Rapport från lejongropen

Långt om länge kommer här en liten lägesrapport...
Modersinstinkten är verkligen djurisk och har tagit mig med storm. Jag är värsta lejonhonan som vakar och beskyddar mitt barn. Ingen annan kan vårda och skydda bra nog, inte ens pappa... Det är lite hemskt jag vet, men blir förhoppningsvis bättre.
Just nu är jag för första gången någonsin sen hon bara var några celler utan min älskade lilla böna en stund och det är fruktansvärt! Pappa och guldklimp är ute på promenad och kort visit hos svärföräldrarna. Jag grät när de gick. Tvungen att snusa på hennes kläder i ren desperation.
Livet med henne är underbart, hon är underbar!! När hon ligger och skrattar i sömnen gråter jag av lycka! Hon är här nu och det är ofattbart stort. Orolig är man så klart fortfarande, men på ett annat sätt, för andra saker. Något man oftast kan agera på. Det är lättare att hantera.
Dagarna går fort med bestyren kring bönan och med besök från alla nyfikna släktingar och vänner (lite jobbigt faktiskt). Amningen fungerar och hon sover bra på nätterna, hennes pappa också men inte jag. Jag sov knappt en blund de första tre nätterna då jag vakade över henne och kollade så att hon fortfarande andades. Sover bättre nu men nästan med ett öga öppet ändå, som på savannen. På dagarna har jag för det mesta inte ro att sova även om hon sover bredvid. Konstigt nog är jag inte så himla trött ändå.
Ska berätta om förlossningen snart, men nu hör jag nog pappa och guldklimp komma hem och jag kan inte hålla mig längre, måste kontrollera att allt är bra.