En mörk hemlighet

Det känns som man bär på en mörk hemlighet, att det är fel att man inte vill berätta för omgivningen vad vi genomgår. Idag på jobbet satt mina kollegor och pratade om saker som de tyckte var lite tabu att prata om, däribland nämndes barnlöshet. Just då kändes det som om jag hade det skrivet i pannan. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen och blir bara tyst. Jag tror säkert att de reflekterat över varför jag inte har några egna barn när jag är över 30 år, gift, har ett bra arbete, bonusbarn etc men de har aldrig frågat och jag vill inte berätta. Varje gång ämnet kommer på tal i olika sammanhang känner jag mig så träffad och på något sätt oärlig som inte berättar. Jag orkar bara inte med att folk ska tycka synd om oss och fundera på hur det går, fråga sådär försiktigt och medlidsamt. Jag vet hur man kan vara för en av mina vänner har haft samma problem som slutade med att de fick adoptera. Hon berättade öppet om att de genomgick ivf som misslyckades gång på gång och senare att de skulle adoptera. Jag tänkte så mycket på dem och vägde orden på guldskål innan jag frågade hur det gick med allt, rädd att såra eller säga fel saker. Framförallt tyckte jag det var så orättvist och tyckte så synd om dem. Jag förstår inte att hon orkade med alla kommentarer och frågor. Man är ju verkligen så olika och det var kanske hennes sätt att bearbeta det hela och att få stöd. Mitt sätt är att dela det med de som vill läsa mina tankar på bloggen, men i verkliga livet är det min mörka hemlighet. Den hemligheten gör lite ont i magen och bröstet ibland. Det gör ont när jag känner skuld över att dölja något, när jag känner mig oärlig, men just nu orkar jag inte med något annat sätt.