Måste skriva av mig...

Graviditeten har fortlöpt väl trodde jag tills igår då det var dags för RUL. Vi blev tillbakaflyttade en vecka så jag är nu i vecka 17+0 - igen... Känns inte bra att fostret växt för lite. Nästa sak var att BM sa att hon pga fostrets läge inte kunde se hjärtat, magsäcken och ryggraden ordentligt så vi ska få komma tillbaka om 1-2 veckor igen. Den gången till en läkare. 1-2 veckor är vansinningt lång tid att behöva gå såhär orolig!!!! Fostret lever, det såg vi ju tydligt, men summan av allt gör mig sjukt orolig. För lite tillväxt, svårt att se hjärtat ordentligt (vilket tydligen ska vara ganska enkelt), magsäcken (hon fick ett tvärsnitt på buken så det går inte ihop) och ryggraden (såg hon nog inte bakifrån)... Jag vet hur det är inom sjukvården, man säger hellre för lite än att oroa någon. Hon sa att det såg fint ut men att vi skulle komma tillbaka för att kolla det sista. Varför inte till en BM då undrar jag? Var så chockad då så jag fick inte fram en enda fråga, men idag är det gott om dem. Är så ledsen och förtvivlad och brister ut i gråt med jämna mellanrum. Snälla, snälla låt det se bra ut och låt oss få en ny tid snabbt.

Jag vill berätta en sak...

För säkerhets skull viskar jag.

-Jag är gravid - igen.

Det är helt otroligt och jag är fortfarande en aning chockad. Har inte förstått det till fullo ännu trots att jag nu är i vecka 8.

En sak som är ännu mer otrolig är att det skett på naturlig väg den här gången. Vi hade planerat att försöka skaffa syskon till bönan under hösten och vintern. Vi hade varit på ett första besök på den nya kliniken eftersom vi nu måste göra det privat. Under det rutin-VUL som gjordes då förundrades jag över hur stor gulkroppen var fortfarande. Jag skulle ju ha mens när som helst. Jag fick inte det. Jag fick ett plus på stickan istället. Jag är överlycklig men chockad som sagt. Har inte vågat berätta för någon men ville dela med mig till er om någon kikar in här fortfarande.
Plötsligt händer det faktiskt - på riktigt!

Paus

En väldigt lång bloggpaus har det blivit. Vet inte om jag ska kalla det paus eller vad det kommer att bli. Jag kommer säkert att återvända till min skrivande ventil som den här bloggen blivit om det blir dags att försöka få syskon till bönan. Kanske någon gång då och då för att ge ett livstecken eller så.
Vi mår iallafall bra. Bönan är nu 8 månader och 1 vecka (imorgon) och hon mår bra. Livet med henne är härligt och jag är så tacksam över att det gick vägen. Så tacksam. Tänker ofta på er som fortfarande kämpar på med första barnet eller syskon. Läser era bloggar. Kommenterar inte alltid men jag följer er. Jag hoppas och önskar för er. Ni vet att ni har mina tummar och tår!
Det är jobbigt. Jag vet, men det kommer att vara värt det. Så länge det finns ork kvar så är det värt det. Ibland kanske det är dags att ta en liten paus. Att hämta andan. Ibland är det kanske andra vägar som ska leda till det efterlängtade barnet. Eller valet att leva utan. Man känner det där själv tror jag. Gäller bara att stanna upp och känna efter. Oavsett vilken väg man väljer så ska man inte glömma bort allt det fina som redan finns i livet. För visst finns det fina saker i livet. Resten av livet tenderar att stanna upp när man kämpar med att försöka få barn. Det kan bli lång tid. Hade jag fått göra om något så hade det varit just det. Jag hade försökt att leva mer i det liv som faktiskt fanns där hela tiden.