ET

Vågar knappt andas det, säga det, skriva det eller ens tänka på det, men jag har just nu två små embryon i min livmoder. De övriga två som blev befruktade kunde tyvärr inte frysas. Det ena embryot var bättre än det andra men tänk. De är där inne nu, i mig och jag hoppas de (eller åtminstone ett) ska stanna där ett bra tag. Även om man vet bättre så är jag rädd för att gå på toaletten om de skulle ramla ut.
Hela morgonen var jag på helspänn och kollade alla mobiler och hemtelefonen som värsta paranoida hysterikan. Var inställd på att de skulle ringa. Det gjorde de inte:)
ET i sig var inget problem alls, men eftersom urinblåsan ska vara full så var jag så kissnödig när jag kom fram att jag trodde jag skulle sprängas. I bilen dit funderade jag på om det faktiskt ändå inte var värre att behöva vara så där kissnödig än att genomgå själva äggplocket. Tror jag är mer känslig nu för allt är så svullet fortfarande och med extra tryck från urinblåsan gör det liksom ont och spänner överallt och åt alla håll.
Det som känns mindre bra är att jag tyckte läkaren var lite opsykologisk idag. Jag hade just fått tillbaka mina fina små embryon och satt och log för mig själv i väntan på slutlig information. När hon kom och pratade med mig så pratar hon om hur vi ska lägga upp behandlingen nästa gång!!! Vad menar hon? Anser hon att det redan är kört? Jag sa lite försiktigt "men ska vi inte hoppas på denna gången först" och det sa hon så klart inte emot, men visst var det väl lite konstigt att prata om det då?
Jag är glad att vi kommit längre än förra gången, men realistisk. Chansen att det ska gå hela vägen är ju ändå bara runt 40%.
Oavsett så blir jag varm av tanken att det finns två små sammansmälta produkter av min älskade och mig inuti min kropp. Det är häftigt!
24/11 är det dags för blodprov, känns som en evighet redan och jag har förstått från erfarna bloggvänner att det kommer att bli 12 tuffa dagar.