Tårar & "mensmol"

Imorse när jag läste dagstidningen beskrev de en man som frusit in sina spermier innan en cellgiftsbehandling för att ha möjlighet att skaffa barn framöver. Ska erkänna att jag inte lusläste allt, men det framhölls som att provet, när det väl skulle användas var riktigt dåligt och att oddsen inte såg bra ut. Men det gick vägen och mannen är nu stolt pappa till ett tvillingpar. Varför berättar jag detta? Jo, därför att när jag på morgonkvisten satt och läste den här lilla berättelsen fullkomligt sprutade mina tårar för det var så lyckligt och fint. Jag blev fullkomligt överrumplad över mitt känsloutbrott. Så tagen och gråtmild brukar jag inte bli och vara. Jag kunde lugna ner mig efter en stund och klarade fullkomligt normalt av att klä på mig, sminka mig, packa ihop mina saker och dra iväg för dagen. När jag sedan, på väg till arbetet skulle berätta det här för min man per telefon började det igen, jag började stortjuta - och det var inte måttligt! Sminket rann och näsan likaså. Försökte byta samtalsämne men kunde liksom inte sansa mig, jag grät åt alla samtalsämnen vi provade just då. Kunde knappt se vägen för alla tårar som skymde min sikt. Det var hysteriskt och jag är fortfarande lika förvånad över hur jag reagerade. Väl framme såg jag ut som en panda med randiga kinder som skulle ta itu med ännu en dag på jobbet, nice. Vilken pärs! Jag är visserligen väldigt, väldigt trött efter jobbresa och intensiva dagar men detta måste ha varit progesteronet som spökade för jag kände inte igen mig själv och blev verkligen paff. Visst var berättelsen i tidningen fin men det finns ju gränser för hur berörd man kan bli;)
När det gäller ruvarsymtom känns det tyvärr som om mensen är på gång, det molar och drar i äggstockarna. Värst känns det på morgnarna för att sedan avta framåt dagen. Om jag vill kan jag övertolka en del symtom, men för att vara realist så har jag faktiskt inga andra känningar värda att nämna. Hoppas så klart att det ändå gått bra, men vi får väl se i nästa vecka.