Spraydag 15

Jag börjar bli otålig!!! Vill att allt ska gå fortare. Det är bara 2 dagar kvar tills jag ska börja spruta, men jag vill att det ska vara klart nu. Känner mig frustrerad av denna väntan. Har läst många bloggar och förstår att väntan mellan ET och testdag kan vara, kommer att vara ännu värre (om det blir av). Jag vill att det här ska vara över och med en positiv utgång.
Var på tjejmiddag igår kväll och då började de andra att prata om barn, när det skulle passa in i livet och i karriären etc... I diskussionen ingick också fasan för att man kanske inte kan få barn. Det känns ju bra att de var lite ödmjuka inför det faktum att allt inte blir som man tänkt sig, men jag blev ändå ledsen, kände mig utsatt. Bara en av mina vänner på middagen vet att vi försökt länge, men hon vet inte att vi är mitt uppe i behandlingen nu. Jag sa ingenting, kände den där gnagande, obehagliga känslan i magen och sorgen blev så påtaglig. Jag har lyckats hålla distans till den ett tag, men igår var det svårt och idag är jag rädd att det aldrig kommer gå...
Vill bära mitt barn, vill föda, lukta på, hålla i, skapa och forma den finaste lilla människa man kan tänka sig. Tanken på att min man och jag kanske aldrig kommer förenas i ett nytt liv gör mig förskräckt och så obeskrivligt förtvivlad. Hur och var ska man finna styrkan att leva med den saknaden?