Livets storhet

Idag svävar jag på små rosa moln. Allt såg fint ut på NUPP-testet och bönan var så fin, h*n vinkade, sprattlade och hickade. Resultaten så här långt var bra, nu återstår att invänta svar på blodprov för den slutliga och kompletta riskberäkningen vilket beräknas vara klart om en vecka.
Det känns så overkligt att se den lilla underbara varelsen på en stor bildskärm och inse att den finns inuti mig. Det är stort, ofattbart, vackert och en tår trillade längs min kind när jag såg bönans lilla hand med sina tydliga fem fingrar vinka åt oss. Vilken underbar dag!
Tack för alla stöttande kommentarer och peppning inför dagens undersökning, det värmer verkligen. Vill också passa på att gratulera "Hanna" och "Maria" till att deras respektive ultraljud också var bra, härligt att höra!
Nu ska det njutas av en helg som inte kunde fått en bättre start.

Imorgon gäller det!

Äntligen hemma igen efter 4 dagars jobbresa, känns bra. Har inte så mycket att säga idag, mer än att jag är full av skräckblandad förväntan inför morgondagens KUB. Känslor av oro och rädsla inför vad som kan bli ett faktum imorgon blandas med föreställningar om glädjebesked. Det ena scenariot efter det andra spelas upp i mitt sinne. Jag önskar mig så oerhört högt glädjande och rogivande besked.

Jinx!!

Vad har jag gjort för ont? I föregående inlägg och även tidigare har jag nämnt min rädsla för att tala om vissa saker högt för då kommer det att sluta olyckligt. Det är ju påhitt och trams, men slår sällan fel.
Nu är de bruna flytningarna tillbaka och med det en del av oron. Vad är det nu då, jag blir ju matt? Visst, det är vanligt, normalt och säkert ofarligt, men ack så trist.
Ultraljudet på fredag får utvisa och tiden tid känns just nu lång även om jag vet att det kommer att gå fort.

Är du gravid?

Hur tror ni att det gått på jobbresan som jag är iväg på? Var ju en aning brydd över hur jag skulle dölja min svullna mage. Att jag nu har gått omkring i stora kläder och inte druckit vin till middagarna har väckt misstankar hos en kvinnlig kollega som till slut frågade rakt ut... "Du har klätt dig i så stora kläder dessa dagarna och drack inget vin till middagen, är det något på gång?" Jag blev såklart ställd, men var ju lite beredd på det där. Försökte svamla på om att jag har gått upp lite i vikt och att det känns skönare med lite rymliga kläder då. Vet inte om det gick hem, men hon bad om ursäkt och hoppades att jag inte tagit illa upp.
Kan även meddela, fast jag knappt vågar skriva det att blödningarna hållit sig borta i tre dagar nu. Det känns mycket skönt! Känner inte så mycket överhuvudtaget vilket såklart oroar mig nu istället. Att jag är svullen som en flodhäst om magen och att brösten ser ut som blårandiga badbollar talar sannolikt för att graviditeten fortlöper, men man kan aldrig veta. Som M&M skrev i sin blogg så hade man hade helst gjort ett VUL om dagen för att veta exakt hur läget var. . Längtar till KUB-test på fredag även om det såklart också skrämmer mig en aning då man ju kan tvingas stå inför fruktansvärt jobbiga beslut.

Inköp & avslöjande

Jag har inköpt mitt livs första mammabyxor. Oavsett om det bara är fett så kan jag inte knäppa mina gamla byxor. Det kändes lite osäkert att köpa mammakläder innan jag vet att allt verkar bra, men som jag sagt innan någon gång måste jag ju börja njuta. Tänk om all denna tid av oro och begränsande visar sig ha varit i onödan, då kommer jag ångra att jag inte njöt mer. Om det å andra sidan skulle gå illa kommer det vara oerhört jobbigt att rensa ut saker som införskaffats i hopp om barnet. Ni märker att jag är väldigt ambivalent. Hur som helst, byxorna är inköpta och det är skönt att ha något som går upp över magen. Nu ska de bara matchas med något lagom löst sittande för att maskera mig under kommande jobbvecka.
I helgen har vi också berättat om det som (kanske) komma skall för makens barn. Det har naturligtvis kretsat mycket tankar och funderingar kring var, när och hur det skulle sägas och framförallt hur det skulle tas emot. Sammanfattningsvis får nog jag säga att det gick och känns bra. Självklart att de tycker det känns konstigt och ovant, men de verkade ändå positiva och började efter ett tag att fantisera om både det ena och det andra. Maken har verkat märkbart lättad efter avslöjandet och jag själv tror det tyngt honom mer han erkänt för både sig själv och mig.
Nu ska jag njuta av helgens sista skälvande timmar för min arbetslust lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vecka 13

Kan knappt tro det, idag går jag in i vecka 13!! Enda smolket i glädjebägaren är ju de nedrans flytningarna som jag inte ska tjata mer om idag.
Min mage är så svullen om kvällarna att jag börjar få lite svårt att dölja den trots tunikor och stora skjortor. Har några sena middagsmöten med jobbet i nästa vecka och jag hoppas ingen tänker på att jag är svullen och inte dricker vin... Själv har man ju örnkoll på sådant. Jag har inte tänkt berätta på arbetet förrän efter KUB resultaten är klara vilket är om två veckor till. Är det ok att dra till med en nödlögn om någon frågar rakt ut eller vad gör man?
Har annars en lugn helg framför mig. Ute är det full storm, då känns det gott att vara inne, ligga på soffan ett tag och klappa på magen och hoppas att lilla miraklet har det bra.

Upp & ner

Idag hade jag inte haft några bruna flytningar alls och jag var så lycklig och lugn. Strosade iväg till frisören på em för att fixa mig lite (förra tiden på den hemska blödningsdagen fick jag lämna återbud) när jag var nästan framme kände jag det igen... In på toa och javisst- det var dags igen. Inte mycket, men ändå. Det hade varit så innerligt skönt att slippa eländet. Jag kände en mental skillnad bara under de timmar allt var normalt, så vill jag ha det!
Fick svar från BM också, och hon skriver vad ni alla redan vet att hon skulle, "det är normaaalt, oroa dig inte, det kan hålla på ett tag". Ska på KUB nästa vecka och om allt är bra då så har ju bönan överlevt tre och en halv vecka i blödningsland och ändå (förhoppningvis) vuxit till som h*n ska. Tror ni jag kan slappna av då?
Jag känner mig ändå ganska hoppfull för det går ju åt rätt håll. Håret som verkligen varit i skrikande behov av klippning blev bra, men färgning vågade jag inte mig på idag så utväxten får tyvärr frodas ett tag till. Min BM har sagt att det inte är någon fara och så är det säkert men jag väntar helst lite till.

Mattvång

Jag har överhuvudtaget inget sug efter proteinrika livsmedel. Vill inte ha fisk, vill inte ha kyckling, vill inte ha kött, vill inte ha bönor (förutom vår böna såklart;)) eller linser. Det är inte så att jag mår illa av åtanken, men jag är osugen. Jag vet ju att det är viktigt så jag tvingar i mig en bit kyckling, ett ägg eller kött men det är verkligen med tvång. Visst är det konstigt. Allt annat gå utmärkt att äta och jag är sugen på frukt, grönsaker, bröd, mjölkprodukter etc men inte på proteinet.
Jag har också blivit ordentligt trött på de bruna flytningarna så idag har jag mailat min BM för att få råd, inget svar idag.
Har inte så mycket att skriva om annars. Dagarna flyter på fortfarande helt utan arbetslust däremot fixar och donar jag här hemma under min lediga tid. Jag är inte en av dem som brukar ha tid eller ork att göra det, men nu helt plötsligt ska det fräschas till både här och där. Börjar man "boa" så här tidigt månne?
Om ni undrar om min oro försvunnit så är svaret fortfarande nej. Den gnager på i bakhuvudet så länge mina bruna flytningar inte slutar skulle jag tro. Jag har ju blivit en riktigt nervokärring, brukar aldrig vara såhär och jag gillar det inte, det blir jobbigt.

Arbetslust sökes

Jag har efter julledigheten helt tappat min arbetslust. I vanliga fall har jag en väldigt hög arbetsmoral och arbetar gärna mycket och ibland mer och hårdare än jag borde, men inte nu. Det känns så extremt oinspirerande och tråkigt. Jag räknar timmar och minuter tills arbetdagen är slut och söndagsångesten är värre än någonsin. Ingenting som rör arbetet intresserar mig och jag orkar inte dra igång några egna projekt. Det är hemskt för större delen av tiden längtar jag bara bort. Jag som alltid brukar arbeta snabbt, effektivt och gillar att bocka av saker på min "att göra lista" har nu börjat skjuta upp saker som inte är så brådskande. Missförstå det inte. Jag gör vad jag ska men helt utan glädje och driv.
Det kan ju mycket väl vara kroppens sätt att be en om att ta det lite lugnare, men att bli så här fullkomligt likgiltig är ju inte heller så kul.
I övrigt kan jag meddela att min mage är så galet svullen att jag knappt kan dölja den. Mina nojjor trogna har jag nu fått för mig att jag har för mycket fostervätska eller en blödning i livmodern som späder på sig utan att komma ut. Att allt skulle vara helt normalt och att jag bara råkar vara en av dem som får mage tidigt känns liksom för enkelt. Jag är inte van vid att något är enkelt och flyt är inte något jag vanligtvis är förunnad. Om så är fallet denna gång så tackar jag å det ödmjukaste.

Vecka 12

Nu är det en vecka kvar innan man kan försöka andas ut en liten gnutta. Förstår ju att man inte kan räkna så på dagen, men det är ändå skönt att ha en mental gräns att passera.
Jag kan tillägga att jag de senaste dagarna varit fullkomligt beroende av surt godis. Har lämnat saltsuget för att trängta efter surt, RIKTIGT surt, så surt att hela ansiktet förvrids till oigenkännlighet. Jag äter aldrig den typen av godis annars så det är nytt. Jag har också haft en del illamående de senaste dagarna som gör att jag inte är direkt sugen på någonting mer än just det sura godiset. Apelsiner är också uppskattat. Tror inte det gått en enda dag sedan jag blev gravid som jag inte ätit apelsin, åh så gott det är! Och jag dricker mjölk som aldrig förr, oj, o,j oj vilken dryck, mmm.
Om jag ska analysera mitt nykomna illamående så kan det ju bero på allt surt godis jag stoppat i mig, kan ju inte vara bra för stackars magen. Jag hoppas i alla fall att jag inte är en av dem jag läst om som börjar må illa nu och ska göra det fram till vecka 30.
Jag har under många, många år haft ett diskret illamående nästan dagligen av någon anledning så jag är ganska van, men det här är snäppet värre. Jag får nog försöka sluta med surgodiset och se om det avtar, men det blir inte lätt.
Beträffande de hopplösa blödningarna så har det inte slutat än. Jag har fortfarande bruna flytningar som jag tycker borde räcka nu. Det grumlar min lycka.

Tick, tack, tick, tack

Idag har jag varit på inskrivning. Har träffat min barnmorska för rutinkontroll en gång innan, precis när vi bestämt oss för att försöka skaffa barn. Hon är positiv och erfaren, trygg. Jag gillar henne och hon fick mig på gott humör och hon lyckades få mig att känna mig hoppfull inför graviditeten istället för orolig. Det som händer händer sa hon och just så är det ju. Jag kan inte påverka något så länge jag tar hand om mig själv och bönan så bra jag kan. Ska erkänna att det inte varit helt lätt att koppla av så länge de bruna blödningarna inte försvunnit helt, men hon verkade inte ett dugg bekymrad. Vi gick igenom det ena och det andra, vikt, längd, civilstånd, blodprov etc... Sen kom det bästa av allt. Jag fick höra bönans hjärtljud!!! Härligt och helt overkligt, men så skönt. Man kan känna livmoderkanten som klättrat upp ur bäckenet. På kvällarna är jag så svullen så det inte ser klokt ut, ser fram emot när magen ska synas på riktigt.
Vi pratade en del om att jag har så lite symtom och att det gör mig extra orolig, men min BM menar att det är vanligare än man tror att inte må illa eller dåligt under sin graviditet, framförallt för förstföderskor. Allt är så ytterst individuellt så man borde egentligen inte jämföra sig med andra det skapar bara onödig oro. Jag är gravid och jag mår bra och det är toppen!!

Kärlek!

Har ni sett det här klippet? Det är så fint att jag inte kan låta bli att gråta.

Underbara helg - välkommen!

Så var den första arbetsveckan avklarad, skönt att det var en kortvecka. Tycker nog ändå att den värsta tröttheten gett med sig lite, i bakhuvudet gnager så klart tanken om att det kanske är för att bönan gett upp... I ett försök att hålla modet uppe så har jag åtminstone inte blött något färskt blod sedan i tisdags kväll. Men nu vill jag att det ska ta slut helt. Varje besök på toaletten påminns jag ju om att livet är väldigt skört.
Signora undrade i sin kommentar på mitt förra inlägg när jag tänker berätta på arbetet och om det påverkar min arbetssituation eftersom jag reser mycket. Jag har inte bestämt helt 100 men jag tror att jag drar på det ett tag. Tyvärr kommer det initialt inte att göra någon skillnad på allt mitt resande att jag är gravid. Arbetet ska göras och jag är ensam om min tjänst i Sverige... Om graviditeten fortlöper så långt som till sjätte månaden så blir det ju problem med flygandet och det kan ingen göra något åt. Det rensar naturligt bort en del resor vilket inte gör mig något. I värsta fall innebär det att jag får åka tåg överallt och då kommer jag inte hem på kvällarna utan alla resor som inte är på ett köravstånd inom 3-4 timmar blir då med övernattning. Det känns antagligen sådär att sitta höggravid på hotell och egentligen bara vänta på att få åka hem nästa dag. Framtiden får utvisa hur hårda pix det blir.

Back to business

Jaha, då vara man tillbaka på arbetet igen. Är hemma och helt slut efter en lång dag och med en ännu längre dag framför mig imorgon orkar jag inte skriva så mycket nu.
Kan i alla fall meddela att blödningen avtagit och nu verkar det vara lite gamla blodrester som ska ut. Om jag är lugn? -Nej, det är jag inte men jag kan inget göra. Bara hoppas och det gör jag. God natt!
Förresten tack igen för att ni orkar peppa, trösta och bry er när det är jobbigt:)

Miraklet lever!

Tack för alla tröstande kommentarer, det värmer verkligen! Det här har varit en mardrömsdag. Vaknade abrupt imorse av att jag kände hur det rann från underlivet. Min första tanke var faktiskt att jag hade kissat på mig... Ve och fasa när jag kom till toaletten så blödde jag rejält. Inga små blodprickar på pappret utan ganska mycket, i trosorna på lakanen. Det tog en stund innan jag ens förstod vad som hände. Ringde gynakuten och fick en tid under em. Jag har legat till sängs hela dagen och räknat ner minuterna. Vilken fruktansvärd väntan. Det enda som ingav lite hopp var att jag inte hade eller har ont. Blödningen har fortsatt hela dagen, men eftersom jag legat ner har det hållit sig ganska stillsamt förutom vid toabesöken. När vi gick mot sjukhuset kände jag hur det rann igen. Jag var så rädd och ledsen. Tiden i väntrummet kändes som en evighet.
Väl uppe i gynstolen fick läkaren torka och torka för att kunna se något för blodet. Mitt hjärta var i halsgropen. Hon tittade på livmodertappen och kände på livmodern, såg sammanbiten ut. Jag bara väntade på VULet. Hon började med skärmen bortvänd, tolkade det som att hon redan visste att det var kört, men hon sa jag ser en jättefin graviditet och vi fick se lilla bönan, hjärtat tickade så fort och fint. Det var så underbart! Bönan har fortsatt växa och var på dagen så stor som hon förväntas vara vilket känns lite tryggare.
Blödningen kunde man också se och den finns i livmodern mellan öppningen och hinnsäcken. Det är tydligen inte helt ovanligt att det uppstår en sådan här typ av blödning i tidig graviditet man vet inte orsaken. Läkaren tyckte inte att det fanns anledning till oro. Hon hade sett större blödningar än så där utfallet varit positivt och graviditeten såg fullkomligt normal ut.
Självklart är jag orolig ändå, men bönan lever! Jag kan förvänta mig att blödningen fortsätter en vecka till. Om det blir mer, om jag får ont eller om den inte går över ska jag höra av mig igen.
Vilken pärs, jag är helt slut men lättad!

Blod

Jag blöder, ska till akutmott i em.

Att färga eller icke färga - Det är frågan?

Har verkligen sett fram emot en härlig stund hos frisören imorgon med klipp och färgning. Idag kom jag att tänka på de diskussioner jag läst på diverse forum och faktasidor om att det skulle kunna vara farligt för emryon och foster. Tanken har passerat förut men då har jag bara slagit bort den som en av alla förmaningar i mängden. Nu har jag då försökt att hitta några relevanta fakta i denna fråga, men blir dessvärre inte mycket klokare. Det finns till dags dato inte tillräckligt mycket kunskap och forskning i ämnet för att man säkert ska kunna uttala sig om risker kontra säkerhet. Det lämnar en åt att fatta beslutet själv. Det är trots allt kemikalier som kan passera in i blodbanan via hårbotten. Riskerna är sannolikt minimala, men är de obefintliga?
Om det skulle hända något med lilla bönan så skulle man ju för alltid undra om det var min egen fåfängas fel, eller hur? Bara för att jag inte kunde låta bli att byta hårfärg så utsatte jag bönan för något farligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla mammor där ute som inte tvekar att piffa till sig. Som färgar, slingar, bleker, solar och allt vad man kan tänka sig. De mår bra av att vara fräscha och snygga och barnen har inte tagit någon skada av det, väl?
Om man ska hårddra det skulle jag då i mitt fall gå med utväxt till efter amningen är över alternativt klippa av mig håret helt. Är det det som är bäst för bönan så gör jag det utan tvekan även om mitt fåfänga ego inte kan låta bli att tycka det är lite jobbigt, man vill ju liksom stråla nu...

Olika bud

Läser lite olika bud beträffande hur man ska räkna sina graviditetsdagar. En del får besked att räkna från befruktning/äggplock andra från ET. Jag fick samma besked som M kommenterade i förra inlägget att räkna från ET.
Nu har ju bönan mätts och växt enligt klinikens och mina dagar att räkna så jag fortsätter så. När man gör UL hos BM kommer man säkerligen få nya bud så vi får väl se. De dagar det spelar på kan ju bara vara de då embryot letar efter en bra plats att fästa vid. När befruktningen ägt rum vet vi ju exakt.
I efterhand ångrar jag att jag inte noterade och skrev upp hur jag mådde under ruvartiden och framförallt ungefär då bönan skulle fästa. I efterhand med facit i hand kunde man ju då spekulerat i om man kände ett stick eller hugg eller nyp eller nåt... Varför man nu skulle vilja göra det? Som vanligt bara en massa spekulationer och även en fis kan om man vill vara bönan som fäste. Jag ändrar mig, har inget behov av att veta hur min tarmgas cirkulerade under ruvartiden.
Har kommit på att jag äter konstant. Det går inte lång tid mellan stunderna då jag stoppar något i munnen, apelsiner, en banan, ett glas mjölk, lite janssons, lite choklad, lite valnötter etc. Kanske därför jag inte mår illa? Inte bra för tänderna det här. Jag ska till tandläkaren om några veckor, hur är det med röntgen vid graviditet förresten?
Inte är det bra för vikten i längden heller, men än så länge har jag gått ner drygt ett kg istället.
Har funderat på en annan sak. Är det någon som vet om det är någon skillnad i hur många pojkar och flickor som föds efter ICSI jmf med vanlig befruktning? Spermier med Y-kromosom sägs ju simma något fortare och borde då vara överrepresenterade bland de spermier som väljs ut för ICSI, eller?

Vecka 10

Idag går jag in i vecka 10. Jag är fortfarande trött och behöver sova på eftermiddagen. Hur ska det gå på arbetet, att ta en tupplur mitt i allt går ju inte!! I övrigt mår jag bra, mår knappt illa, lite ont i svanskotan och ligamenten hugger till ibland men det är det lilla. Jag är oerhört glad att jag sett lilla bönan och hjärtat som slog annars hade mina nojjor fortsatt i all oändlighet. Nu försöker jag istället vara tacksam över att jag mår så bra. Men jag ska erkänna att oron inte försvunnit helt. Visst finns den där och gnager lite emellanåt.
Vi ska ha fest med jobbet nästa vecka och jag är SÅ osugen. Jag blir trött bara jag tänker på det, men jag kan inte låta bli att gå. Det är ingen som vet att jag är gravid på arbetet och så får det vara några veckor till, kanske många veckor till.
Det har varit så skönt att slippa alla resor nu när jag varit ledig ett tag, underbart faktiskt! Om allt går vägen med bönan så ska jag nog också använda föräldraledigheten till att fundera över min framtida arbetssituation. Jag kommer inte vilja vara borta hemifrån så mycket sen som jag varit fram till nu. Jag vill kunna jobba deltid, jag vill kunna vara där för min familj. Vi får se hur det löser sig. För löser sig det gör det alltid på något sätt.