Förlossningen

Passar på att plita ner några rader om förlossningen också medan lilla dottern sover.
Alla eftermiddagar nära BF har jag efter råd tagit mig en tupplur. Alla eftermiddagar utom den då jag verkligen skulle behövt det... Ni som har följt mig på bloggen vet att jag haft mycket förvärkar och dagen innan det var dags var inte annorlunda mer än att jag kanske hade ännu lite mer känningar. Vi gick och lade oss vid 24-tiden och när klockan var 01 vaknade jag av värkar som kändes lite annorlunda, lite mer intensiva. Kändes inte skönt att ligga i sängen så jag gick upp. Värkarna kom med ca 3-4 minuters mellanrum från början men var inte så smärtsamma. Klart att det kändes, men jag kunde andas mig igenom dem och det var skönt att stå i duschen. Vetekudde provade jag också men det funkade inte lika bra eftersom det kändes fel att ligga ner. När klockan var 05 tyckte min man att det kanske var dags att ringa BB. Vi gjorde så och var där kl 06. Jag var då helt öppen och alla trodde att bönan skulle titta ut 1 timme eller så senare. Kändes ju bra så långt! Men sen tog det tid, hon roterade inte sig ner som hon skulle och det blev några timmars ganska jobbig väntan. Tydligen är det vanligt att det tar längre tid för barnet att rotera sig ner om öppningskedet gått fort. Jag försökte sitta på pilatesboll, vandra med gåstol och stå lutad mot sängens huvudände för att rucka ner henne, men det var segt och jag började bli ganska trött vid det här laget. Smärtlindring var det ingen som nämnde, det var min man som föreslog att jag kanske kunde få prova lite lustgas. Den hjälpte mig en del, men i krystskedet var den fullkomligt verkningslös. Någon annan smärtlindring provade jag inte.
När bönan äntligen vandrat ner i bäckenet som hon skulle kom krystvärkarna igång på riktigt. Efter en dryg halvtimmes krystvärkar föddes hon till slut vid lunchtid, 11 timmar efter första värken hemma i sängen. Den mest underbara, vackra, älskvärda lilla varelse jag upplevt. Vilket ögonblick, ofattbart stort, så underbart!! Kan inte beskriva hur det kändes att få upp hennes kladdiga, varma lilla kropp på magen och känslan när de där ögonen plirade på mig för allra första gången. Det är en kärlek som är större än jag trott fanns!!! I ett sådant enormt känslorus befann jag mig när moderkakan slurpade sig ut (kändes inte alls) och när de sydde ihop mig lite härs och tvärs (kändes nästan inte heller).
Vi var kvar på förlossningen i 4 timmar, bönan hittade bröstet och sög på flitigt i nästan en timme, vi fikade och därefter flyttade vi till egenvårdsavdelningen där vi stannade i knappt ett dygn. Efter den tiden längtade vi hem så lilla familjen begav sig mot sin nya framtid med världens mest dyrbara last i bilen, vår dotter. Nu skulle det börja och det kändes och känns fortfarande fantastiskt!!

Sprängd anka någon?

Är det hemligstämplat att gör det gör så in i h-e ont i underlivet efteråt?! Man kan läsa om allt och mycket därtill, men beskrivningar om hur det känns efteråt är det inte mycket skrivet om på nätets faktasidor eller i böcker. Naturligtvis är det individuellt som allt annat, men det kan ju kännas bra att vara förberedd... Den subjektiva upplevelsen av smärta är också svårbeskrivbar och högst personlig, men ändå.
Man vet i förväg att förlossningen innebär smärta och det tar man så klart men sen tror man ju att det är över. I tre veckor har jag gått runt och känt mig som en sprängd anka mellan benen och vid längre promenader känns det som en 5-kilos hantel ska pressa sig ut genom mellangården. Det här förtar faktiskt en del av den glädje jag känner inför vårt nya lilla barn. Man blir trött av att ha ont och jag kan inte röra mig obehindrat än mindre bära runt på henne så mycket som jag önskar. Det verkar ju gå på rätt håll, men känns just nu oerhört långsamt och segt. Hade varit bättre om jag visste hur det kunde vara i förväg.
Är det något jag kommer propagera för när jag talar med blivande mödrar så är det just detta. Var beredd på smärtan och orörligheten efteråt!!

Rapport från lejongropen

Långt om länge kommer här en liten lägesrapport...
Modersinstinkten är verkligen djurisk och har tagit mig med storm. Jag är värsta lejonhonan som vakar och beskyddar mitt barn. Ingen annan kan vårda och skydda bra nog, inte ens pappa... Det är lite hemskt jag vet, men blir förhoppningsvis bättre.
Just nu är jag för första gången någonsin sen hon bara var några celler utan min älskade lilla böna en stund och det är fruktansvärt! Pappa och guldklimp är ute på promenad och kort visit hos svärföräldrarna. Jag grät när de gick. Tvungen att snusa på hennes kläder i ren desperation.
Livet med henne är underbart, hon är underbar!! När hon ligger och skrattar i sömnen gråter jag av lycka! Hon är här nu och det är ofattbart stort. Orolig är man så klart fortfarande, men på ett annat sätt, för andra saker. Något man oftast kan agera på. Det är lättare att hantera.
Dagarna går fort med bestyren kring bönan och med besök från alla nyfikna släktingar och vänner (lite jobbigt faktiskt). Amningen fungerar och hon sover bra på nätterna, hennes pappa också men inte jag. Jag sov knappt en blund de första tre nätterna då jag vakade över henne och kollade så att hon fortfarande andades. Sover bättre nu men nästan med ett öga öppet ändå, som på savannen. På dagarna har jag för det mesta inte ro att sova även om hon sover bredvid. Konstigt nog är jag inte så himla trött ändå.
Ska berätta om förlossningen snart, men nu hör jag nog pappa och guldklimp komma hem och jag kan inte hålla mig längre, måste kontrollera att allt är bra.

Älskade, underbara Bönan är här!!!

Igår föddes vår älskade, underbara böna. Det blev en flicka som naturligtvis är det finaste som sett dagens ljus;) Är hemma från BB nu och återkommer med lite mer information om förlossningen när jag samlat krafter för det behövs. Tänk att jag kan lukta på hennes hud, jag är betagen av livets storhet just nu. Jag är mamma.

Vecka 39+3

Har ju tre dagar kvar till BF så egentligen är jag väl inte berättigad att klaga än, men historien gör det svårt att låta bli... Börjar undra vad som är fel. Vad finns det för orsaker som kan göra att en bebis inte kommer ut trots att kroppens alla förberedelser verkar klara? Bebis ligger fixerad LÅNGT ner i bäckenkanalen, tappen är utplånad, livmodermunnen öppen 2-3 cm, slemproppen lossnat, hinnsvepning gjord och ändå händer inget. Har bönan växt fast?! Jag blir förbryllad. Först behöver vi hjälp att få in ett barn sen behöver vi hjälp att få ut det, så knasigt.
Har tid till ordinarie BM om några dagar och känner mig inte särskilt upplagd för det. Har på ett sätt förlorat förtroendet för henne även om det så klart inte alltid kan vara lätt att göra korrekta bedömningar. Önskar ändå att hon inte varit så bensäker på att bebis skulle vara ute om max 1 vecka från den dagen jag var i v 34+6. Det har liksom bara gjort väntan värre. Sommaren har försvunnit iväg och jag har varit oerhört begränsad i vad jag företagit mig. Nu är jag så trött att jag inte orkar dra iväg på några större event men det hade jag faktiskt kunnat tidigare.

NADA!

Jag är ledsen att åter igen behöva skriva ett inlägg med bönan på min insida. Inget har hänt trots hinnsvepning och promenader... Blödningen har avtagit och jag misströstar något grymt. Är så trött att jag helst skulle vilja sova dygnet runt trots att jag inte kan just det - sova. Vet inte varför egentligen. Tack för alla uppmuntrande kommentarer på föregående inlägg och till er som delade med er av egna erfarenheter från hinnsvepning.
Glömde ju skriva att det där min "sommarBM" pratade om att sätta igång ivf-graviditeter direkt efter passerat BF bara verkade vara tomt prat. Några sådana riktlinjer existerar inte på vårt sjukhus. Så jag kan nu se fram emot minst 2 1/2 vecka till i detta vakum om jag inte rent av ska bli den första människan att genomgå en elefantgraviditet på sådär 2 år.