så van vid att jag alltid måste ha extra koll på allting för sannolikheten att jag på ett eller annat sätt måste agera själv är ganska stor.
Som väntat då har jag inte fått någon kallelse till rutinultraljudet. Ringde dit idag och då har det aldrig kommit någon remiss från min barnmorska... Svårt att inte klandra henne för att ha glömt, men det kan ju ha hänt andra saker förstås. Nåja, till slut har jag nu fått min tid, vi fick skjuta fram tiden pga vår skidresa. Hade hoppats att få göra det innan för att inte vara stirrig men det får gå. Det ska bli skönt när den milstolpen också är över. Jag ser fram emot att få se bönan även om det blandas med oro att allt inte står rätt till. Har inte bestämt om vi vill veta könet eller ej. Vet inte ens om de berättar det i staden jag går. Nu har vi ju tid att fundera på det. För och nackdelar med båda valmöjligheterna. Det är ju sekundära, banala och ytliga ting som inte spelar roll i slutändan, men nyfikenheten är mänsklig. Det viktigaste är naturligtvis att barnet är friskt. Det låter klyschigt, men ack så sant det är. Om jag kunde samla ihop all flyt som jag då inte brukar ha och rimligtvis måste vara över åt mig så skulle jag vilja ha tillbaka den nu. Jag skänker den som klumpsumma till bönan så att h*n får må bra och vara frisk. Om det är därför jag haft oflyt så är det alla gånger värt det, utan tvekan.

Nattsömn

Dagarna flyter på. Har egentligen inget speciellt att berätta om. Har förresten lärt mig länka till andra bloggar vilket verkligen är på tiden ivf-prinsessan skrev om svårigheter att somna om på natten. Det är ju faktiskt något som besvärar mig sen några veckor tillbaka. Är uppe några gånger per natt för att kissa och varje gång har jag så oerhört svårt att somna om . Jag känner mig trött och klarvaken på samma gång liksom. Det går inte riktigt att beskriva, men det är väldigt störande. Det blir ju ändå en 2-3 vändor per natt och sen ligger jag då vaken allt från 30 min-2 timmar eller mer utan att kunna somna om. Inte konstigt att jag blir trött på dagen. Häromnatten hade jag ju en hemsk mardröm så då fanns det en logisk förklaring, men oftast är det inget speciellt jag grubblar på där under nattens mörka timmar. Bara snurrar rundor i sängen. Även om jag är lite svullen så är det inga problem att hitta bekväma sovställningar än så det är inte det som är problemet. Det går säkert över igen, men det får gärna vara snart för under veckorna är det inte kul att räkna timmar eller minuter tills väckarklockan ringer och framförallt inte kul att vara trött jämt - igen...

Alla hjärtans dag!

Inatt har jag haft så fasansfulla mardrömmar. Har läst att det är extra vanligt under denna period av graviditeteten. Fy, så hemskt det är. Är ensam hemma för maken är bortrest så jag hade svårt att komma till ro igen efter uppvaknande i vargtimmen. Hoppade till av varje litet ljud i huset och fick till slut försöka somna om till tv'n. Vaknar nu och allt är lugnt och fint igen. Solen skiner och nattens mörker är långt borta.
Alla hjärtans dag idag! Grundidén om en dag att uppvakta någon man tycker om som dessvärre blivit ett kommersiellt jippo. Missförstå mig inte jag skulle visst bli glad av uppvaktning, men nu är jag som sagt ensam hemma och lär inte få vare sig blommor, choklad eller romantisk middag. Jag måste nog ändå säga att det får lite motsatt effekt på mig när handeln blåser upp det här till sådana proportioner att det enda som verkar viktigt är att sälja så mycket rosarött lulllull som möjligt. Det förstör stämningen. Oavsett detta så är tanken fin och jag önskar alla vänliga medmänniskor en riktigt bra alla hjärtans dag!

Sammandragningar & skidåkning

Hur känns sammandragningar egentligen? Jag tycker att det spänner och drar kring livmodern och i ljumskarna hela tiden. Från att inte ha känt något överhuvudtaget har jag de senaste två dagarna känt väldigt mycket. Draget från ljumskarna bekymrar mig inte, men att det liksom hugger, sticker och drar i livmodern känns lite mer oroande. Det känns mer om jag t ex vänder mig i sängen eller reser mig från sittande. Jag vet ju att man kan ha en del sammandragningar utan att det behöver vara farligt, men hur ska det kännas då? Hur ska jag som förstagångsgravid veta det? Känns meningslöst att ringa BM för hon kommer säga att det är normaaalt;) Någon av er som har erfarenhet eller vet?
Väntar med spänning på tid till "det stora" ultraljudet. Vi ska ju på skidsemester snart så jag hoppas vi hinner göra ultraljudet innan vi åker.
Är fortfarande osäker på hur jag ska göra med skidåkningen. Har läst att det belastar bäckenet på ett ogynnsamt sätt och det kan jag ju tänka mig, sen har vi ju risken för fall eller att bli pååkt, men det är ju så oerhört kul!!! Hur hade ni gjort? Det finns väl inga formella regler eller förbud på skidorterna som kan hindra mig? Det är ju något jag aldrig behövt bry mig om att ta reda på, men det kanske finns?

Ont i svanskotan

Jag har fått ont i svanskotan. Det blir värre om jag är ute och går och idag efter en stunds promenerande fick jag dessutom ont i sittbenet på höger sida. Kan också känna av det om jag lyfter något, dammsuger eller tömmer diskmaskinen exempelvis. Det gör inte så ont att jag smäller av, men det känns. Vet inte om det har med graviditeten att göra, men det är väl troligtvis så. Kroppen förbereder sig ju både här och där och ett bäcken som luckras upp ska väl märkas på något sätt. Jag hoppas iallafall att det är tillfälligt och inte utvecklas till ett större bekymmer, framförallt reagerar jag för att det är en alldeles för tidig debut för krämpor.
Helgen i övrigt har varit underbart skön och i vanlig ordning tycker jag inte om att det är måndag imorgon, men det är bara att gilla läget.

Behåring

Någon annan som blivit luden under graviditeten? Jag har fått fjunig behåring i ansiktet och på magen. Så länge det håller sig såhär är det väl ok, men det får helst inte bli mer för då kommer jag att se ut som en dräktig varulv. Jag är andfådd och yrslig också, men det har väl sin naturliga förklaring med tanke på blodvolymen som ska ökas.
Vid nästa fullmåne kanske jag raglar fram som en hormonstinn, pälsbeprydd, flåsande, pustande varelse och ylar efter semlor och apelsiner. Watch out!
Har äntligen fått KUB-svar och allt ser fint ut, pust!!

Väntan

I denna jobbiga väntan då vi blivit lovade slutligt svar på KUB-testet idag eller imorgon upptäcker jag till min förskräckelse att kliniken har stängt imorgon!! I desperation över att inte ha fått svaret idag (fast det inte var säkert) gick jag in på deras hemsida och ser då att det är stängt imorgon. Man kan ju innerligt hoppas att de är där för administrativa göromål för annars får jag panik. Har varit så inställd på detta nu och det är ingen rofylld, förväntanslängtan. Den är bara skitjobbig. Kan dessutom bli irriterad för att man betalat ganska mycket pengar för att få det här gjort och så blir det såhär... Jag ska inte klaga än för jag vet ju inte men det ser ju inte jättelovande ut...

Dåligt samvete

Mötet gick bra idag och ingen frågade rakt ut om jag var gravid även om jag tyckte en av mina kollegor sneglade på mage och byst. Måste trots allt erkänna att jag hade dåligt samvete där jag satt och visste att jag inte alls skulle delta vid en del av de aktiviteter vi bestämt... Min chef är väldigt klok och vettig så jag hoppas att han tar nyheten bra när jag väl får det ur mig. Oavsett hur bra han tar det så förstår jag ju att det för en chef innebär problem när en anställd planerar att vara borta från arbetet en längre tid. Kommer att berätta att vi haft svårt att få barn och därför inte haft förmånen att själva kunna bestämma när det skulle passa bra. Ur arbetsgivarens synpunkt passar det väl ändå aldrig riktigt bra. Kommer däremot inte berätta att vi gjort ivf.
Nu är det bara en eller två dagar kvar tills det slutliga resultatet på KUB-testet är klart, väntan är olidlig.

Se om sitt hus

Imorgon är det möte på arbetet och vi ska planera inför framtiden... Jag har inte berättat på arbetet och vill inte göra det förrän vi fått svar på blodprovet till KUB-testet. Särskilt inte efter idag när jag ägnat mig åt skräckläsning på FL där alla verkar få försämrad kvot efter blodprovsvar. Förstår inte varför jag utsätter mig för sånt, så dumt! Någon med positiva erfarenheter istället?
Nåja, möte ska vi ha i alla fall och allt kommer att ändras när jag berättar att jag (förhoppningsvis) ska vara föräldraledig till sommaren. Jag har lite dåligt samvete för det, men jag vill verkligen inte berätta ännu. Har ägnat mycket tid idag åt att hitta kläder som maskerar min alltmer svällande buk, men det är svårt. Till saken hör att jag väntar på tid för lönesamtal och hur mycket försäkringar som än ges för att löneutvecklingen inte ska påverkas av det faktum att jag är gravid så tror jag inte ett dugg på det. Jag vill ha en fair förhandling! Företagen ser ju i stort sätt alltid om sitt eget hus så nu är det min tur även om det innebär att morgondagens planering behöver korrigeras och att jag behöver mörka tills löneförhandlingen är avklarad. Får se om jag klarar mig undan nyfikna frågor bara...

Och så var det humöret...

Jag kan inte mer än instämma i "Signoras" inlägg, man är en aning labil. För någon vecka sedan grät jag en skvätt i stort sett varje morgon när jag läste dödsannonserna, men nu är jag mer argsint. Jag har en stubin som är så kort att känslorna exploderar redan innan antändningen är klar. Lika förvånad blir jag varenda gång och förstår inte förrän efter en stund vad som egentligen hänt. Det kan handla om minsta lilla sak. Vi skulle exempelvis ha några vänner på middag igår och hade planerat middagen och framförallt förrätten på ett visst sätt. När sen min älskade make, som dessutom lagar maten gör en liten ändring (som i ärlighetens namn var till det bättre) så går jag i taket och börjar gorma om porslin som inte passar ihop och skedar som inte räcker till och jag vet inte vad mer, fullkomligt ohämmat. Efter en stund inser jag att min reaktion var en aning överdriven och kan knappt hålla mig för skratt när jag med slokat öra får erkänna att han har helt rätt. Maten, på hans sätt blev en succé och jag kan inte annat än skylla på hormonspel... Hur kan man gå i taket över något sådant? I min värld var det minst som om liv stod på spel och det fanns ju ingen som hade mer rätt än jag! Idag har jag testat min mans tålamod ytterligare en aning och jag är SÅ tacksam över att han orkar lyssna på och framförallt förstå att jag inte har riktig koll på läget. Han är en ängel som jag hoppas får det lite lättare inom en snar framtid! Hur är det med humöret ni som vet, håller det på såhär resten av graviditeten eller lugnar det ner sig?