Förlossningen

Passar på att plita ner några rader om förlossningen också medan lilla dottern sover.
Alla eftermiddagar nära BF har jag efter råd tagit mig en tupplur. Alla eftermiddagar utom den då jag verkligen skulle behövt det... Ni som har följt mig på bloggen vet att jag haft mycket förvärkar och dagen innan det var dags var inte annorlunda mer än att jag kanske hade ännu lite mer känningar. Vi gick och lade oss vid 24-tiden och när klockan var 01 vaknade jag av värkar som kändes lite annorlunda, lite mer intensiva. Kändes inte skönt att ligga i sängen så jag gick upp. Värkarna kom med ca 3-4 minuters mellanrum från början men var inte så smärtsamma. Klart att det kändes, men jag kunde andas mig igenom dem och det var skönt att stå i duschen. Vetekudde provade jag också men det funkade inte lika bra eftersom det kändes fel att ligga ner. När klockan var 05 tyckte min man att det kanske var dags att ringa BB. Vi gjorde så och var där kl 06. Jag var då helt öppen och alla trodde att bönan skulle titta ut 1 timme eller så senare. Kändes ju bra så långt! Men sen tog det tid, hon roterade inte sig ner som hon skulle och det blev några timmars ganska jobbig väntan. Tydligen är det vanligt att det tar längre tid för barnet att rotera sig ner om öppningskedet gått fort. Jag försökte sitta på pilatesboll, vandra med gåstol och stå lutad mot sängens huvudände för att rucka ner henne, men det var segt och jag började bli ganska trött vid det här laget. Smärtlindring var det ingen som nämnde, det var min man som föreslog att jag kanske kunde få prova lite lustgas. Den hjälpte mig en del, men i krystskedet var den fullkomligt verkningslös. Någon annan smärtlindring provade jag inte.
När bönan äntligen vandrat ner i bäckenet som hon skulle kom krystvärkarna igång på riktigt. Efter en dryg halvtimmes krystvärkar föddes hon till slut vid lunchtid, 11 timmar efter första värken hemma i sängen. Den mest underbara, vackra, älskvärda lilla varelse jag upplevt. Vilket ögonblick, ofattbart stort, så underbart!! Kan inte beskriva hur det kändes att få upp hennes kladdiga, varma lilla kropp på magen och känslan när de där ögonen plirade på mig för allra första gången. Det är en kärlek som är större än jag trott fanns!!! I ett sådant enormt känslorus befann jag mig när moderkakan slurpade sig ut (kändes inte alls) och när de sydde ihop mig lite härs och tvärs (kändes nästan inte heller).
Vi var kvar på förlossningen i 4 timmar, bönan hittade bröstet och sög på flitigt i nästan en timme, vi fikade och därefter flyttade vi till egenvårdsavdelningen där vi stannade i knappt ett dygn. Efter den tiden längtade vi hem så lilla familjen begav sig mot sin nya framtid med världens mest dyrbara last i bilen, vår dotter. Nu skulle det börja och det kändes och känns fortfarande fantastiskt!!