Gott Nytt År!

Lämnar ett omvälvande 2008 bakom oss.

Det var året vi la drömmen om att få barn på egen hand åt sidan.
Det var året då hoppet och önskan att få ett barn lämnades åt IVFs' öde.
Det var året då en mental berg-och-dalbana började
Det var året med sorg, rädsla och besvikelse
Det var året med obeskrivlig glädje och lycka
Det var året lilla bönan blev till

Ser nu fram emot ett underbart, lyckligt och hoppfullt 2009 och önskar er alla detsamma!!

Kram Zygoten

Hurra, hurra, hurra!

Jag är så glad och lycklig!!! VUL såg bra ut och lilla bönan (som var en) mår bra och växer som den ska. Lilla hjärtat tickade på så jämn, fort och fint. Man såg små armar och ben och bönan är 17,6 mm lång. Det är fantastiskt, så underbart. Jag fick bild på miraklet och jag gråter när jag ser den. Nu ska det njutas i 190:) Har ju varit orolig för mina få symtom, men nu ska jag istället glädjas åt det, tacka och ta emot för bönan har det bra och graviditeten beräknades på dagen så långt gången som den är.
Jag är nöjd och inget kan få mig att sluta småflina idag. Life is gooood:)

Dan före dan

Det här är en hemsk dag! Väntan inför VUL imorgon är olidlig och det kryper innanför mitt skinn. Jag är orolig och ångestfylld. Känner efter i bröst och livmoder och känner ingenting just idag. Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något jag inte borde? Tankarna far och flyger i mitt huvud. Hjärtat bankar och jag kan höra pulsen dunka i mitt öra. Hur ska jag genomlida denna dag?
Är det så här man känner sig i väntan på sin egen avrättning?
Allt detta är ett uttryck för hoppets stora krafter. Att åtminstone kunna leva på hoppet håller den värsta ångesten och oron i schack. Att det fortfarande finns en chans, en möjlighet. Imorgon är det svart eller vitt, antingen eller. Verkligen liv eller död. Blir skakig när jag tänker på det. Låt lilla bönan leva, låt hjärtat få ticka fort, fort. Låt mig få lämna kvar min oro på kliniken, låt mig få glädjas över livets mirakel.
Låt livet leva!

8+2 Vecka 9

Julen är över och nu följer några dagar med lugn och ro för min del. Ska läsa mina julklappsböcker, sova så mycket jag vill, promenera längs havet och bara njuta av dagarna.
Räknar ner dagarna till VUL i övermorgon. Känns oerhört nervöst redan och jag vet inte i vilket tillstånd jag kommer befinna mig när jag väl är där. Kanske blir resten av min ledighet bara en dålig mardröm som man faktiskt inte vaknar ifrån. Om utfallet är positivt så ska jag släppa en enormt stor säck oro på kliniken när jag går därifrån.
Vi valde att berätta om graviditeten för den närmaste familjen på min sida under julafton. Nyheten mottogs verkligen positivt vilket naturligtvis är skönt, men gör också det ännu lite jobbigare om allt inte står rätt till. Det är min egen uppfattning och känsla, jag vet. Vi skulle få allt stöd man kan önska sig om bönan skulle ha slutat leva, men det betyder ändå inte att andra människor liksom jag inte skulle bli ledsna och sörja det som kunnat vara.
Om man någon gång i livet får önska sig extra välsignelse så är det nu jag önskar! Välsigna vår älskade böna och låt livet få fortsätta i det lilla mirakel som började sin resa när två människors längtan äntligen fick sammansmälta till något som är så vackert och så stort.

God Jul!

Vill önska er alla en riktigt God Jul!
Jag har inte skrivit på ett tag för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Min oro kvarstår, mina symtom fluktuerar och jag nojjar. Jag mår illa varannan eller var tredje dag. Jag har molvärk emellanåt, brösten ömmar lite då och då. Mitt humör är hemskt! Jag är kontant hungrig, törstig och trött. För mig en gåta hur jag ska orka med alla julbestyr och än mer orka umgås med släkten på kvällarna!!! Jag är innerligt glad att jag inte arbetar dessa dagar.
Fick ju tid för VUL den 29/12 och det ska bli så skönt att få det gjort! Om allt är ok då så ska jag göra allt jag kan för att njuta av graviditeten framöver, innan dess är det svårt. Vägen hit har varit lång och kämpig. Man är ärrad och härdad. Man vågar inte tro att det skulle vara vår tur. Kan det verkligen vara så bra?

Panik

Som jag skrivit tidigare har jag inga direkta symtom. Jag mådde riktigt illa en dag, men sen försvann det. Jag har varit och är superorolig. Gjorde då idag i ett försök att lugna ner mig ett nytt gravtest. Strecket är svagare än tidigare så det bådar inte gott. Ringde kliniken och de kunde inte säga något så länge man inte blöder. Varje molande känsla gör mig livrädd. Fick en tid för VUL den 29/12. Tiden dit känns hur lång som helst.
Jag sa väl att det skulle gå illa om jag bejakade graviditeten. SKIT! Samtidigt som jag inte är förvånad för jag brukar inte ha flyt så är jag fullkomligt förtvivlad och så ledsen. Min lilla, lilla böna...

Frossa!

Idag fick jag fettspel. Vad säger ni om råstekt potatis med bacon?! Kombinationen, näringsinnehållet, känslan-inget av det funkar. Nåja, nu är det uppätet för första och troligtvis sista gången.
Vecka 6+4 och mina symtom är blygsamma. Det gör mig sjukt orolig. Jag analyserar sönder mig. Det enda som är säkert är min trötthet, men det säger ingenting. Hur många svenskar är trötta i mitten av december? Jag ömmar i brösten, men det kommer och går. Ingenting är konstant och det skrämmer mig. Jag läser på nätet om de som råkat ut för missed abortion (MA). Det är ju grymt, fostret finns kvar, kroppen luras tro att graviditeten är ok, kvinnan har symtom, kroppen kan förändras men livet inuti är släckt. Vilken styrka det måste kräva att komma över något sådant, vilken sorg, vilken oerhörd plåga. Jag är rädd.
Måste ringa MVC och berätta att jag är gravid. Måste ändra tid för VUL på kliniken då jobbet som vanligt ställer till det... Hoppas jag kan få en tidigare tid och inte senare, men jag får ta vad som bjuds. Vågar liksom inte ta tag i de här sakerna för då skulle jag bejaka min graviditet och då har jag fått för mig att kan det gå illa. Jag är inte riktigt klok, jag vet. Men det har tagit så lång tid att komma hit och jag är livrädd att behöva börja om igen. Vet inte hur jag skulle klara fallet denna gången.
Jag har ingen högre önskan just nu än att lilla bönan ska hålla fast vid mig, växa och utvecklas till en frisk liten varelse som jag längtar efter att få lära känna. Vågar knappt tänka de här tankarna ens. Livet är skört, så skört.

Zzzzzz

Jag är så sömnig. Sover oroligt på natten, vaknar lätt och kan inte somna om. Tidigt imorse låg jag vaken flera timmar och snurrade runt, men var ändå för trött för att gå upp. När jag väl somnat om sov jag till 11.00 och då väcks jag av telefonen!!! Det hjälpte föga med sovmorgon för nu är jag helt slut igen. Tur man är ledig och kan slappna av när kroppen säger ifrån.
Är så fruktansvärt oinspirerad inför kommande arbetsvecka. Jag vill inte, vill inte! Jag vill vara hemma och vila. Längesedan jag kände sådant motstånd mot att arbeta, men nu hade jag gärna sluppit. Åtminstone inga längre resor denna veckan vilket är skönt.
Har inte handlat mer än en julklapp så lite stressad över det är jag allt. Orkar liksom inte ta tag i det och jag får panik när det är mycket folk i affärerna.
I veckan är det glögg med jobbet vilket jag inte heller känner för. Usch, så tråkig jag är! Det jobbiga är att ingen vet varför jag är så alldeles extra tråkig just nu, men om allt fortskrider så kommer de ju få veta tids nog...

Illamående

Idag på morgonen gjorde sig illamåendet tydligt till känna. Jag har ju spekulerat i om det varit vitamintabletterna som orsakat det, men imorse tog jag inga. Jag kunde inte äta så mycket frukost och inget kaffe blev det heller. Väl iväg för dagen fick jag behov av att få i mig något salt vilket slutade med att jag proppade i mig en massa skolkritor (godiset alltså). Sen kändes det bra igen. Tröttheten är ofantlig, jag skulle kunna somna var och när som helst. Längtar ständigt efter att få vila eller sova.
Har bestämt mig för att ta ledigt en del i jul så jag kan få må illa och sova i lugn och ro. Har inte fått det beviljat av bossen än, men jag hoppas verkligen inte det ska bli några problem. Behöver det!
Jag har inte velat ringa MVC för tidigt av rädsla för att något ska hända, men nästa vecka får jag nog ta tag i det för sen kommer ju julen och verksamheterna tar ledigt. Det känns som att det ska hända något om jag berättar att jag är gravid, det är därför jag inte vågar. Det är bara jag och min man som vet, ingen annan (förutom kliniken). Jag kan snöa in på magiskt tänkande ibland. Om jag gör si eller så kommer det eller detta ske. Om jag inte hade gjort si eller så, så hade inte det eller detta hänt. Hopplöst!
Jag måste ju kontakta MVC så jag är under kontroll någonstans, det säger sig självt. Får sluta upp med mina nojjor, nu är det allvar!

Home sweet home

Jag har återvänt till underbara Sverige igen och det är så skönt!!! Även om man nu ska ställa om sig till denna tidszonen så är det fullkomligt ljuvligt att vara tillbaka. Jag är en hemmakatt. Nuförtiden finns det nästan inget bättre än att få vara hemma och skrota. Förut var jag en utekatt. Jag älskade att vara ute och hitta på saker och blev rastlös av att vara hemma. Vet inte när det vände men jag är nästan patologiskt förtjust i hemmet nu. Det kan förstås ha med mitt ständiga resande i jobbet att göra. Jag är borta hemifrån riktigt mycket vilket innebär en ständig längtan efter att komma hem igen. När andra människor har semester reser de bort, jag stannar hemma. Det är lite synd om min man för han stannar snällt hemma med mig även om det innebär uppoffran av en och annan exotisk tripp.
Börjar få in liiite, liiite julkänsla och förstår att jag borde börja köpa julklappar nu. Har inte köpt en enda. Sen är det ju obligatoriskt lussebak innan luciamorgonen vilket då innebär imorgon kväll. Vilken fredagkväll va;)
Bönan verkar hänga kvar och idag går jag in i vecka 7.
- Har mått illa idag, men det kan lika gärna ha varit efter vitamintabletterna för det är ett rävgift för magslemhinnan, fy!
- Trött, men det kan vara jetlag.
- Törstig är jag hela dagarna och där har jag ingen annan förklaring än graviditeten.
Så är livet på en pinne i verklighetens Sverige en dag som denna.

5+4, Vecka 6

Så många sätt att räkna de där dagarna/veckorna. Kliniken jag går på räknar ET som ägglossningsdag. Oavsett är det inte långt. Jag är som sagt på jobbresa och det är långa, långa, långa dagar. Jag är "jetlagad" och ingenting känns riktigt bra. Nojig över att mina symtom inte håller sig konstanta. Mina bröst som har ömmat har slutat, min livmoder som har molat har slutat, mitt humör är stabilt. Jag är törstig, trött och kvalmig men allt det där kan bero på tidsomställningen och arbetet. Det enda som håller mig uppe är att jag åtminstone inte blöder. Vilken pärs det är att inte veta. Det är ju som under ruvartiden och det är ingen lek. Jag känner verkligen med mina medsystrar som befinner sig där just nu.
Även om VULet blir sent pga julen så planerar jag att kontrollera HCG med blodprov när jag kommer hem, då vet jag ju och kan slappna av lite.
Det enda jag längtar efter för tillfället är att få vara hemma, att få sova och att få göra absolut ingenting.
Imorgon bär det av hemåt, men tiden känns hur lång som helst för att inte tala om flygningen...
Kände mig som en gammal tant på vägen hit där jag satt i mina stödstrumpor och sörplade vatten som en galning när jag inte såg till att röra på mig. Jisses vilken syn det måste ha varit, hysterika. Men vad gör man inte för att eliminera risken för mikroproppar i livmodern som enligt vissa lärda tros kunna ligga bakom en del missfall.

4+6

Imorgon går jag då in i vecka 6 och det är dags för jobbresa igen, denna gång bär det av över Atlanten. Lång flygning som jag hoppas bönan/bönorna ska klara av. Har sökt åtskillig skriftlig information i ämnet trots klartecken från kliniken och det verkar verkligen inte vara någon fara.
Jag har svårt att inte låta min oro för missfall ta över mina känslor. Samtidigt vill jag tillåta mig att vara lycklig och förväntansfull. Om allt skulle gå bra har jag ju mist flera veckors glädje över graviditeten. Behöver påminna mig om det flera gånger per dag.
Jag har inga besvärande graviditetssymtom förutom att jag är tröttare. Toalettbesöken fortfarande ett orosmoment. När man genomlidit flera år av barnlöshet och längtan efter barn så kommer nog de där toalettbesöken under lång tid att innebära rädsla och oro. Den skadan är liksom skedd och svår att komma ifrån.
Inbillar mig själv att jag kommer att bli lugnare efter VUL i vecka 10-11, hoppas det, ska verkligen sträva efter det. Även tiden fram tills dess ska jag anstränga mig för att trycka bort alla negativa tankar och farhågor. Jag kan inte styra över det här nu. Min uppgift är att vara tacksam och lycklig över att det gått bra så här långt. Jag är verkligen oerhört tacksam och lycklig, men...
Nej, inga "men", bara en punkt. Punkt slut.

Juleljus

Jag har alltid gillat julen, men i år känns den alldeles extra speciell. Hoppas inget händer så att jag får minnas den på det viset.
Jag älskar alla adventsljusstakar, julstjärnor i fönstren och vackert glittrande buskar och träd utanför husen. Igår var det då dags att få ordning på hemmet, men jag var så trött! Fick gå och vila mellan varven för att mäkta med, men till slut blev det klart. Så härligt det var när mörkret hade gjort sitt intrång, att kunna tända upp alla vackra ljuspunkter!
Jag har förbrukat ytterligare ett grav test bara för att se att styrkan i strecket går åt rätt håll (maniskt, jag vet) och det gör det. Det jag känner i övrigt just nu är en ökad trötthet, uttröttbarhet och ökad törst, lite drag och spänningar i magen men annars gör bönan/bönorna inte så mycket väsen av sig.
Jag har inte fått tid för ultraljud förrän i v 2, 2009 vilket känns som ganska lång tid, eller? Har läst både här och där att de flesta gör u-ljud betydligt tidigare än så. Om allt går vägen kommer jag ju att vara i v 10-11 då. Hur gör man med inskrivning på MVC? Jag vill inte ta ut något i förskott så jag tänker inte ringa ännu, men att ta kontakt med MVC efter kontrollen v 11 känns lite sent. Allt det här är ju nytt för mig och jag känner mig onekligen lite vilsen.

4+1

Först vill jag börja med att tacka alla medsystrar som haft orken och lusten att gratulera mig till vårt än så länge positiva besked. Jag vet själv hur den där avundsjukan känns IRL, men jag upplever inte detsamma när någon som kämpat mot barnlöshet med allt vad det innebär blir gravid. Då blir jag innerligt glad. Idag är jag glad med Saga som fick fina resultat efter ÄP, önskar henne all lycka till med fortsättningen.
4+1 skriver man visst en dag som denna, men man är i vecka 5. Känns overkligt fortfarande.
Varje toalettbesök är fortfarande en skräckupplevelse med rädsla för att se blod eller färgade flytningar. Ni vet vad jag pratar om. Särkilt jobbigt är det efter att ha slutat med Crinone (progesteron). På den klinik jag går slutar man efter testdag. Oron ligger i det faktum att progesteronet kan lura kroppen att tro på graviditet och skjuta upp en blödning eller att utstöta ett missfall. Läste någonstans att i Umeå fortsätter man med progesteronet till vecka 12 efter en ivf. Vilken skillnad det är mellan kliniker. Man kan ju inte annat än att spekulera i varför man gör si eller så.
Ser fram emot en härlig helg med frihet att i stort sett göra vad jag vill.

Fortfarande gravid

Jajamensan! Än så länge får jag anse mig gravid. För första gången i hela mitt liv fick jag äntligen se det där efterlängtade strecket på stickan. Det känns bra och jag är glad. Kan nästan inte låta bli att tänka på framtiden lite.
Om någon vill veta så ringde jag kliniken idag för att fråga om vad de säger beträffande flygning under tidig graviditet. Det finns inga studier gjorda som talar för att det skulle vara negativt och det är inget de avråder från. Det känns bra för nästa vecka ska jag i arbetet flyga till en annan kontinent.

Mrs noja

Idag är jag bara nojig. Naturligtvis lycklig över vårt positiva besked under gårdagen, men nojig. Flög till Stockholm över dagen och hela flygtiden tänker jag då på om det är någon risk för bönan/bönorna att utsättas för det där. Jag är också nojig för att jag inte sett det positiva graviditetsresultatet själv. Tänk om den mänskliga faktorn ställt till med något som egentligen inte är sant. Vid ET fick jag faktiskt tillbaka ett papper med information om hur många ägg de satt tillbaka och tid för provtagning -gällande någon annan! Alltså helt fel namn och personnummer vilket jag själv fick påpeka... Sådant kan göra en lite orolig.
För att eliminera det jag kan så blir det eget gravtest imorgon bitti. Jag har aldrig någonsin sett ett positivt gravtest från mig själv så jag hoppas verkligen att jag får göra det imorgon.

Felräkning

Har upptäckt att jag räknat helt fel på mina ruvardagar... Jag är på dag 12 idag och ingenting annat! Spelar ingen roll egentligen.
Denna dag 12 var det dags för blodprov. Dagen gick och jag har suttit i möte hela dagen och inte kunnat ta telefonen. Sa till kliniken att det var ok att lämna besked på röstbrevlådan så jag själv kunde välja när jag skulle ta smällen.
Jag kunde hålla mig ganska länge innan jag lyssnade av den i bilen på väg hem. Hela jag var alldeles skakig när jag väntade på rösten som till slut sa "gratulerar, du är gravid"!!! Fattar inte. Jag är gravid! Det känns overkligt, lyckligt, oroligt och allt på en gång. Jag grät så tårarna sprutade på vägen hem och var inte världens säkraste bilförare just då, men det var fullkomligt oviktigt. Vår böna eller våra bönor har klarat att hänga sig kvar hos mig!!
Det är många hinder kvar på vägen, massor, men jag är glad över att veta att jag och min älskade kan bli gravida tillsammans.
Har inte gjort något klassiskt gravtest på urin och vågar knappt göra det heller, tänk om det är negativt och de egentligen blandat ihop mitt blodprov med någon annans. Nu får jag ge mig eller hur;) Jag är lycklig och ska njuta och hoppas att allt går bra.

Dag 12

Idag är det ruvardag 12 och jag känner fortfarande inga uppenbara symtom. Skulle haft testdag (blodprov) imorgon, men befinner mig på jobbresa och har varit tvungen att flytta fram det till tisdag istället. Känns som det kvittar eftersom jag ändå inte tror att det har gått vägen.
Helgen har varit fylld med sociala aktiviteter med mig som given chaufför. Långpromenad i soligt snölandskap i ett försök att ladda batterierna har också hunnits med.
Känner mig trött, ledsen och besviken över hur orättvist livet ska behöva vara.

PMS

Idag känner jag absolut ingenting! Ingen molande känsla, inga stickningar, ingenting... Jag har varit på ett j-a humör idag som jag brukar vara dagen innan mens. Läste igenom mina anteckningar från förra behandlingen och på motsvarande denna dagen började jag blöda. Nu skjuter progesteronet upp det hela, det vet jag. Och dessutom har det gett mig en härligt skitful hy! Bättre att sluta med det, få sin mens, sörja och ladda om men det gör man ju inte för tänk om. Alla dessa OM som jag levt med under dessa år. Jag hatar dem, jag vill veta, jag vill säga ATT, därför ATT! Jag gör si och så "därför ATT" jag är gravid!!!
Från att vara hoppfull så är jag idag bara ledsen, förfärad och besviken.
Vänner, det ser inte ljust ut. Mina små embryon klarade nog dessvärre inte att klamra sig fast...
Ikväll ännu en middag med avhållsamhet från alkohol och förbjuden mat OM man nu skulle vara gravid. Ni ser, jag är arg och PMSig! SKIT

Tårar & "mensmol"

Imorse när jag läste dagstidningen beskrev de en man som frusit in sina spermier innan en cellgiftsbehandling för att ha möjlighet att skaffa barn framöver. Ska erkänna att jag inte lusläste allt, men det framhölls som att provet, när det väl skulle användas var riktigt dåligt och att oddsen inte såg bra ut. Men det gick vägen och mannen är nu stolt pappa till ett tvillingpar. Varför berättar jag detta? Jo, därför att när jag på morgonkvisten satt och läste den här lilla berättelsen fullkomligt sprutade mina tårar för det var så lyckligt och fint. Jag blev fullkomligt överrumplad över mitt känsloutbrott. Så tagen och gråtmild brukar jag inte bli och vara. Jag kunde lugna ner mig efter en stund och klarade fullkomligt normalt av att klä på mig, sminka mig, packa ihop mina saker och dra iväg för dagen. När jag sedan, på väg till arbetet skulle berätta det här för min man per telefon började det igen, jag började stortjuta - och det var inte måttligt! Sminket rann och näsan likaså. Försökte byta samtalsämne men kunde liksom inte sansa mig, jag grät åt alla samtalsämnen vi provade just då. Kunde knappt se vägen för alla tårar som skymde min sikt. Det var hysteriskt och jag är fortfarande lika förvånad över hur jag reagerade. Väl framme såg jag ut som en panda med randiga kinder som skulle ta itu med ännu en dag på jobbet, nice. Vilken pärs! Jag är visserligen väldigt, väldigt trött efter jobbresa och intensiva dagar men detta måste ha varit progesteronet som spökade för jag kände inte igen mig själv och blev verkligen paff. Visst var berättelsen i tidningen fin men det finns ju gränser för hur berörd man kan bli;)
När det gäller ruvarsymtom känns det tyvärr som om mensen är på gång, det molar och drar i äggstockarna. Värst känns det på morgnarna för att sedan avta framåt dagen. Om jag vill kan jag övertolka en del symtom, men för att vara realist så har jag faktiskt inga andra känningar värda att nämna. Hoppas så klart att det ändå gått bra, men vi får väl se i nästa vecka.

Svullen stormig söndag

Denna helgen har jag verkligen inte varit alltför aktiv. Det har blivit en riktig hemmahelg och de två mest energikrävande aktiviteterna har inneburit en höstpromenad i stormen och idogt tvättande, maskin efter maskin. Det blir för dyrt i längden att köpa nya underkläder istället för att tvätta så nu var det dags...
Sen går det ju inte att förneka att jag lagt en del energi på att känna efter hur jag mår, åt att hålla tummar, att tänka, hoppas och önska att mina embryon har det bra fast jag verkligen försöker låta bli. Jag är svullen, men har inte särskilt ont längre så det känns mest som jag bara är fet. Svårt att veta vad jag ska ha på mig nu när arbetsveckan börjar.
Har också fått härliga flytningar (ursäkta) efter progesteronet som inte känns alltför fräscha. I övrigt är det skönt att slippa passa tider för läkemedel (mer än Crinone 1g/morgon), ingen nässpray, inga sprutor.
Jag har testdag (blodprov) den 24/11, alltså om en vecka i imorgon. Det känns väldigt tidigt, men lika bra att ta smällen så snabbt som möjligt...

Fredag- men var är drinken?

Jag är otroligt förtjust i fredagar och den underbara, ljuvliga känslan när man stänger ner arbetet och har en härlig helg i frihet framför sig. I vanliga fall brukar vi börja helgen när man kommit hem med en god drink eller ett gott glas vin, men idag blir det inget sådant, för min del. Det är absolut värt det, ingen tvekan om den saken men känslan är inte densamma. Att sippa cider är liksom inte riktigt lika festligt som att njuta äkta bubbel. Jag är inte en av dem som tycker att maken minsann ska idka avhållsamhet om jag gör det. Jag unnar honom så gärna att njuta när han nu kan. Han hade garanterat gjort detsamma för mig om det gått. Ja, det gör det ju;) Ni har väl läst om den gravida mannen som nu väntar det andra barnet. Det är väl ändå "a bit too much"?
Oavsett, maken har varit bortrest sedan i går morse så vi har inte setts sen jag fick tillbaka våra embryo. Han säger att han längtar hem för att få ta på magen:)
Jag flyger ju en del i arbetet och nu börjar jag fundera på om det kan vara negativt för embryot innan det fäst. Vad händer egentligen med kroppen under de tryckförändringar det innebär etc. Om man inte har några svårigheter att bli gravid är det så klart inga problem för flygvärdinnor och kvinnliga piloter blir ju gravida, men om man är en barnlös skrutt som jag. Är det sämre chanser då månne?

Tanketrängsel

Hej & hå vad tankarna far i mitt huvud just nu. Jag trodde inte att vi skulle få tillbaka två embryo och var inte helt förberedd på det. Maken och jag hade diskuterat det och bestämt tillsammans att om vi erbjöds det så skulle vi acceptera. Jag var ensam vid ET för maken kunde inte följa med så jag hade ingen att konfirmera med på plats. Gissa om han blev förvånad när jag ringde och berättade att jag hade två embryon med mig hem! Han är borta till imorgon kväll så jag har gott om tid att sitta och spekulera (surfa) i min ensamhet.
Nu vet jag ju att risken är ganska liten att det blir tvillingar även om man får tillbaka två embryo men man vet aldrig. Så nu har läst på olika sidor om vilka risker det kan innebära med tvillinggraviditeter. Det är ingen lek. Barnen löper större risk för CP-skador, för tidig död, att födas prematurt med alla de riskerna eller död i samband med förlossning. Ja, hjälp vad man blir skrämd. Naturligtvis har jag också läst om de som fött fullt friska tvillingar och där allt gått bra, men det är inte det man (läs jag) fokuserar på.
Får bestämma mig för att slappna av lite nu och inte dra iväg. Har varit och köpt rött te och koffeinfritt kaffe dagen till ära. Tar mig en kopp te och försöker skingra tankarna lite och njuta av det som gått bra hittills.

ET

Vågar knappt andas det, säga det, skriva det eller ens tänka på det, men jag har just nu två små embryon i min livmoder. De övriga två som blev befruktade kunde tyvärr inte frysas. Det ena embryot var bättre än det andra men tänk. De är där inne nu, i mig och jag hoppas de (eller åtminstone ett) ska stanna där ett bra tag. Även om man vet bättre så är jag rädd för att gå på toaletten om de skulle ramla ut.
Hela morgonen var jag på helspänn och kollade alla mobiler och hemtelefonen som värsta paranoida hysterikan. Var inställd på att de skulle ringa. Det gjorde de inte:)
ET i sig var inget problem alls, men eftersom urinblåsan ska vara full så var jag så kissnödig när jag kom fram att jag trodde jag skulle sprängas. I bilen dit funderade jag på om det faktiskt ändå inte var värre att behöva vara så där kissnödig än att genomgå själva äggplocket. Tror jag är mer känslig nu för allt är så svullet fortfarande och med extra tryck från urinblåsan gör det liksom ont och spänner överallt och åt alla håll.
Det som känns mindre bra är att jag tyckte läkaren var lite opsykologisk idag. Jag hade just fått tillbaka mina fina små embryon och satt och log för mig själv i väntan på slutlig information. När hon kom och pratade med mig så pratar hon om hur vi ska lägga upp behandlingen nästa gång!!! Vad menar hon? Anser hon att det redan är kört? Jag sa lite försiktigt "men ska vi inte hoppas på denna gången först" och det sa hon så klart inte emot, men visst var det väl lite konstigt att prata om det då?
Jag är glad att vi kommit längre än förra gången, men realistisk. Chansen att det ska gå hela vägen är ju ändå bara runt 40%.
Oavsett så blir jag varm av tanken att det finns två små sammansmälta produkter av min älskade och mig inuti min kropp. Det är häftigt!
24/11 är det dags för blodprov, känns som en evighet redan och jag har förstått från erfarna bloggvänner att det kommer att bli 12 tuffa dagar.

Livrädd

Det går sådär. Jag vet att denna behandlingscykeln inte heller var optimal men ändå. Av 16 ägg var bara 9 mogna och kunde "ICSAS" varav 3 stycken befruktades, kanske 4. Det är bara 33 eller 44%. Jag har fått tid för ET i morgon kl 11.00, men jag är livrädd att äggen ska sluta dela sig. Varje gång telefonen ringer hugger det till i magen. Hur ska det då inte bli om det ringer imorgon? Jag vågade inte ringa själv idag för att höra utfallet, men enligt maken så såg allt bra ut med de ägg som befruktats.
Samtidigt som jag är ledsen över vår låga hit rate så är jag ödmjuk inför det faktum att 3 eller 4 ägg faktiskt finns och kämpar på så gott de kan. Att min älskade och jag har smält samman. Heja, heja, heja!!!!
Är ganska svullen och öm idag efter gårdagens äggplock, dricker massor med vatten och försöker äta lite extra salt. Gör särskilt ont när jag ska kissa, någon som upplevt samma?
Eftersom det inte blev ET förra gången så vet jag inte riktigt hur det går till. Vet att jag ska ha full urinblåsa och att det eventuella embryot förs in med en tunn plastkateter. Brukar man behöva stanna kvar en tid efteråt eller hur har ni gjort?

Äggplock

Äggplocket idag gick bra och de fick ut 16 ägg. Har varit, är lite öm men annars ok. Arbetade några timmar på em, men sedan kom jag på att jag nog var ganska trött och har nu sovit som en stock i två timmar, det behövdes.
Läkaren är ganska orolig för risken att jag ska bli överstimulerad så jag har fått råd att dricka mycket, äta salt och väga mig dagligen. För en människa med viktfobi är det ganska jobbigt att ställa sig på vågen varje dag när man vet att man är ur form, men det är klart jag ska göra det.
Nu börjar den jobbiga väntan till i morgon då vi får veta om några ägg befruktats och i så fall hur många. Vår misslyckade förra gång, då äggen inte var bra befruktades bara 1 av 12 ägg. Dag 2 hade det fragmenterats och det blev ingen ET så jag är ganska orolig att det går lika illa denna gången.
I morgon ska jag ta Crinone och om allt är bra fortsätter det fram till testdag. Crinone har jag provat innan och tycker det är ok fram tills resterna kommer (en del av er vet)... Det ska bara tas en gång om dagen vilket låter lite om jag jämför med en del andra jag läst om. Det är ju inte ens säkert att det når dit så vi får se.
Kvällen blir lugn och vattenglaset får bli min följeslagare denna väntans afton. Kämpa små ägg, kämpa!!!!

Dan före plockaredan

Dan före dan. Inga läkemedel idag, det känns konstigt, som om man glömt något. Har en del spänningar kring magtrakten vilket jag hoppas är ett gott tecken. Inför mitt förra äggplock när jag blev coastad för länge kände jag absolut ingenting den dag det var dags. Vi får de hur det känns i morgon. Utöver det har jag varit så trött idag att jag skulle kunna somna stående.
Nu önskar jag så oerhört mycket att det finns fina ägg, att de blir befruktade och delar sig som de ska och att jag kan få bli ruvare som det så käckt uttrycks. Då har vi åtminstone kommit en bit längre än förra gången. Vågar egentligen inte tänka längre än till morgondagen för nederlagen gör så fruktansvärt ont. Har ingen strategi för hur jag ska hantera ytterligare ett misslyckat försök.

Slutspurt

Igår ringde läkaren från kliniken och gav oss svar på våra frågor. De vet inte varför mitt östradiolvärde är så lågt, men det är visst alltid lite lägre när man tar Orgalutran även om det inte ska vara så här lågt. Hon är mer orolig för överstimulering än att de ägg som var mellanstora inte ska växa till. Hon verkade inte tycka att det var kört så mitt hopp har väckts till liv igen. Upp och ner, ner och upp...
Jag är lite spänd över magen, men inte som förra veckan. En sak som är oroväckande är att mina östrogenflytningar inte kommit tillbaka vilket talar mot att värdet skulle ha stigit igen som i sin tur talar mot follikeltillväxt. Nåja, Ovitrelle sprutan tas inatt 00.30, får sätta klockan för jag har nog somnat tills dess. Om jag inte minns fel så växer blåsorna till extra efter äggmognadssprutan så i morgon på mitt viktiga möte har jag väl svullnat upp till en lagom stor val. Bara jag inte mår illa och får svårt att andas så bryr jag mig inte så länge allt går bra (med IVFn alltså även om mötet också gärna får gå bra)!
Om en stund är det dags för min sista Orgalutran och i morgon är jag helt medicinfri, det var ett tag sedan och det ska bli skönt.
Känner mig trött och sliten även om helgen varit väldigt lugn och skön. Behandlingen sliter på en även om de fysiska biverkningarna är helt acceptabla, det är den psykiska pressen som tröttar ut och tär. Jag tycker ändå att mycket under denna gången gått av bara farten, men jag tror ändå att tankarna och oron gnager utan att man är helt medveten om det.

Arg, ledsen och besviken

Dagens kontroll var inte så lyckad. Jag är knäckt, igen...
På VUL såg allting relativt bra ut. Fortfarande alldeles för många äggblåsor men de största hade växt till sig och var lagom för att skördas på måndag. Så långt allt väl. Sen togs det hemska blodprovet. Min oro var att östradiolvärdet som förra gången skulle vara skyhögt och att vi skulle behöva skjuta på ÄP. Jag hoppades, hoppades och hoppades så att det inte skulle vara för högt. Döm om min förvåning när de ringde på eftermiddagen och meddelade att jag hade 1390!!! Vad är det här? Vad gör mina äggblåsor istället för att producera östradiol? Har de tagit semester? Nu ska jag spruta ytterligare två dagar med Puregon i oförändrad dos, Ovitrelle söndag och ÄP på tisdag. Ur arbetssynpunkt var detta det bästa som kunde hända men något är fel. På kliniken förstod de inte varför värdet var så lågt. Som vanligt kommer frågorna när man lagt på och när vi ringde upp igen var det för sent så ingen ringde tillbaka. Skit det här!
Känns ju helt meningslöst att ens åka in på ÄP eftersom det är samma sak som hänt nu som hände förra gången. Av någon anledning reagerar jag kraftigt på hormonstimuleringen och när jag artificiellt ska bromsas så blir det för bra och min östradiolproduktion avtar. Äggen kommer antagligen vara av skitkvalitét pga av det här, de har redan haft sin peak och skrumpnar väl ihop nu. Vill bara bort, inte ens det faktum att det är en älskad fredag hjälper. Jag är så besviken, allt detta för ingenting.

Sprutdag 10

Idag vet jag inte hur det känns egentligen. Det hugger till i äggstockarna emellanåt och mitt paranoida jag inbillar mig att det är äggblåsorna som brister en efter en. Igår kväll kände jag mig svullen och sprickfärdig, trodde inte jag skulle hålla ihop över natten (lite överdrivet) men idag känns det inte så längre. Det gör mig bekymrad så klart. Läste om någon som ägglossat för tidigt pga dålig effekt av Synarela. Från att ha haft många äggblåsor hade hon helt plötsligt inga. Jag har ju bytt från Synarela till Orgalutran pga dålig effekt men det är väl ingen garanti. Försöker att inte analysera för mycket, jag kan ju ändå inte göra något åt det just nu. VUL imorgon och då får jag veta hur det står till. Snälla, låt det finnas många, men inte för många ägg som är lagom stora, lagom mogna och som kan uträtta underverk.

Aj,aj,aj!

Orgalutran sprutan igår kväll gjorde ont! Jag var ordentlig och tog den i låret enligt rekommendationer i FASS men det var inte alls skönt. Det är visst vanligt med reaktioner vid insticksstället som jag fick med svullnad, ömhet och klåda. Idag får magfläsket ta smällen, hoppas det går lite bättre. Vilken pärs en sådan här behandling måste vara om man är spruträdd.
Jag är rejält svullen och spänd över magen nu, börjar bli en aning trött på det om jag ska vara ärlig. Får välja kläder med omsorg för att dölja ballongmagen. Hade gladeligen gjort det om jag visste att den rymde ett litet liv, nu är det bara ett potentiellt sådant och obehaget kan lika väl visa sig vara helt i onödan.
Vill så gärna att allt ska gå bra...

Schweizerost

Jaha, då var VUL gjort. Jag är inte helt nöjd för mina äggstockar har reagerat som förra gången och producerar för många äggblåsor. Hade ca 12-15 på vardera äggstocken, ser ut som Schweizerostar. De största var mellan 10.5-14 mm. Inte konstigt att det spänner och drar.
De har bytt ut min Synarela till Orgalutran, har inte helt klart för mig varför. Tror det var så att Synarelan inte nedreglerat mig helt och att Orgalutran då skulle vara bättre. Någon som varit med om det och vet?
Ska göra nytt VUL på fredag och preliminärt ÄP på den sämsta av alla tänkbara dagar, måndag! När jag har det där jätteviktiga mötet på arbetet. Det är verkligen maximalt dålig tajming! Kan väl knappast räkna med att ta mig in på mötet några timmar efter ÄP, eller? Får börja fila på en nödlögn.
Som det känns idag kommer jag mest sannolikt att se höggravid ut innan det är dags för äggplock. Det är ju lång tid kvar! Ska på fest i helgen och det kommer säkert analyseras varför jag är chaufför och om min mage inte ser lite stor ut. Vill inte ha några frågor.
Vi diskuterade också huruvida det blir ICSI, split eller vanlig IVF. Det blir ICSI på alla eventuella ägg. Jag är orolig för det, gillar inte känslan av att interferera med det naturliga urvalet. Vår läkare försäkrade oss att det inte är sämre utfall vid ICSI-befruktningar men jag litar inte helt på det.

Polisen här!

Tack för alla kommentarer till föregående inlägg! Uppskattar verkligen att ni delat med er av era erfarenheter Oavsett hur mycket information man kan söka att läsa på nätet så är det personliga erfarenheter som till slut känns verkliga, andras eller egna. Det mesta tyder nog tyvärr på att det kommer sammanfalla med jobbmötet och att jag nog måste mörka på något sätt...
Idag känner jag mig rejält uppspänd över magen, men vi får väl se i morgon. Badmintonträningen fick ställas in för jag tror det hade blivit lite för bra. Det spänner och drar ju en del. Är man dessutom tävlingsinriktad som jag är så finns det inget som heter att ta det lugnt eller att förlora en boll för att magen spänner. Det fick bli en promenad längs havet istället, vädret har ju varit fullkomligt underbart.
En sak som grusat min dag lite var att jag faktiskt blivit tagen av polisen- i trafikkontroll. Jag fick 1500 i böter vilket känns mindre kul... I morgon har jag fått tid på bilprovningen och det är nog sista gången jag slarvar med det (hoppas jag). Men polisen var söt:)

Vilken dag har ni gjort ÄP?

Östradiolvärdet var bra och jag ska fortsätta med oförändrad dos, Puregon 100IE/dag. Ultraljud på tisdag.
Vår dag i Malmö igår var underbar och jag shoppade loss mer än vad som egentligen var lämpligt, men jag bryr mig faktiskt inte! Supernöjd med mina inköp:)
Jag har börjat grubbla lite på tid för ÄP för jag misstänker att det kommer krocka med ett möte på arbetet som verkligen är riktigt, riktigt viktigt. Jag kan inte försöka räkna ut det med utgång från vårt förra försök eftersom jag fick coasta för att få ner östradiolvärdet och ÄP fick skjutas fram. Har inte heller fått någon preliminär tid från kliniken.
På vilken dag har ni andra gjort ÄP?
Naturligtvis går ju det här före arbetet, ingen tvekan om den saken men vi ska prata om vår framtida organisation och då gäller det att försvara sina intressen! Det är därför jag är en aning bekymrad...
Stramar och spänner lite över äggstockarna fortfarande, annars inget nytt på symtomfronten.

Sprutdag 4

Känner mig trött, lite spänd över äggstockarna och har en aning ont i brösten. Har också ett irriterande kli i halsen som jag tror kom i samband med stimuleringsstart. I övrigt helt ok. Ska ner till Malmö i morgon bitti för provtagning vilket känns mindre kul. Jag älskar sovmorgnar över allt annat, men i morgon får jag masa mig upp! Faktiskt tidigare än en vanlig arbetsdag.
Vi har bestämt oss för att göra en heldag i Malmö av det här med god frukost, shopping och lyxig middag på kvällen! Det ser jag fram emot. Om jag nu inte somnar med näsan i förrätten:) Har inte varit i Malmö dagtid på länge, men jag var faktiskt där under lördagsnatten förra helgen. Jag gillar Malmö och har alltid gjort vilket lett till att jag ofta var där för några år sedan men nu är det sämre med det. Det är synd, men i morgon ska jag njuta! Hoppas så klart också att östradiolprovet kommer vara bra så inte dagen blir förstörd...

Alkohol

Idag läste jag att en av bloggvännerna också kunde njuta av vin under behandlingen. Det kändes befriande! Hon är i nedregleringsfasen och jag vet att många är mer toleranta med att dricka vin då men så fort hormonstimuleringen börjar är det stopp.
Detta faktum har fått mig att känna mig ganska ensam om min inställning. Det handlar så klart inte om några extensiva mängder, men jag tycker om vin och jag tycker om känslan att koppla av med ett glas vin på kvällen. Om det skulle komma till ET kommer jag naturligtvis inte att dricka alkohol och inte heller under en eventuell graviditet. Just nu tycker jag bara att det offrats så många kvällar med god "farlig" mat och god "farlig" dryck för att man kanske kunde vara gravid. Man var ju aldrig det och istället missade man så många tillfällen att njuta av livets goda. Under flera år faktiskt. Det är det jag vill undvika. Som barnlös behöver man väl i synnerhet få njuta av livets goda när man kan för att orka med alla motgångar, eller? Tycker man kan läsa om råd åt båda hållen antingen att man ska avstå eller att man ska leva som vanligt fram till ET.
Jag kan stundtals naturligtvis fundera på om det kanske försämrar äggens kvalité eller förutsättningarna men bestämmer mig för att tro att några vinglas under spruttiden gör varken från eller till. Om vi misslyckas får jag kanske fundera om till nästa gång... Ska fråga när jag är på kliniken för blodprov på lördag så får vi se vad de säger!

Sprutstart!

Så var första sprutan administrerad. Nu kan jag bara hoppas att min kropp sköter sig som den ska och reagerar på hormonstimuleringen. Det får vi se vid östradiolkontrollen lördag morgon (där rök min sovmorgon...)
Kommer inte riktigt ihåg om jag hade några biverkningar förra gången, förutom att jag så klart blev uppspänd pga äggblåsorna, tror inte det.
Under denna typen av behandling så är ju biverkningarna egentligen förväntade och ett tecken på att behandlingen fungerar så jag borde skriva behandlingssymtom istället.
Jag är lika rädd för att drabbas av OHSS eller tromboembolism denna gången. Det kan ju faktiskt gå fruktansvärt illa och man kan få men för livet. Tänk vilka risker man utsätter sig för, men det finns inga val i det här läget. Om det här är vad jag måste riskera för att få ett barn med min älskade så är det. Nu är det bara att hoppas på det bästa och gärna lite tur (eller mycket)...

Spraydag 16

Svettas något fruktansvärt på nätterna, men är frusen dagtid. Känner mig inte lika arg längre men det ska ändå bli skönt att minska Synarela dosen i morgon. Har ringt apoteket för att kolla om det går att få tag i Pregnylen eftersom den var restnoterad sist jag försökte beställa hem den. Den finns fortfarande inte att tillgå vilket nog innebär att jag får be om ett recept på Ovitrelle istället. Enligt produktresumén så är det visst någon liten skillnad på de två preparaten, men jag vet fortfarande varför man väljer det ena framför det andra. Hoppas bara att det inte spelar någon roll!
Funderar en del på hur jag kommer att kunna hantera ett nederlag om behandlingen misslyckas igen. Jag kommer att bli så knäckt och bara se ett hemskt och enormt mörker. Är rädd för att inte kunna komma ur det, att inte orka eller vilja. Någon gång måste väl kraften ta slut även om man förundras över människans imponerande förmåga att resa sig gång på gång.

Spraydag 15

Jag börjar bli otålig!!! Vill att allt ska gå fortare. Det är bara 2 dagar kvar tills jag ska börja spruta, men jag vill att det ska vara klart nu. Känner mig frustrerad av denna väntan. Har läst många bloggar och förstår att väntan mellan ET och testdag kan vara, kommer att vara ännu värre (om det blir av). Jag vill att det här ska vara över och med en positiv utgång.
Var på tjejmiddag igår kväll och då började de andra att prata om barn, när det skulle passa in i livet och i karriären etc... I diskussionen ingick också fasan för att man kanske inte kan få barn. Det känns ju bra att de var lite ödmjuka inför det faktum att allt inte blir som man tänkt sig, men jag blev ändå ledsen, kände mig utsatt. Bara en av mina vänner på middagen vet att vi försökt länge, men hon vet inte att vi är mitt uppe i behandlingen nu. Jag sa ingenting, kände den där gnagande, obehagliga känslan i magen och sorgen blev så påtaglig. Jag har lyckats hålla distans till den ett tag, men igår var det svårt och idag är jag rädd att det aldrig kommer gå...
Vill bära mitt barn, vill föda, lukta på, hålla i, skapa och forma den finaste lilla människa man kan tänka sig. Tanken på att min man och jag kanske aldrig kommer förenas i ett nytt liv gör mig förskräckt och så obeskrivligt förtvivlad. Hur och var ska man finna styrkan att leva med den saknaden?

Spraydag 14

Blödningen satte igång när jag var på utrikes tjänsteresa. Hade vägt fram och tillbaka huruvida jag skulle ta med mig sprutorna ner med de praktiska olägenheter som det innebär. Bestämde mig till sist för att inte ta dem med mig för att sannolikheten att jag skulle få börja spruta direkt inte kändes så stor. Hur tror ni det gick? Jag ringde kliniken på onsdagen och de ringde upp min man samma dag för beskedet att jag kunde börja spruta direkt, vilket då inte var genomförbart!! Så nu kommer jag få spraya nästan en hel vecka extra bara för det. Jag är så arg på mig själv för det här fast jag inte kan göra något åt det. Har fått tid för sprutstart på tisdag den 28/10, blodprov lördag morgon 1/11, ultraljud tis 4/11 sen får vi se hur det går...
Det är skönt att vara hemma igen och jag har inga utrikesresor inbokade på ett tag vilket känns så underbart! Solen skiner, höstlöven brinner på träden och jag känner mig ganska hoppfull. Det här ska bli en bra dag:)

Spraydag 10

Blödningen börjar komma. Det känns bra för då är det närmare till sprutstart och det är då det verkligen känns som man är på gång. Ska bli lite spännande att se hur min kropp reagerar denna gången eftersom dosen är minskad med en tredjedel. Hur länge kan man håll på och spruta egentligen om det inte utvecklas tillräckligt?
Jag börjar känna mig lite orolig och ångestfylld över utgången nu. Tänk om det inte går nu heller!
I övrigt händer det inte så mycket mer än arbete för tillfället. Fördelen att tankarna är på annat, nackdelen att för mycket stress nog inte är så bra...
Ur biverkningssynpunkt fortfarande väldigt argsint, men annars ok.

GRRR!

Jag har problem att kontrollera mina känslor och det orsakar en del bekymmer, inte minst på arbetet... Jag blir arg, upprörd och har lätt till gråten. Ingen fördel när jag är mitt uppe i en förhandlingsfas uppkommen av en förnyad organisation, usch och fy.
Det är orättvist vad man ska behöva utstå i form av psykiska påfrestningar och fysiska också för den delen. Jag framstår som ett labilt nervvrak och det är egentligen raka motsatsen till den jag är. Jag hatar att inte vara mig själv! Om allt det här slutar lyckligt, om vi får vårt efterlängtade barn, då är det så klart värt alla utbrott i världen, men just nu är jag bara arg på världens alla orättvisor och så mycket, mycket mer. Don't get me started!

Spraydag 8

Äntligen hemma! Det har varit en krävande vecka och jag är verkligen helt slut. Är i stort sett bara hemma och vänder innan det är dags igen...
Jag tycker det gått förhållandevis bra med sprayandet. Det har varit svårt att passa tiderna pga programmet så det har diffat någon timme hit och dit men så får det vara. Precis som förra behandlingscykeln så är jag varm, jättevarm. Nätterna är värst då jag emellanåt vaknar fullkomligt genomblöt. Mitt humör är sådär, också det påverkades förra gången. Jag är känslosam och har väldigt lätt till gråt och ilska. Jag har för mig att jag hade huvudvärk förra gången men den har hållit sig borta än så länge, skönt.
Tiden har faktiskt gått fort och jag är ju redan på spraydag 8! Förra gången fick jag spraya extra länge pga semestertider på kliniken så nu undrar jag hur tidsplanen egentligen kan se ut. Jag kommer inte göra någon kontroll för att se så jag är nedreglerad utan när blödningen kommit ska jag ringa kliniken för direktiv. Börjar man vanligtvis att spruta direkt när blödningen kommer eller? Någon som vet?
Sprutdag 5 ska de kontrollera östradiolnivåerna och sprutdag 8 är det u-ljud, mer vet jag inte. Jag har inte fått någon preliminär vecka för eventuellt ÄP heller så det är verkligen en utmaning att planera sin tid:( Det är inte lätt att hålla sin kalender öppen och flexibel. I absolut nödfall får jag mörka på något sätt, men jag hoppas jag slipper för det känns inte bra.
Förresten har jag ont kring äggstockarna. Det hade jag inte förra gången och det förbryllar mig lite eftersom det är ett symtom som saknar logisk förklaring.

Spraydags!

Så var första Synareladosen sprayad. Jag har svårt att definiera vilka känslor som överväger idag. Har sovit riktigt dåligt, känner mig stressad över mitt arbetet, mår dåligt över min vikt, är rädd för att misslyckas med ivf:en. Saknar känslan av hoppfullhet som jag hade förra gången.
Den här behandlingscykeln kommer delvis att äga rum under en intensiv resperiod vilket suger, men jag vill inte vänta längre nu. Jag åker iväg för en arbetsveckas resa redan ikväll. Är stirrig för att jag ska glömma medicinerna hemma, att glömma doser eller att jag inte kan komma ifrån för att ta medicinen. Jag är stirrig för att biverkningarna ska få mig att framstå som en zombifierad fågelholk. Kort och gott jag är sömnlös och panikslagen.
Pratade med kliniken i fredags beträffande det faktum att jag inte fick någon penna till ampullerna med Puregon och att Pregnyl är restnoterat. De skulle komplettera förskrivningen så jag får hjälpmedelskort för penna i början av nästa vecka. Om fallet är detsamma med Pregnyl även när det är dags så skriver de ut Ovitrelle istället. Personen jag pratade med var jättetrevlig men när hon kommenterade att det ju var goda tider innan jag skulle använda sprutpennan så blev jag trött. Det är inte goda tider eftersom jag ju i stort sett befinner mig i ett annat land under de närmaste 13 dagarna.
Som om jag inte är bekymrad nog så tänker jag också att mina förutsättningar att lyckas redan från start är sämre då jag inte direkt är harmonisk och lugn. Vilket ägg skulle vilja bo i min stirriga, stressade livmoder...

Den

Som en obehaglig, äcklig, elak parasit smyger den sig på. Den nästlar sig in i ens psykologiska sinne och ändrar på inställningarna. Den ökar benägenheten till egen belöning i kombination med ökad förmåga till förträngning. Det tar sig uttryck i bristande omdöme och mentalt godkännande av en själv trots att ens uppenbarelse inte borde godkännas, skulle aldrig ha gjort tidigare.
Den växer ur en stor sorg och känsla av misslyckande, den är uttryck för ett behov av tillfredsställelse, den är resultat av tröst och bedövade känslor.
Den är - viktuppgången.
Jag ser att jag inte är ensam om att uppleva en viktuppgång i samband med ivf-eländet. Det är flera som nämnt det i sina bloggar och på samma sätt som jag har accepterat den lite i taget men ibland vaknar man ju till. Det rör sig inte om 10-20 kg, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det händer något med en som gör att tidigare referensramar och ideal förändras.
Jag har aldrig tidigare haft problem att ta tag i mig själv när jag känt att kläderna inte sitter som de brukar, men nu...
Jag har blivit den bästa på att tycka synd om mig själv och att tycka att jag förtjänar att få lyxa till det med god mat och dryck. Det blir ju en ond cirkel till slut. Anledningen till mitt beteende är ju att jag är ledsen och mår dåligt av vår barnlöshet, men att gå upp i vikt gör att jag mår ännu sämre, då tröstar jag och blir ännu fetare och då mår jag ännu sämre och så... ja, ni fattar.
Måste ändå påstå att jag tror det händer något med kroppen under behandlingen för det är inte lika lätt att bli av med kilona som tidigare. Det kan ju förstås bero på det faktum att jag inte är 20 längre, men jag köper det inte helt och hållet.
Utöver det här så ska man behöva dras med tonårsfinning hy som följd av hormonsvängningarna. Har aldrig i mitt liv haft så mycket finnar som det sista året, det känns så ofräscht! Kvittar vad jag gör, de kommer med besked i samband med ägglossning varje månad...
Så börjar jag min lördag- Som en fet, finnig, barnlös, 30+ kvinna. Visst är livet härligt ibland;)

Förbannad

Det blev fel med medicinerna. Jag har fått cylinderampuller men ingen penna. Blir tokig!! Jag åker iväg på utrikes tjänsteresa i två veckor från söndag och är bara hemma under helgen. När f-n rent ut sagt ska jag hinna ordna med det här. Det är just dessa saker man klarar sig utan. **##/°§*!!!! Mitt humör är på topp som ni märker. Ska ta ett glas vin och lugna ner mig lite, kanske lyckas jag få till ett mer sansat inlägg senare ikväll.

Apoteket

När jag skulle beställa hem mina läkemedel för denna omgången uppstod det lite problem.
För det första var det ju osannolikt sega personer jag fick prata med som bara kopplade runt mig när de inte själv kunde lösa problemen. Det finns så klart kompetenta människor som arbetar på Apoteket också, men just dem prickade inte jag in denna gången.
Det lite konstiga med e-recept är att man själv inte riktigt vet vilka recept som ligger. Jag fick höra att det blir Pregnyl denna gången istället för Ovitrelle. Har inte orkat läsa på än. Är det någon som vet varför man väljer det ena eller det andra? Som jag skrivit om tidigare så har de också bytt Gonal-f till Puregon.
Det visade sig nu att Pregnyl är restnoterat och kan inte beställas hem. De kunde inte heller ge några besked om när det kunde tänkas bli tillgängligt igen. Jaha, så var det med det! Får väl vänta lite och se vad som händer, ska ju inte ha den riktigt än. I värsta fall får jag kontakta kliniken så de får skriva ut Ovitrelle istället. Det ordnar ju sig, men visst är det jobbigt att det inte bara kan flyta på, det tar ju sådan tid! Jag satt i telefon i ca 1 timme för att inte ens få tag i allt jag behövde och nu innebär det en extra runda till Apoteket också.
Usch, jag låter som en riktig gnällkärring och inlägget blev bara en rörig klagosmet så nu slutar jag skriva för idag...

Förkylning

Hjälp, jag håller på att bli förkyld! Jag blir ytterst sällan sjuk och har inte varit det på 1 1/2 år, men nu är det dags. Varför ska det komma just nu när jag ska spraya? Det är väl typiskt. Som vanligt har jag en tendens att överdramatisera saker och ting.
Nu ser jag framför mig hur Synarela doseringen inte blir rätt för att näsan bara rinner alternativt är helt svullen och stopp. Nedregleringen blir misslyckad och förlängd, hormonstimuleringen framflyttat likaså ÄP. Vips så passade det inte in i mitt tidsschema längre och jag befann mig med mina äggblåsor på annan ort, kanske tom i annat land så gick allt åt h-e igen och äggblåsor och eventuella ägg fick skrumpna ihop till ingen nytta.
Eller så kan jag ju försöka tänka lite positivt!;) Att förkylningen hinner gå över innan söndag (vilket är det mest troliga) och att allt är på banan, att allt kommer gå så bra, att jag inte har några biverkningar av behandlingen, snarast mår jag bättre än vanligt. Jag kommer producera massor med finfina guldägg och ÄP är en dans på rosor. Därefter blir ALLA ägg befruktade och av det vi får tillbaka blir det äntligen vårt efterlängtade, älskade barn!
Jag kan ju också försöka stanna kvar i verkligheten och det innebär väl ett mellanting av ytterligheterna. Men det vill jag bara göra om slutet blir bra!

Söndagsångest

Jag är slav under söndagsångesten. Har varit det i hela mitt liv! Jag gillar inte söndagar, när det börjar bli sen eftermiddag och kväll, när man vet att helgen börjar lida mot sitt slut. Det är en känsla jag inte har lyckats bearbeta genom åren och ångestkänslan uteblir ytterst sällan. Det spelar inte så stor roll vad jag har framför mig den kommande veckan, Herr Ågren kommer oavsett. Det blir ytterligare lite värre om vädret är grått och blött, som idag. Söndagsångesten är raka motsatsen till den ljuvliga känslan som infinner sig på fredag eftermiddagen. Min egen oprofessionella analys leder fram till den slutsatsen att det är en känsla av ofrihet som ligger till grund för söndagsångesten. Att vardagen tränger sig på, att måndagen kommer är oundvikligt och med den kommer alla måsten, skall och bör. Jag vill känna mig fri att göra vad som faller mig in, inte bunden till vilken dag i veckan det är. Vilken orealistisk önskan, vilken utopi, men drömma får man faktiskt!
Kanske hade känslan infunnit sig ändå för det blir ju söndag varje vecka i vilket fall? Men jag tror faktiskt att om förutsättningarna varit annorlunda så hade jag kunnat skratta Herr Ågren rakt i ansiktet och jag hade bett honom gå och terrorisera någon annan. Så fram tills jag på något sätt blir ekonomiskt oberoende får jag väl dras med den skitstöveln, vilket mest sannolikt innebär att vi kommer ses vareviga söndag fram till den dag jag går i pension...
Något som Herr Ågren åtminstone inte kan förstöra är att det är 1 vecka kvar till spraystart, dags att börja räkna ner.

Helg, höst & energinivå

Idag har jag lyxat till det och påbörjar min helg fr o m nu, tjoho!! Jag blev godkänd på kursen vars prov jag inte hann läsa inför. Det känns otroligt skönt att inte ha det hängande över sig:)
För första gången på ganska länge har min man och jag en hel helg utan bonusbarn framför oss, helt för oss själva. Man får nästan svårt att veta vad man ska göra av den. Ibland är det ju skönt att bara få vara, risken är väl att man (läs jag) bara somnar i soffan framför tv'n och vips så har helgen försvunnit och när söndagkvällen kommer ångrar jag att vi inte gjorde något mer. Vi får väl se vad som händer
Annars går det mesta lite på sparlåga nu i väntan på spraystart. Jag följer mina bloggvänner och en del av dem är långt fram i behandlingen nu, där jag också vill vara... Funderar en del på hur det ska gå med tröttheten jag upplevde under Synarela behandlingen, hur det ska gå denna gången när det kommer ovanpå årlig hösttrötthet. Har inte känt mig riktigt pigg på länge, jag kan somna när och hur som helst. Har själv tolkat det som ett svar på att hösten kommit, men det kan så klart bero på många andra saker. En av de sakerna är att man blir trött av att fundera på barnlösheten och framtiden. Jag tror att den känslokarusellen konsumerar oerhört mycket energi. Undrar hur min energinivå skulle ha varit utan den extra tyngden och sorgen. Ser jag tillbaka i tiden några år så var jag nog betydligt mer energisk då innan de här problemen dök upp även om jag aldrig varit någon Duracell kanin. Kanske piggnar jag till lite efter en härlig helg som ligger framför mig just i denna stund!!!

Hopp, oro & tillit

Det har varit en skön helg, men jag tror egentligen det skulle behövas ytterligare några dagars vila för mig att att komma i fas. Fördelen med att arbeta intensivt är att man inte hinner tänka på barnlösheten lika mycket. Det är skönt på ett sätt, men det är ju bara förträngning... Å andra sidan är jag av tron att man försämrar sina förutsättningar att lyckas bli gravid om man inte kan hinna vila och ha lite lugn och ro emellanåt. Det är en balansgång det där.
Så fort jag tänker på barnlösheten och känslorna väller upp igen blir jag otålig inför att komma igång med sprayandet! Idag är det två veckor kvar. Parallellt med hoppfullheten finns en känsla av oro. Tänk om jag nu inte svarar så bra på behandlingen som förra gången och allt blir fel igen. De har minskat stimuleringsdosen med en tredjedel denna omgången vilket för mig verkar ganska mycket. Däremot kommer de att följa östradiolnivån noggrannare nu vilket känns bra och tryggt. Man är så utelämnad och i händerna på andra i den här situationen. Just det är något jag alltid har svårt för, oavsett sammanhang, att släppa kontrollen och att lita på att andra kan. Jag har ju inget val så det är bara att gilla läget, men tankarna och tvivlet finns där. Det gick ju inte så bra sist vilket också gnager i bakhuvudet...

Tid för spraystart

Nu börjar det närma sig. Jag fick min menstruation under jobbresan som befarat. Jag hade ändå tur denna gången för menssmärtan började dagtid (brukar komma nattetid) så jag hann få i mig ibuprofen snabbt för att mota "Smärtolle" i grind. Sedan såg jag till att fylla på var 4:e timme för att inte få några smärtgenombrott. Det gick ganska bra även om jag inte mådde tipp topp. Åtminstone slapp jag kräka denna gången. Min teori är att det var en anovulatorisk cykel därav något lindrigare symtom och det passade ju ur den aspekten bra för jag hade verkligen inte kunnat bli liggande. Min man ringde till kliniken så nu har jag fått datum för spraystart om drygt två veckor. Det känns bra, men samtidigt börjar den där lite gnagande oron smyga sig på. Man funderar på hur det ska gå och rädslan för att misslyckas blir mera påtaglig. Denna gången ska jag spruta med Puregon istället för Gonal-f. Det ska inte vara så stor skillnad, men att där ens är en liten skillnad gör mig ändå betänksam. Jag mådde ju bra på Gonal-f så jag hoppas verkligen att det går lika smidigt denna gången.
I övrigt är jag fullkomligt slut efter intensivt arbete och ser otroligt mycket fram emot att få vara ledig under helgen. Ska tentera av en kurs i morgon fm och på möte under em, sen är jag fri!!!! Ska verkligen stålsätta mig och försöka att inte göra något som har med arbetet att göra igen förrän på måndag.
Det har visst varit härligt höstväder här hemma och nu hoppas jag det håller i sig så jag kan få njuta av långa promenader under mina lediga dagar. Få saker skingrar mina tankar och lindrar min oro så som långa promenader. Det får gärna vara på hösten med lite lagom vind så man blir sådär härligt kall om kinderna och kroppen blir genomblåst.
Ikväll ska jag ägna tid åt att se vad som hänt mina bloggvänner när jag varit borta. Även om man inte hinner kolla bloggarna så hinner man tänka på och undra hur det går för de människor vars liv man följer i cyberspace.

Another TGIF

Så var det fredag igen. Tiden går ju så galet fort ibland!
Denna veckan är verkligen inte kul, tre dagar i S-holm och i morgon bär det av igen, "here I come Europe". Hinner ju bara packa om och gnälla lite här hemma om hur jag hatar resväskor, att packa upp och ned och inte minst all tvätt däremellan... Förberedelser, långa dagar och utmattning ligger framför mig de kommande fem dagarna.
Min älskade man gör vad han kan, fixar, donar och lagar mat för att jag ska kunna koppla av. Han är verkligen så underbar och jag uppskattar det oerhört!
Jag har börjat småblöda idag och det bådar inte gått. Senaste menstruationens början var ett helvete utan dess like. Jag hade så ont att jag kräkte för första gången i ett sådant sammanhang och jag mådde så himla dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag har inte tid att må så denna gången! Vad ska jag ta mig till om det slår till på flygplanet, eller under dagarna när det inte passar, eller på natten när jag behöver min sömn? Det är sjukt, man har ju inte ens tid att menstruera, vad är det här?
Som vanligt blir man besviken när blödningen kommer även om man innerst inne vet att det inte fanns så stor chans att man skulle vara gravid. ÄL-stickorna visade inget utslag och mannen var borta under tid för beräknad ÄL. Jag har varit bortrest mycket så om det skulle ha tagit denna gången så hade det nära inpå varit en jungfrubefruktelse alternativt otrohet.
Det positiva är att jag förhoppningsvis kan få börja spraya om 3 veckor. Hur jag nu ska få tid att ringa och samordna det hela från utlandets späckade schema återstår att se... Får nog kalla min man till räddning! Det löser sig:)

Hem ljuva hem

Har varit på resa med jobbet i några dagar därav inga inlägg och inte har jag kunnat uppdatera mig vad som händer mina bloggvänner heller. Det är ju så otroligt skönt att komma hem när man varit iväg i några dagar!! Det har varit intensiva och långa dagar och jag är trött.
Jag tycker inte det är särskilt kul att resa så här mycket i arbetet (har tyvärr inget val) men för att relatera till ett tidigare inlägg så får det en att uppskatta det man har hemma. Det blir lite mer värt att kunna vara tillsammans med de man tycker om, att kunna prata, se varandra, äta middag eller bara att sitta i soffan och titta på tv och inte minst att få somna och vakna bredvid sin älskade. Nu ska jag njuta hemmet i två dagar sedan bär det av igen...
I övrigt väntar jag på menstruationen som borde komma nu, tycker mig ana lite känningar men det har jag sagt länge nu... Hoppas i alla fall att det kommer igång snart så jag kan få börja spraya igen. Är lite orolig att de inte ska ha tid för oss när vi tänkt just för att jag har svårt att få ihop det med mina jobbresor. Försöker att inte grubbla på det nu, får ta det när det kommer.

Vetgirig?

Alltid kul att testa sig själv lite och skönt med lite tidfördriv ibland! Kolla in www.vetgirig.nu, finns i länklistan på bloggen under "Roligt".

Insikt

Tack till Minivfsaga som skrev ett inlägg så tänkvärt att mina tankar for iväg och påminde mig om det viktiga i livet! Om att inse värdet i det man faktiskt har. Det svåra i livet är ju att lyckas leva efter den insikten. Visst kan man emellanåt lyckas med att ta vara på goda ting i livet-att uppskatta det lilla, att vara rädd om människor (och djur för den delen) omkring en, vara rädd om sig själv. Jag blir emellanåt påmind om livets skörhet genom mitt yrke och ett av de viktiga budskapen att förmedla är just att uppskatta vad man har och att ta vara på tiden som är nu för den tar slut, för alla.
Utmaningen är att hitta styrkan att tänka så även när man möter motgångar. Kanske det som gör en motgång, något som ruckar ens insikt, eller...? Då borde man möta färre motgångar ju starkare insikt man har.
Någon klok människa har sagt "Man kan inte njuta känslan av att må riktigt bra om man aldrig upplevt hur det känns att må riktigt dåligt". Det är sant, så det gäller att hitta en balans.
Jag ska erkänna att jag fortfarande är ganska dålig på att uppskatta det jag har även om jag försöker. Jag tänker gärna in i framtiden och önskar, längtar istället för att leva nu. Nog gör barnlösheten det än mer så nu, men jag ska inte skylla allt på den. Det krävs små väckarklockor då och då för att inte glömma, och idag ringde minivfsaga i den klockan, tack!

TGIF

Jag älskar fredagar! Hela helgen ligger framför en och den frihetskänslan tilltalar mig. Bland de roligaste kvällar jag haft är definitivt after work på fredagar som blivit after midnight, before dawn och tom after dawn. Tyvärr arbetar jag inte på samma ställe nu längre och fredagshäng existerar inte på det nya.
Läste i tidningen i morse om after work på Dockan i Malmö med live jazz, hur härligt låter inte det? Man får ju passa på nu barnlös som man är tänker jag... Men vem ska med? Alla vänner är gravida, nyförlösta eller måste hem till sina existerande små. I alla sammanhang ska man behöva känna sig ensam pga att man inte lyckas få barn. Vänner går vidare med sina liv och det är ju så klart så det ska vara, men jag känner mig lite ensam kvar. Eftersom jag tyvärr fortfarande kan så vill jag leva SATC liv, på riktigt men det är liksom bara jag som kan det numera så det får bli på DVD istället.
Även om verkligheten inte ser ut riktigt som jag vill så är det ändå fredag och det kan i alla fall ingen ta ifrån mig, TGIF!

Yrkesliv vs familjeliv

Har precis kommit hem efter en lång arbetsdag på resande fot och känner mig ganska mör... Dagar som denna hinner man inte tänka på våra problem m barnalstrandet lika mycket och det är bra -just nu. Mindre bra är att precis det arbetet kommer kräva samma tid, samma energi och uppmärksamhet även under behandling och om allt går vägen så ska det kombineras med graviditet och senare kanske tom med barn. Behöver ju inte direkt bekymra mig för det idag, men det är saker jag grubblar över ändå. Man kan vända på saken och säga att det skulle vara ett nöje att behöva ta itu med sådana problem. Vägen dit är lång, jag rör mig långsamt framåt. Jag ju vet inte ens om jag kommer nå ända fram.
Har dessutom haft känningar som mensvärk idag vilket verkar helskumt och alldeles fel i tiden.

Skäggiga damen

Varför skulle jag köpa de där dumma ÄL-stickorna? Nu har jag inte haft någon LH stegring som jag brukar ha bara för det... Hur nojjig är jag nu då? Jag kommer aldrig mer ha naturlig ägglossning, mina ägg är slut, mina äggstockar är förstörda, min hypofys är satt ur spel för evigt, jag kommer få skägg, grov röst och såna där hårda hårstrån i ögonbrynen, bla bla bla. Jag överdriver en aning, men jag är bekymrad. Tänk om mina cirklar är rubbade! Tänk om jag under nästa behandlingscykel inte kan producera några ägg alls!
Jag vill använda min energi till annat än att fundera på sorgen, hemskheter som kan inträffa, vara rädd och ledsen eller att hålla koll på planeringen. Skulle jag bli som förut då?
Man kommer aldrig bli samma person som den man var innan den här resan började, det vet jag och det är ok. Jag växer gärna genom erfarenheter och ökar min förståelse för vad andra människor kan genomgå. Men-jag saknar mitt riktigt glada och lyckliga jag, den som var innan det här. Kommer hon tillbaka någon gång eller kommer hon bara finnas i mitt och andras minne?

Upp och ned

Idag är ingen bra barnlöshetsdag. Inga dagar i barnlöshet är så klart bra, men denna är en av de sämre. Två av mina kompisar fick barn i helgen. Den ena av dem har inte haft bråttom med att skaffa barn. Hon har istället njutit livet och satsat på karriären. Att till och med hon nu är mamma till en dotter känns ärligt talat lite jobbigt. Den andra har fött sitt andra barn. Hon har pco, men det gick minsann ganska bra ändå. Anas det lite bitterhet i min skrift? Det är inte bitterhet. Jag är otroligt glad för deras skull, men blir desto mer ledsen för min egen.
Igår var allt så annorlunda. Jag skrev om hopp och förtröstan. Idag är det som bortblåst, nu känns bara den hemska tomheten och mitt väsen som skriker efter ett barn. Upp och ned, upp och ned. Denna känslomässiga berg och dalbana. Det behövs inte mycket för att rubba mina cirklar.
Jag saknar den person jag var innan sorgen kom in i mitt liv. Allt var lättare då...

Tankevågor & förtröstan

Tankarna på barn kommer lite i vågor för tillfället och det är skönt. Under en lång tid (år) har det känts som det nästan varit det enda jag tänkt på under dygnets vakna timmar och drömt om på nätterna. Det beror inte på att min sorg eller önskan är mindre nu, inte alls. Jag kan fortfarande bli så ledsen när jag inser fakta att mitt väsen känns som ett tomt meningslöst skal. Att mitt liv inte är värt något utan barnet som skulle vara mitt avtryck i världen. Det är hemskt och gör så obeskrivligt ont!
Det jag vill säga är- trots att ivf-cirkusen innebär stora påfrestningar så ger den en lite hopp och skänker en aning förtröstan. Man vet att det kan gå vägen, man gör något aktivt, man har någon form av tidsplan, man vet lite mer även om det viktigaste är okänt. Man vet att man gör vad man kan under de förutsättningar som gäller idag.
Just nu väntar jag på menstruation så jag kan börja spraya igen. Det är minst 4 veckor dit och tiden går otroooligt långsamt men jag kan ju inte göra något åt det. Jag försöker njuta av vin och mat som inte är lämplig under graviditeten för att liksom unna mig själv något. Tänk om jag ska kunna unna mig själv resten av livet, hemska tanke. Det vill jag inte, jag vill behöva avstå! Det måste gå, det måste gå.

Ont i huvudet

Jag har sådan huvudvärk! Har haft det sedan i måndags och brukar aldrig ha ont i huvudet annars. Man blir så himla trött av att ha ont, orkar ju ingenting.
Jag fick ont i huvudet i slutet av nedregleringen med Synarela så nu undrar man ju om något är fel. Innan vi började vår första behandlingscykel var jag så otroligt rädd för att man skulle förstöra kroppens egna hormonsystem och försätta sig i ett irreversibelt klimakterium. Nu har jag fullt med hjärnspöken. Jag har kanske huvudvärk för att jag går runt och är konstant nedreglerad och aldrig mer blir som vanligt. Nästa ivf-försök går kanske åt skogen för att min kropp inte reagerar som den gjorde förra gången och behandlingen därmed svårare att reglera. Jag kanske har fått någon allvarlig sjukdom pga manipuleringen med hormonerna. Ja, ni märker hur jag drar iväg, HJÄLP!!
Någon mer som inte brukar ha huvudvärk men som haft huvudvärk mellan ivf-försöken?

En mörk hemlighet

Det känns som man bär på en mörk hemlighet, att det är fel att man inte vill berätta för omgivningen vad vi genomgår. Idag på jobbet satt mina kollegor och pratade om saker som de tyckte var lite tabu att prata om, däribland nämndes barnlöshet. Just då kändes det som om jag hade det skrivet i pannan. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen och blir bara tyst. Jag tror säkert att de reflekterat över varför jag inte har några egna barn när jag är över 30 år, gift, har ett bra arbete, bonusbarn etc men de har aldrig frågat och jag vill inte berätta. Varje gång ämnet kommer på tal i olika sammanhang känner jag mig så träffad och på något sätt oärlig som inte berättar. Jag orkar bara inte med att folk ska tycka synd om oss och fundera på hur det går, fråga sådär försiktigt och medlidsamt. Jag vet hur man kan vara för en av mina vänner har haft samma problem som slutade med att de fick adoptera. Hon berättade öppet om att de genomgick ivf som misslyckades gång på gång och senare att de skulle adoptera. Jag tänkte så mycket på dem och vägde orden på guldskål innan jag frågade hur det gick med allt, rädd att såra eller säga fel saker. Framförallt tyckte jag det var så orättvist och tyckte så synd om dem. Jag förstår inte att hon orkade med alla kommentarer och frågor. Man är ju verkligen så olika och det var kanske hennes sätt att bearbeta det hela och att få stöd. Mitt sätt är att dela det med de som vill läsa mina tankar på bloggen, men i verkliga livet är det min mörka hemlighet. Den hemligheten gör lite ont i magen och bröstet ibland. Det gör ont när jag känner skuld över att dölja något, när jag känner mig oärlig, men just nu orkar jag inte med något annat sätt.

Tro, hopp & galenskap

Hoppet är verkligen det sista som överger människan. Jag är så patetisk att jag knappt vill skriva om det, men jag gör det ändå. Som att gripa efter det sista, lilla, obefintliga, eventuella halmstrået har jag nu införskaffat ÄL-stickor! Hur f-n låter det? I väntan på min nästa menstruation och spraystart så börjar jag om från början igen. Det är så sorgligt att jag skäms. Det var verkligen länge sedan jag använde ÄL-stickor och jag behöver det egentligen inte för ägglossningen brukar komma som en klocka.
Det måste vara för att det känns bättre att göra något aktivt som man hittar på saker som den här. Har inte ens berättat det för min man för han kommer inte tycka det här är helt rationellt (och då har han ju rätt). Jag döljer aldrig något för honom i vanliga fall men det här kan jag bara inte dela med mig (om han inte kollar bloggen förstås).
Som om det inte räckte med det här så kommer mannen ändå vara bortrest under den sannolika tiden för ägglossning. Meningsfullt eller hur! Att ta reda på när jag har ägglossning så jag vet alldeles exakt att jag inte kan bli befruktad... Hur tänkte jag nu;)

Verklighetsflykt

Jag älskar Friends och jag älskar bloopers! Vissa dagar orkar jag bara ägna mig åt verklighetsflykt, som idag...

Otålig, sorg & orättvisa

Jag är otålig nu. Efter vårt misslyckade ivf-försök ville jag först bara ge upp. Det skulle minsann ta lång tid innan vi skulle prova igen och kanske skulle vi inte ha barn eller skulle vi adoptera direkt? Mycket känslor och hastiga beslut som egentligen var en aning förhastade märker jag. För nu vill jag komma igång och ge det här en chans till, är bara så fruktansvärt otålig. Jag vill också ha kommit till sprutfas, ultraljud och planera inför ÄP och förhoppningsvis återförande. Det är lång tid kvar för mig innan vi är där och vägen tiden dit känns oändligt lång. Men som jag nämnt tidigare, det är bara att vänta...
Denna sommaren har jag nog sett fler mammamagar och svullna bröst än sammanlagt i hela mitt liv, överallt dessa magar och stolta blivande mödrar som en grymt plågsam påminnelse om mitt livs största sorg. Det gör ont och jag blir så ledsen varje gång. Känner mig straffad och värdelös. Jag blir besviken och arg. Tänk så många barn som inte mår bra, som är oönskade, som har föräldrar som inte orkar eller är oförmögna att ge kärlek och omsorg. Tänk så många som inte vill något hellre än att få ha ett barn att ge allt det där. Så orättvist det är, så sorgligt.

Bloggvärlden

Äntligen hemma igen efter några dagars tjänsteresa.
Jag kan inte låta bli att förundras över den här bloggvärlden. Har tidigare varit lite skeptisk till nätrelationer men har verkligen insett värdet av det nu! Det är ju hur bra som helst. Det är som en egen community med människor i liknande situationer som en själv, människor med liknande livsöden som söker och finner varandra, som kan dela erfarenheter och bäst av allt, finna stöd och styrka. Att få stöd, råd och uppmuntran från någon som faktiskt genomlevt, upplevt och vet hur det kan vara är så oerhört värdefullt.
Jag vet, det här är ju inget nytt, men för mig är det en helt ny liten värld och det är faktiskt rätt häftigt att inse!

Väntan

Så var första arbetsdagen avklarad, faktiskt bättre än jag räknat med. Jag tycker ofta det är så, kan det ha något med min förmåga att måla fan på väggen att göra?! Kan faktiskt vara ganska skönt med lite vardag också om jag ska vara ärlig.
Har försökt skapa mig en uppfattning om hur mina resplaner ser ut de närmaste månaderna för att planera in nästa ivf-försök. För att saker och ting ska funka så får det inte hända alltför mycket oförutsett och jag måste nog gå nedreglerad i tre veckor vilket jag inte ser fram emot, men det ser ut att vara det enda alternativet. Kanske skönt med värmevallningar när det är höst;) Mardrömmen är väl att kliniken inte har plats för mig att starta behandlingscykel då jag tänkt vilket innebär ännu längre väntan.
Nu måste bara min kropp sköta sig som den ska och menstruera med samma intervall som den brukar. Jag vet inte hur det vanligtvis fungerar, om menstruationen brukar komma som vanligt efter ivf-blödningen, om cykeln blir kortare eller kanske längre?
Att vara ofrivilligt barnlös kommer att handla mycket om väntan. Efter år av väntan på barn, väntan på ägglossningar och menstruationer eller förhoppningsvis uteblivna sådana så börjar behandlingarna med väntan på blödning, väntan på spraystart, väntan på sprutstart, väntan på äggmognad, väntan på äggplock, väntan på befruktning, väntan på delning, väntan på återförande, väntan på grav-test och sedan 9 månaders väntan till (som jag mer än gärna utstår) . Jag har ju inte kommit längre än till delningsväntan och det var jobbigt bara det. Allt är ju inte bara väntan, det är ju förväntan också vilket gör det så känsloladdat. Nu väntar jag på nästa blödning fast den pågående inte ens är slut.
All denna väntan gör att man nog tyvärr missar en del av livet just nu...

Semesterlunk, förträngning & träningsvärk

I morgon börjar arbetet igen efter 4 veckors semester. Jag har först idag fått in den där sköna känslan, lunket som man upplever efter en tids ledighet. Den känslan är så härlig men har i år låtit vänta på sig. Skulle tro att fördröjningen berott på ivf-försöket som naturligtvis slukat en hel del energi. Jag har arbetsmässigt en intensiv höst framför mig och dessutom ska det ju helst finnas plats för vårt andra ivf-försöket så jag är inte 100% sugen på att starta höstterminen just nu. Tyvärr är det inte mycket att göra något åt. Därför har jag istället passat på att grilla, äta middagen ute, avnjutit lite vin och försökt förtränga morgondagen så kraftigt jag bara förmår. Går inte så bra för man kan ju inte låta bli att kolla klockan hela tiden så man vet hur många timmar av friheten som återstår...
Har också spelat badminton idag för första gången på riktigt länge och mina muskler gör mer än måttligt ont - redan. Kommer nog inte ha det snyggaste rörelsemönstret de närmaste dagarna, men det var det värt! Aj,aj,aj måste komma igång med träningen också.

Misstro, kräk & insikt

Varje gång jag sett klippet på tjejen som kräkte i direktsändning under ett spelprogram så har jag trott att hon var bakfull eller något. Hennes egna förklaringar om att hon skulle haft mensvärk har jag inte köpt för en sekund - förrän idag... Jag har aldrig upplevt några vidrigare menstruationssmärtor än de jag hade under dygnets tidiga morgontimmar. Efter att ha överlevt denna pärs så måste jag be om ursäkt för min misstro och intyga att det är fullt möjligt att kräka även av mensvärk.
Jag antar att det för min del berodde på behandlingen och hoppas innerligt att det inte är något som ska återkomma! I vanliga fall är det inte heller någon lek, men idag var det fullkomligt outhärdligt. Jag kan ta ordentlig fysisk smärta som när man slår sig, skär sig, har ont i huvudet eller ryggen men den där molande, ilande, äckliga, obehagliga känslan som dyker upp en gång i månaden är svårare att tackla.
Efter denna härliga morgon så kände jag mig en aning utpumpad och än mindre upplagd för mötet med min, i mina tankar nygravida väninna. Tala om hur dum jag känner mig nu då... Hon var inte alls gravid och vi hade hur trevligt som helst och jag behövde inte bli ett dugg avundsjuk. Inte bra att man blir så hjärntvättad av sina egna problem att man förvränger världen och målar upp scenarion att bekymra sig över när de inte ens existerar. Måste arbeta på det och inte låta världen verka fulare än den är.
Min fina man kontaktade kliniken idag och det är upp till oss när vi vill köra igång nästa försök. Får se när det kan funka i praktiken.

Avundsjuka

Det här med att vara ofrivilligt barnlös väcker många olika känslor. Man beter sig och är inte alltid riktigt som man brukar, för att inte tala om reaktioner när någon i ens omgivning blir med barn 1, 2 och 3 i skaran... Man är ju glad egentligen (!?) men det gör ju så ont i en att man smäller av. Jag tycker det är oerhört svårt att engagera mig i mina vänners graviditeter och drar mig tillbaka istället. De förstår ju inte vad jag genomgår! Det gör att jag känner mig som en riktigt dålig vän och jag har samvetskval för det, men jag klarar inte av det just nu. Jag tycker inte om att vara avundsjuk...
I morgon ska jag träffa en vän jag inte hört av på några månader och jag befarar att hon är gravid. (Ni ser, jag ska väl säga "jag hoppas hon är gravid"). Hur som helst så tar det bort lite av glädjen att träffa henne redan nu även om jag inte har en aning om hur det ligger till. Det är så fullkomligt ologiskt att jag skäms. Får se i morgon helt enkelt!

Regn, blod & gräs

Fysisk sysselsättning är bra för att skingra tankarna. Även om jag vet det så utnyttjar jag inte det tillräckligt vilket är oerhört destruktivt. Det räcker egentligen med små projekt. Som idag när jag sprang runt med gräsklipparen för att hinna bli färdig innan regnet - och blev det! Då hinner man inte mala en massa tänk om, varför blev det, varför är det, när ska det, ska det och hur ska det???... En del av er vet precis vad jag menar. Tankepauserna är sköna och som välbehövligt bränsle. Under tiden kom till och med blödningen som jag väntat på igång, bra! Har också hunnit agera it-support och fixat bonusbarnens dator.

Tonåring

Jag ser ut som en tonåring i ansiktet. Ja, inte sådär fräsch och sprudlande med stora nyfikna ögon och rosa kinder... Nejdå, efter behandlingen har jag fått finnar som förökar sig med en farlig fart. Förstår att det måste ha med hormonerna att göra men ändå. Det känns ju sådär. Kan man åtminstone inte få ha några kroppsliga fördelar med att faktiskt ha passerat 30?
Har också uppmärksammat att jag framstår som otroligt beklagande och deprimerad här på bloggen. Ni med erfarenhet av att vara ofrivilligt barnlösa vet vilken gnagande ångest och vilket enormt tankemalande det innebär att inte veta hur det ska gå och hur det ska bli. Trots det måste jag ändå berätta att det inte är riktigt så illa hela tiden. Även om jag stundtals gräver ner mig så fungerar ju livet och har sina ljuspunkter.

PMS?

Idag är jag mest arg, irriterad och svullen. Hoppas det är blödningen som är på gång. Borde ringa kliniken som de sagt för att höra hur den fortsatta planeringen ser ut, men jag orkar liksom inte. Känns så meningslöst. Har ju ändå inte listat ut hur jag ska kunna få ihop behandling och arbete. Det är inte lätt att vara tillgänglig för ultraljud, blodprov eller ÄP för den delen om man befinner sig i spanien, tyskland eller usa. Ur vissa aspekter kan jag vara ganska spontan och ta saker som de kommer, men vissa saker vill jag ha stenkoll på. Som det här. Det stör mig att jag inte i förväg vet hur jag reagerar på behandlingen denna gången, att jag inte kan planera in de dagar, timmar jag måste till kliniken. Jag vill inte att mina problem eller vår sjukdom som det visst kallas ska gå ut över arbetet. Jag vill inte försämra min prestationsförmåga, min tankeverksamhet och kreativitet pga biverkningar. Jag sov som en kratta under förra behandlingscykeln, riktigt dåligt. Jag kunde sova några timmar, men sen vaknade jag och somnade inte om. Jag snurrade in mig i lakanen och mina tankar tills jag inte hittade ut, fick panik. Jag var varm, rädd och panikslagen. Men jag skulle inte upp och arbeta på morgonen, det kommer vara den stora skillnaden. I ögonblick av realism inser jag ju att det här inte är genomförbart utan att påverka arbetet i någon mån, men jag gillar det verkligen inte... Jag är en kontrollfreak och detta är utanför min kontroll. Det riktigt korkade är att om jag hört någon annan resonera som jag gör nu så hade jag inte förstått. Vad kan vara viktigare än att försöka skapa liv???

Skratt & skratt

Jag kan inte hjälpa det men det här är så kul - varje gång!!!
Lyssna bara på de underbara, väsande nyhetsankarna:)

Ont i bröstet/brösten

När ska det sluta göra ont i bröstet och i brösten? Jag väntar på blödning efter ivf-behandlingen. Mina ömmande bröst är en plågsam påminnelse om vad som inte blev.

Vårt första ivf-försök blev misslyckat. Min kropp reagerade kraftigare på hormonbehandlingen än man trott och producerade alldeles för många äggblåsor och för fort. Mina östradiol-värden sköt i höjden och jag fick genomgå vad man kallar för coasting (man avbryter tillförseln av follikelstimulerande hormon under några dagar för att hormonhalten ska sjunka, tillväxten av äggblåsor avta och ev kan det ske en tillbakabildning av några blåsor) 

Dessvärre inföll denna coasting under en helg och man hade inte möjlighet att följa hormonhalten med dagliga blodprov. Östradiolvärdet efter helgen var alldeles för lågt och man hoppades inte för mycket på möjligheten att kunna plocka några ägg senare i veckan, men vi skulle försöka.

Det kändes fullkomligt hopplöst att ta äggmognadssprutan men jag gjorde det. Två dagar senare plockades det ut 12 ägg (som var små) och makens bidrag var bättre än någon tidigare gång (har varit få och slöa). Naturligtvis börjar man hoppas igen, men vad betyder att äggen var för små? Är de omogna eller övermogna? Oavsett så berodde det troligtvis på coastingen och vad det betydde i form av befruktningsförmåga kunde man inte säga. 

Bara 1 ägg befruktades och förhoppningarna grusades igen. Ägget blev trecelligt innan det fragmenterades, alltså inget att återföra.

Jag är förkrossad, allt förgäves. Hela behandlingen med spray, sprutor, blodprov, resor till och från kliniken, ultraljud, alla tider att komma ihåg, att bära med sig läkemedel och att dölja allt.

Ja, så är det. Ingen i vår omgivning vet om det här. Jag vill inte berätta för någonstans skäms jag för att vi inte kan få barn utan hjälp... Det är fel jag vet, men ändå. Jag har hängt det bland mina andra skelett i garderoben.

Nu ska kroppen ta sig tillbaka till sin vanliga menstruationsrytm innan man kan försöka igen. Det är inte mitt största orosmoln. För hur ska jag kunna genomföra en behandlingscykel med allt vad det innebär när jag arbetar?!! Jag reser mycket i arbetet och idag kan jag inte se hur det rent praktiskt ska fungera. Vi hade valt att skjuta fram vår behandling till semestern pga av det här men nu... Hur ska det gå? Hur länge måsta vi vänta för att kunna försöka igen?