tisdag 9 september 2008

Skäggiga damen


Varför skulle jag köpa de där dumma ÄL-stickorna? Nu har jag inte haft någon LH stegring som jag brukar ha bara för det... Hur nojjig är jag nu då? Jag kommer aldrig mer ha naturlig ägglossning, mina ägg är slut, mina äggstockar är förstörda, min hypofys är satt ur spel för evigt, jag kommer få skägg, grov röst och såna där hårda hårstrån i ögonbrynen, bla bla bla. Jag överdriver en aning, men jag är bekymrad. Tänk om mina cirklar är rubbade! Tänk om jag under nästa behandlingscykel inte kan producera några ägg alls!
Jag vill använda min energi till annat än att fundera på sorgen, hemskheter som kan inträffa, vara rädd och ledsen eller att hålla koll på planeringen. Skulle jag bli som förut då?
Man kommer aldrig bli samma person som den man var innan den här resan började, det vet jag och det är ok. Jag växer gärna genom erfarenheter och ökar min förståelse för vad andra människor kan genomgå. Men-jag saknar mitt riktigt glada och lyckliga jag, den som var innan det här. Kommer hon tillbaka någon gång eller kommer hon bara finnas i mitt och andras minne?

1 kommentar:

Anonym sa...

Åh, gud vad jag känner igen mig. Rädsla över att inte hitta tillbaka till glädjen man är van att känna. Att glädjen inte är normalläge längre, utan något man hela tiden måste jobba på. Jag saknar också mig själv, den jag var innan allt började. Vi får bara hoppas att vi kommer ut på andra sidan, lite starkare, lite mer empatiska och lyckliga. Oavsett vad som är anledningen till vår lycka...
Kram på dig!