Tankevågor & förtröstan

Tankarna på barn kommer lite i vågor för tillfället och det är skönt. Under en lång tid (år) har det känts som det nästan varit det enda jag tänkt på under dygnets vakna timmar och drömt om på nätterna. Det beror inte på att min sorg eller önskan är mindre nu, inte alls. Jag kan fortfarande bli så ledsen när jag inser fakta att mitt väsen känns som ett tomt meningslöst skal. Att mitt liv inte är värt något utan barnet som skulle vara mitt avtryck i världen. Det är hemskt och gör så obeskrivligt ont!
Det jag vill säga är- trots att ivf-cirkusen innebär stora påfrestningar så ger den en lite hopp och skänker en aning förtröstan. Man vet att det kan gå vägen, man gör något aktivt, man har någon form av tidsplan, man vet lite mer även om det viktigaste är okänt. Man vet att man gör vad man kan under de förutsättningar som gäller idag.
Just nu väntar jag på menstruation så jag kan börja spraya igen. Det är minst 4 veckor dit och tiden går otroooligt långsamt men jag kan ju inte göra något åt det. Jag försöker njuta av vin och mat som inte är lämplig under graviditeten för att liksom unna mig själv något. Tänk om jag ska kunna unna mig själv resten av livet, hemska tanke. Det vill jag inte, jag vill behöva avstå! Det måste gå, det måste gå.