Lättväckt oro

Som maria skrev om igår har jag också haft ont i magen under de föregående dygnen. Inte bara i ligamenten, inte heller något som spänt eller dragit. Mer som magknip över hela magen. Det där med smärta är så individbundet, svårt att beskriva och inte det jag vill komma till egentligen. Det som blir uppenbart när något avviker från det förmodade normala är att det inte krävs särskilt mycket för att oron ska komma farande igen. Gårdagen blev en repris av hur varje symtom ska analyseras sönder, en påminnelse om hur skört livet kan vara och vilken underbar gåva denna graviditet är. Jag är verkligen tacksam för denna gåva varenda dag, men rädslan att förlora allt intensifierar känslan ytterligare.
Idag är magen hittills som vanligt och jag hoppas bönan kan sparka till mig snart så jag kan återgå till mitt mammalugn.
Stackars maken har fortfarande inte fått erfara miraklet genom livstecken mot sin handflata, men skam den som ger sig.