Hopp, oro & tillit

Det har varit en skön helg, men jag tror egentligen det skulle behövas ytterligare några dagars vila för mig att att komma i fas. Fördelen med att arbeta intensivt är att man inte hinner tänka på barnlösheten lika mycket. Det är skönt på ett sätt, men det är ju bara förträngning... Å andra sidan är jag av tron att man försämrar sina förutsättningar att lyckas bli gravid om man inte kan hinna vila och ha lite lugn och ro emellanåt. Det är en balansgång det där.
Så fort jag tänker på barnlösheten och känslorna väller upp igen blir jag otålig inför att komma igång med sprayandet! Idag är det två veckor kvar. Parallellt med hoppfullheten finns en känsla av oro. Tänk om jag nu inte svarar så bra på behandlingen som förra gången och allt blir fel igen. De har minskat stimuleringsdosen med en tredjedel denna omgången vilket för mig verkar ganska mycket. Däremot kommer de att följa östradiolnivån noggrannare nu vilket känns bra och tryggt. Man är så utelämnad och i händerna på andra i den här situationen. Just det är något jag alltid har svårt för, oavsett sammanhang, att släppa kontrollen och att lita på att andra kan. Jag har ju inget val så det är bara att gilla läget, men tankarna och tvivlet finns där. Det gick ju inte så bra sist vilket också gnager i bakhuvudet...

Tid för spraystart

Nu börjar det närma sig. Jag fick min menstruation under jobbresan som befarat. Jag hade ändå tur denna gången för menssmärtan började dagtid (brukar komma nattetid) så jag hann få i mig ibuprofen snabbt för att mota "Smärtolle" i grind. Sedan såg jag till att fylla på var 4:e timme för att inte få några smärtgenombrott. Det gick ganska bra även om jag inte mådde tipp topp. Åtminstone slapp jag kräka denna gången. Min teori är att det var en anovulatorisk cykel därav något lindrigare symtom och det passade ju ur den aspekten bra för jag hade verkligen inte kunnat bli liggande. Min man ringde till kliniken så nu har jag fått datum för spraystart om drygt två veckor. Det känns bra, men samtidigt börjar den där lite gnagande oron smyga sig på. Man funderar på hur det ska gå och rädslan för att misslyckas blir mera påtaglig. Denna gången ska jag spruta med Puregon istället för Gonal-f. Det ska inte vara så stor skillnad, men att där ens är en liten skillnad gör mig ändå betänksam. Jag mådde ju bra på Gonal-f så jag hoppas verkligen att det går lika smidigt denna gången.
I övrigt är jag fullkomligt slut efter intensivt arbete och ser otroligt mycket fram emot att få vara ledig under helgen. Ska tentera av en kurs i morgon fm och på möte under em, sen är jag fri!!!! Ska verkligen stålsätta mig och försöka att inte göra något som har med arbetet att göra igen förrän på måndag.
Det har visst varit härligt höstväder här hemma och nu hoppas jag det håller i sig så jag kan få njuta av långa promenader under mina lediga dagar. Få saker skingrar mina tankar och lindrar min oro så som långa promenader. Det får gärna vara på hösten med lite lagom vind så man blir sådär härligt kall om kinderna och kroppen blir genomblåst.
Ikväll ska jag ägna tid åt att se vad som hänt mina bloggvänner när jag varit borta. Även om man inte hinner kolla bloggarna så hinner man tänka på och undra hur det går för de människor vars liv man följer i cyberspace.

Another TGIF

Så var det fredag igen. Tiden går ju så galet fort ibland!
Denna veckan är verkligen inte kul, tre dagar i S-holm och i morgon bär det av igen, "here I come Europe". Hinner ju bara packa om och gnälla lite här hemma om hur jag hatar resväskor, att packa upp och ned och inte minst all tvätt däremellan... Förberedelser, långa dagar och utmattning ligger framför mig de kommande fem dagarna.
Min älskade man gör vad han kan, fixar, donar och lagar mat för att jag ska kunna koppla av. Han är verkligen så underbar och jag uppskattar det oerhört!
Jag har börjat småblöda idag och det bådar inte gått. Senaste menstruationens början var ett helvete utan dess like. Jag hade så ont att jag kräkte för första gången i ett sådant sammanhang och jag mådde så himla dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag har inte tid att må så denna gången! Vad ska jag ta mig till om det slår till på flygplanet, eller under dagarna när det inte passar, eller på natten när jag behöver min sömn? Det är sjukt, man har ju inte ens tid att menstruera, vad är det här?
Som vanligt blir man besviken när blödningen kommer även om man innerst inne vet att det inte fanns så stor chans att man skulle vara gravid. ÄL-stickorna visade inget utslag och mannen var borta under tid för beräknad ÄL. Jag har varit bortrest mycket så om det skulle ha tagit denna gången så hade det nära inpå varit en jungfrubefruktelse alternativt otrohet.
Det positiva är att jag förhoppningsvis kan få börja spraya om 3 veckor. Hur jag nu ska få tid att ringa och samordna det hela från utlandets späckade schema återstår att se... Får nog kalla min man till räddning! Det löser sig:)

Hem ljuva hem

Har varit på resa med jobbet i några dagar därav inga inlägg och inte har jag kunnat uppdatera mig vad som händer mina bloggvänner heller. Det är ju så otroligt skönt att komma hem när man varit iväg i några dagar!! Det har varit intensiva och långa dagar och jag är trött.
Jag tycker inte det är särskilt kul att resa så här mycket i arbetet (har tyvärr inget val) men för att relatera till ett tidigare inlägg så får det en att uppskatta det man har hemma. Det blir lite mer värt att kunna vara tillsammans med de man tycker om, att kunna prata, se varandra, äta middag eller bara att sitta i soffan och titta på tv och inte minst att få somna och vakna bredvid sin älskade. Nu ska jag njuta hemmet i två dagar sedan bär det av igen...
I övrigt väntar jag på menstruationen som borde komma nu, tycker mig ana lite känningar men det har jag sagt länge nu... Hoppas i alla fall att det kommer igång snart så jag kan få börja spraya igen. Är lite orolig att de inte ska ha tid för oss när vi tänkt just för att jag har svårt att få ihop det med mina jobbresor. Försöker att inte grubbla på det nu, får ta det när det kommer.

Vetgirig?

Alltid kul att testa sig själv lite och skönt med lite tidfördriv ibland! Kolla in www.vetgirig.nu, finns i länklistan på bloggen under "Roligt".

Insikt

Tack till Minivfsaga som skrev ett inlägg så tänkvärt att mina tankar for iväg och påminde mig om det viktiga i livet! Om att inse värdet i det man faktiskt har. Det svåra i livet är ju att lyckas leva efter den insikten. Visst kan man emellanåt lyckas med att ta vara på goda ting i livet-att uppskatta det lilla, att vara rädd om människor (och djur för den delen) omkring en, vara rädd om sig själv. Jag blir emellanåt påmind om livets skörhet genom mitt yrke och ett av de viktiga budskapen att förmedla är just att uppskatta vad man har och att ta vara på tiden som är nu för den tar slut, för alla.
Utmaningen är att hitta styrkan att tänka så även när man möter motgångar. Kanske det som gör en motgång, något som ruckar ens insikt, eller...? Då borde man möta färre motgångar ju starkare insikt man har.
Någon klok människa har sagt "Man kan inte njuta känslan av att må riktigt bra om man aldrig upplevt hur det känns att må riktigt dåligt". Det är sant, så det gäller att hitta en balans.
Jag ska erkänna att jag fortfarande är ganska dålig på att uppskatta det jag har även om jag försöker. Jag tänker gärna in i framtiden och önskar, längtar istället för att leva nu. Nog gör barnlösheten det än mer så nu, men jag ska inte skylla allt på den. Det krävs små väckarklockor då och då för att inte glömma, och idag ringde minivfsaga i den klockan, tack!

TGIF

Jag älskar fredagar! Hela helgen ligger framför en och den frihetskänslan tilltalar mig. Bland de roligaste kvällar jag haft är definitivt after work på fredagar som blivit after midnight, before dawn och tom after dawn. Tyvärr arbetar jag inte på samma ställe nu längre och fredagshäng existerar inte på det nya.
Läste i tidningen i morse om after work på Dockan i Malmö med live jazz, hur härligt låter inte det? Man får ju passa på nu barnlös som man är tänker jag... Men vem ska med? Alla vänner är gravida, nyförlösta eller måste hem till sina existerande små. I alla sammanhang ska man behöva känna sig ensam pga att man inte lyckas få barn. Vänner går vidare med sina liv och det är ju så klart så det ska vara, men jag känner mig lite ensam kvar. Eftersom jag tyvärr fortfarande kan så vill jag leva SATC liv, på riktigt men det är liksom bara jag som kan det numera så det får bli på DVD istället.
Även om verkligheten inte ser ut riktigt som jag vill så är det ändå fredag och det kan i alla fall ingen ta ifrån mig, TGIF!

Yrkesliv vs familjeliv

Har precis kommit hem efter en lång arbetsdag på resande fot och känner mig ganska mör... Dagar som denna hinner man inte tänka på våra problem m barnalstrandet lika mycket och det är bra -just nu. Mindre bra är att precis det arbetet kommer kräva samma tid, samma energi och uppmärksamhet även under behandling och om allt går vägen så ska det kombineras med graviditet och senare kanske tom med barn. Behöver ju inte direkt bekymra mig för det idag, men det är saker jag grubblar över ändå. Man kan vända på saken och säga att det skulle vara ett nöje att behöva ta itu med sådana problem. Vägen dit är lång, jag rör mig långsamt framåt. Jag ju vet inte ens om jag kommer nå ända fram.
Har dessutom haft känningar som mensvärk idag vilket verkar helskumt och alldeles fel i tiden.

Skäggiga damen

Varför skulle jag köpa de där dumma ÄL-stickorna? Nu har jag inte haft någon LH stegring som jag brukar ha bara för det... Hur nojjig är jag nu då? Jag kommer aldrig mer ha naturlig ägglossning, mina ägg är slut, mina äggstockar är förstörda, min hypofys är satt ur spel för evigt, jag kommer få skägg, grov röst och såna där hårda hårstrån i ögonbrynen, bla bla bla. Jag överdriver en aning, men jag är bekymrad. Tänk om mina cirklar är rubbade! Tänk om jag under nästa behandlingscykel inte kan producera några ägg alls!
Jag vill använda min energi till annat än att fundera på sorgen, hemskheter som kan inträffa, vara rädd och ledsen eller att hålla koll på planeringen. Skulle jag bli som förut då?
Man kommer aldrig bli samma person som den man var innan den här resan började, det vet jag och det är ok. Jag växer gärna genom erfarenheter och ökar min förståelse för vad andra människor kan genomgå. Men-jag saknar mitt riktigt glada och lyckliga jag, den som var innan det här. Kommer hon tillbaka någon gång eller kommer hon bara finnas i mitt och andras minne?

Upp och ned

Idag är ingen bra barnlöshetsdag. Inga dagar i barnlöshet är så klart bra, men denna är en av de sämre. Två av mina kompisar fick barn i helgen. Den ena av dem har inte haft bråttom med att skaffa barn. Hon har istället njutit livet och satsat på karriären. Att till och med hon nu är mamma till en dotter känns ärligt talat lite jobbigt. Den andra har fött sitt andra barn. Hon har pco, men det gick minsann ganska bra ändå. Anas det lite bitterhet i min skrift? Det är inte bitterhet. Jag är otroligt glad för deras skull, men blir desto mer ledsen för min egen.
Igår var allt så annorlunda. Jag skrev om hopp och förtröstan. Idag är det som bortblåst, nu känns bara den hemska tomheten och mitt väsen som skriker efter ett barn. Upp och ned, upp och ned. Denna känslomässiga berg och dalbana. Det behövs inte mycket för att rubba mina cirklar.
Jag saknar den person jag var innan sorgen kom in i mitt liv. Allt var lättare då...

Tankevågor & förtröstan

Tankarna på barn kommer lite i vågor för tillfället och det är skönt. Under en lång tid (år) har det känts som det nästan varit det enda jag tänkt på under dygnets vakna timmar och drömt om på nätterna. Det beror inte på att min sorg eller önskan är mindre nu, inte alls. Jag kan fortfarande bli så ledsen när jag inser fakta att mitt väsen känns som ett tomt meningslöst skal. Att mitt liv inte är värt något utan barnet som skulle vara mitt avtryck i världen. Det är hemskt och gör så obeskrivligt ont!
Det jag vill säga är- trots att ivf-cirkusen innebär stora påfrestningar så ger den en lite hopp och skänker en aning förtröstan. Man vet att det kan gå vägen, man gör något aktivt, man har någon form av tidsplan, man vet lite mer även om det viktigaste är okänt. Man vet att man gör vad man kan under de förutsättningar som gäller idag.
Just nu väntar jag på menstruation så jag kan börja spraya igen. Det är minst 4 veckor dit och tiden går otroooligt långsamt men jag kan ju inte göra något åt det. Jag försöker njuta av vin och mat som inte är lämplig under graviditeten för att liksom unna mig själv något. Tänk om jag ska kunna unna mig själv resten av livet, hemska tanke. Det vill jag inte, jag vill behöva avstå! Det måste gå, det måste gå.

Ont i huvudet

Jag har sådan huvudvärk! Har haft det sedan i måndags och brukar aldrig ha ont i huvudet annars. Man blir så himla trött av att ha ont, orkar ju ingenting.
Jag fick ont i huvudet i slutet av nedregleringen med Synarela så nu undrar man ju om något är fel. Innan vi började vår första behandlingscykel var jag så otroligt rädd för att man skulle förstöra kroppens egna hormonsystem och försätta sig i ett irreversibelt klimakterium. Nu har jag fullt med hjärnspöken. Jag har kanske huvudvärk för att jag går runt och är konstant nedreglerad och aldrig mer blir som vanligt. Nästa ivf-försök går kanske åt skogen för att min kropp inte reagerar som den gjorde förra gången och behandlingen därmed svårare att reglera. Jag kanske har fått någon allvarlig sjukdom pga manipuleringen med hormonerna. Ja, ni märker hur jag drar iväg, HJÄLP!!
Någon mer som inte brukar ha huvudvärk men som haft huvudvärk mellan ivf-försöken?

En mörk hemlighet

Det känns som man bär på en mörk hemlighet, att det är fel att man inte vill berätta för omgivningen vad vi genomgår. Idag på jobbet satt mina kollegor och pratade om saker som de tyckte var lite tabu att prata om, däribland nämndes barnlöshet. Just då kändes det som om jag hade det skrivet i pannan. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen och blir bara tyst. Jag tror säkert att de reflekterat över varför jag inte har några egna barn när jag är över 30 år, gift, har ett bra arbete, bonusbarn etc men de har aldrig frågat och jag vill inte berätta. Varje gång ämnet kommer på tal i olika sammanhang känner jag mig så träffad och på något sätt oärlig som inte berättar. Jag orkar bara inte med att folk ska tycka synd om oss och fundera på hur det går, fråga sådär försiktigt och medlidsamt. Jag vet hur man kan vara för en av mina vänner har haft samma problem som slutade med att de fick adoptera. Hon berättade öppet om att de genomgick ivf som misslyckades gång på gång och senare att de skulle adoptera. Jag tänkte så mycket på dem och vägde orden på guldskål innan jag frågade hur det gick med allt, rädd att såra eller säga fel saker. Framförallt tyckte jag det var så orättvist och tyckte så synd om dem. Jag förstår inte att hon orkade med alla kommentarer och frågor. Man är ju verkligen så olika och det var kanske hennes sätt att bearbeta det hela och att få stöd. Mitt sätt är att dela det med de som vill läsa mina tankar på bloggen, men i verkliga livet är det min mörka hemlighet. Den hemligheten gör lite ont i magen och bröstet ibland. Det gör ont när jag känner skuld över att dölja något, när jag känner mig oärlig, men just nu orkar jag inte med något annat sätt.

Tro, hopp & galenskap

Hoppet är verkligen det sista som överger människan. Jag är så patetisk att jag knappt vill skriva om det, men jag gör det ändå. Som att gripa efter det sista, lilla, obefintliga, eventuella halmstrået har jag nu införskaffat ÄL-stickor! Hur f-n låter det? I väntan på min nästa menstruation och spraystart så börjar jag om från början igen. Det är så sorgligt att jag skäms. Det var verkligen länge sedan jag använde ÄL-stickor och jag behöver det egentligen inte för ägglossningen brukar komma som en klocka.
Det måste vara för att det känns bättre att göra något aktivt som man hittar på saker som den här. Har inte ens berättat det för min man för han kommer inte tycka det här är helt rationellt (och då har han ju rätt). Jag döljer aldrig något för honom i vanliga fall men det här kan jag bara inte dela med mig (om han inte kollar bloggen förstås).
Som om det inte räckte med det här så kommer mannen ändå vara bortrest under den sannolika tiden för ägglossning. Meningsfullt eller hur! Att ta reda på när jag har ägglossning så jag vet alldeles exakt att jag inte kan bli befruktad... Hur tänkte jag nu;)

Verklighetsflykt

Jag älskar Friends och jag älskar bloopers! Vissa dagar orkar jag bara ägna mig åt verklighetsflykt, som idag...