Väntan

Så var första arbetsdagen avklarad, faktiskt bättre än jag räknat med. Jag tycker ofta det är så, kan det ha något med min förmåga att måla fan på väggen att göra?! Kan faktiskt vara ganska skönt med lite vardag också om jag ska vara ärlig.
Har försökt skapa mig en uppfattning om hur mina resplaner ser ut de närmaste månaderna för att planera in nästa ivf-försök. För att saker och ting ska funka så får det inte hända alltför mycket oförutsett och jag måste nog gå nedreglerad i tre veckor vilket jag inte ser fram emot, men det ser ut att vara det enda alternativet. Kanske skönt med värmevallningar när det är höst;) Mardrömmen är väl att kliniken inte har plats för mig att starta behandlingscykel då jag tänkt vilket innebär ännu längre väntan.
Nu måste bara min kropp sköta sig som den ska och menstruera med samma intervall som den brukar. Jag vet inte hur det vanligtvis fungerar, om menstruationen brukar komma som vanligt efter ivf-blödningen, om cykeln blir kortare eller kanske längre?
Att vara ofrivilligt barnlös kommer att handla mycket om väntan. Efter år av väntan på barn, väntan på ägglossningar och menstruationer eller förhoppningsvis uteblivna sådana så börjar behandlingarna med väntan på blödning, väntan på spraystart, väntan på sprutstart, väntan på äggmognad, väntan på äggplock, väntan på befruktning, väntan på delning, väntan på återförande, väntan på grav-test och sedan 9 månaders väntan till (som jag mer än gärna utstår) . Jag har ju inte kommit längre än till delningsväntan och det var jobbigt bara det. Allt är ju inte bara väntan, det är ju förväntan också vilket gör det så känsloladdat. Nu väntar jag på nästa blödning fast den pågående inte ens är slut.
All denna väntan gör att man nog tyvärr missar en del av livet just nu...