Vad händer?

Nu är jag bara förvirrad. Vilken mental utmaning. Först få besked att bönan är på väg inom ett dygn och sen lugnar allt ner sig igen... Missförstå mig inte. Jag är superglad för varje extra dag, men det är svårt att veta vad man ska tro. Förvärkar har jag fortfarande mycket av, men mens-, ryggvärk och det onda i ljumskarna är borta. Jag är visserligen inte uppe och rör mig alltför mycket så det kan ju vara därför, men ryggmolet kände jag definitivt även i liggande innan.
Jag kan ju inte ligga såhär i fyra veckor, det skulle ju vara olidligt. Beundrar och tänker på de kvinnor som ordineras sängläge redan i tidig graviditet. Vilken insats!
Om det bara hade varit för att jag var öppen någon cm så hade det här ändå kunnat dra ut flera veckor på tiden, men att livmodertappen var helt utplånad gör det hela lite speciellt.
Signora undrade vad jag hunnit förbereda och vad som är kvar.
Vi har beställt babysäng, vagn och bilstol. Allt finns på plats i affären, bara att hämta (om man inte är sängliggande)
Skötplatsen är nog klar men inga tillbehör är inhandlade
Mellan chockbesöket hos barnmorskan och förlossningsutbildningen hos densamma hann jag in och köpa en liten body, pyjamas, mössa och strumpor. Inga andra kläder är inhandlade. That's it! Inte ens BB-väskan har jag packat. Antagligen för att jag inte vill tro att det är dags. Knäppt kanske, men sant.
Som ni förstår är inköpslistan till maken LÅNG och jag hade så gärna velat göra det där själv.
Nu blundar jag för det faktum att livmodertappen är utplånad och hoppas på att det hela är ett misstag så kanske jag kan få göra det trots allt. Om ingen böna efter helgen får jag be någon undersöka mig igen och förhoppningsvis får jag nya förhållningsregler därefter.