Hopp, oro & tillit

Det har varit en skön helg, men jag tror egentligen det skulle behövas ytterligare några dagars vila för mig att att komma i fas. Fördelen med att arbeta intensivt är att man inte hinner tänka på barnlösheten lika mycket. Det är skönt på ett sätt, men det är ju bara förträngning... Å andra sidan är jag av tron att man försämrar sina förutsättningar att lyckas bli gravid om man inte kan hinna vila och ha lite lugn och ro emellanåt. Det är en balansgång det där.
Så fort jag tänker på barnlösheten och känslorna väller upp igen blir jag otålig inför att komma igång med sprayandet! Idag är det två veckor kvar. Parallellt med hoppfullheten finns en känsla av oro. Tänk om jag nu inte svarar så bra på behandlingen som förra gången och allt blir fel igen. De har minskat stimuleringsdosen med en tredjedel denna omgången vilket för mig verkar ganska mycket. Däremot kommer de att följa östradiolnivån noggrannare nu vilket känns bra och tryggt. Man är så utelämnad och i händerna på andra i den här situationen. Just det är något jag alltid har svårt för, oavsett sammanhang, att släppa kontrollen och att lita på att andra kan. Jag har ju inget val så det är bara att gilla läget, men tankarna och tvivlet finns där. Det gick ju inte så bra sist vilket också gnager i bakhuvudet...