söndag 31 augusti 2008

Otålig, sorg & orättvisa

Jag är otålig nu. Efter vårt misslyckade ivf-försök ville jag först bara ge upp. Det skulle minsann ta lång tid innan vi skulle prova igen och kanske skulle vi inte ha barn eller skulle vi adoptera direkt? Mycket känslor och hastiga beslut som egentligen var en aning förhastade märker jag. För nu vill jag komma igång och ge det här en chans till, är bara så fruktansvärt otålig. Jag vill också ha kommit till sprutfas, ultraljud och planera inför ÄP och förhoppningsvis återförande. Det är lång tid kvar för mig innan vi är där och vägen tiden dit känns oändligt lång. Men som jag nämnt tidigare, det är bara att vänta...
Denna sommaren har jag nog sett fler mammamagar och svullna bröst än sammanlagt i hela mitt liv, överallt dessa magar och stolta blivande mödrar som en grymt plågsam påminnelse om mitt livs största sorg. Det gör ont och jag blir så ledsen varje gång. Känner mig straffad och värdelös. Jag blir besviken och arg. Tänk så många barn som inte mår bra, som är oönskade, som har föräldrar som inte orkar eller är oförmögna att ge kärlek och omsorg. Tänk så många som inte vill något hellre än att få ha ett barn att ge allt det där. Så orättvist det är, så sorgligt.

1 kommentar:

MochM sa...

Ja väntan är sjuttsingen det allra värsta med hela den här processen.

Det där med gravidmagar och små bebisar kan jag också skriva under på. Undras om dom plötsligt förökat sig markant eller om ens egen uppfattningsförmåga nått bristningsgränsen.

Snart din tur.

Kram m.