4+1

Först vill jag börja med att tacka alla medsystrar som haft orken och lusten att gratulera mig till vårt än så länge positiva besked. Jag vet själv hur den där avundsjukan känns IRL, men jag upplever inte detsamma när någon som kämpat mot barnlöshet med allt vad det innebär blir gravid. Då blir jag innerligt glad. Idag är jag glad med Saga som fick fina resultat efter ÄP, önskar henne all lycka till med fortsättningen.
4+1 skriver man visst en dag som denna, men man är i vecka 5. Känns overkligt fortfarande.
Varje toalettbesök är fortfarande en skräckupplevelse med rädsla för att se blod eller färgade flytningar. Ni vet vad jag pratar om. Särkilt jobbigt är det efter att ha slutat med Crinone (progesteron). På den klinik jag går slutar man efter testdag. Oron ligger i det faktum att progesteronet kan lura kroppen att tro på graviditet och skjuta upp en blödning eller att utstöta ett missfall. Läste någonstans att i Umeå fortsätter man med progesteronet till vecka 12 efter en ivf. Vilken skillnad det är mellan kliniker. Man kan ju inte annat än att spekulera i varför man gör si eller så.
Ser fram emot en härlig helg med frihet att i stort sett göra vad jag vill.

Fortfarande gravid

Jajamensan! Än så länge får jag anse mig gravid. För första gången i hela mitt liv fick jag äntligen se det där efterlängtade strecket på stickan. Det känns bra och jag är glad. Kan nästan inte låta bli att tänka på framtiden lite.
Om någon vill veta så ringde jag kliniken idag för att fråga om vad de säger beträffande flygning under tidig graviditet. Det finns inga studier gjorda som talar för att det skulle vara negativt och det är inget de avråder från. Det känns bra för nästa vecka ska jag i arbetet flyga till en annan kontinent.

Mrs noja

Idag är jag bara nojig. Naturligtvis lycklig över vårt positiva besked under gårdagen, men nojig. Flög till Stockholm över dagen och hela flygtiden tänker jag då på om det är någon risk för bönan/bönorna att utsättas för det där. Jag är också nojig för att jag inte sett det positiva graviditetsresultatet själv. Tänk om den mänskliga faktorn ställt till med något som egentligen inte är sant. Vid ET fick jag faktiskt tillbaka ett papper med information om hur många ägg de satt tillbaka och tid för provtagning -gällande någon annan! Alltså helt fel namn och personnummer vilket jag själv fick påpeka... Sådant kan göra en lite orolig.
För att eliminera det jag kan så blir det eget gravtest imorgon bitti. Jag har aldrig någonsin sett ett positivt gravtest från mig själv så jag hoppas verkligen att jag får göra det imorgon.

Felräkning

Har upptäckt att jag räknat helt fel på mina ruvardagar... Jag är på dag 12 idag och ingenting annat! Spelar ingen roll egentligen.
Denna dag 12 var det dags för blodprov. Dagen gick och jag har suttit i möte hela dagen och inte kunnat ta telefonen. Sa till kliniken att det var ok att lämna besked på röstbrevlådan så jag själv kunde välja när jag skulle ta smällen.
Jag kunde hålla mig ganska länge innan jag lyssnade av den i bilen på väg hem. Hela jag var alldeles skakig när jag väntade på rösten som till slut sa "gratulerar, du är gravid"!!! Fattar inte. Jag är gravid! Det känns overkligt, lyckligt, oroligt och allt på en gång. Jag grät så tårarna sprutade på vägen hem och var inte världens säkraste bilförare just då, men det var fullkomligt oviktigt. Vår böna eller våra bönor har klarat att hänga sig kvar hos mig!!
Det är många hinder kvar på vägen, massor, men jag är glad över att veta att jag och min älskade kan bli gravida tillsammans.
Har inte gjort något klassiskt gravtest på urin och vågar knappt göra det heller, tänk om det är negativt och de egentligen blandat ihop mitt blodprov med någon annans. Nu får jag ge mig eller hur;) Jag är lycklig och ska njuta och hoppas att allt går bra.

Dag 12

Idag är det ruvardag 12 och jag känner fortfarande inga uppenbara symtom. Skulle haft testdag (blodprov) imorgon, men befinner mig på jobbresa och har varit tvungen att flytta fram det till tisdag istället. Känns som det kvittar eftersom jag ändå inte tror att det har gått vägen.
Helgen har varit fylld med sociala aktiviteter med mig som given chaufför. Långpromenad i soligt snölandskap i ett försök att ladda batterierna har också hunnits med.
Känner mig trött, ledsen och besviken över hur orättvist livet ska behöva vara.

PMS

Idag känner jag absolut ingenting! Ingen molande känsla, inga stickningar, ingenting... Jag har varit på ett j-a humör idag som jag brukar vara dagen innan mens. Läste igenom mina anteckningar från förra behandlingen och på motsvarande denna dagen började jag blöda. Nu skjuter progesteronet upp det hela, det vet jag. Och dessutom har det gett mig en härligt skitful hy! Bättre att sluta med det, få sin mens, sörja och ladda om men det gör man ju inte för tänk om. Alla dessa OM som jag levt med under dessa år. Jag hatar dem, jag vill veta, jag vill säga ATT, därför ATT! Jag gör si och så "därför ATT" jag är gravid!!!
Från att vara hoppfull så är jag idag bara ledsen, förfärad och besviken.
Vänner, det ser inte ljust ut. Mina små embryon klarade nog dessvärre inte att klamra sig fast...
Ikväll ännu en middag med avhållsamhet från alkohol och förbjuden mat OM man nu skulle vara gravid. Ni ser, jag är arg och PMSig! SKIT

Tårar & "mensmol"

Imorse när jag läste dagstidningen beskrev de en man som frusit in sina spermier innan en cellgiftsbehandling för att ha möjlighet att skaffa barn framöver. Ska erkänna att jag inte lusläste allt, men det framhölls som att provet, när det väl skulle användas var riktigt dåligt och att oddsen inte såg bra ut. Men det gick vägen och mannen är nu stolt pappa till ett tvillingpar. Varför berättar jag detta? Jo, därför att när jag på morgonkvisten satt och läste den här lilla berättelsen fullkomligt sprutade mina tårar för det var så lyckligt och fint. Jag blev fullkomligt överrumplad över mitt känsloutbrott. Så tagen och gråtmild brukar jag inte bli och vara. Jag kunde lugna ner mig efter en stund och klarade fullkomligt normalt av att klä på mig, sminka mig, packa ihop mina saker och dra iväg för dagen. När jag sedan, på väg till arbetet skulle berätta det här för min man per telefon började det igen, jag började stortjuta - och det var inte måttligt! Sminket rann och näsan likaså. Försökte byta samtalsämne men kunde liksom inte sansa mig, jag grät åt alla samtalsämnen vi provade just då. Kunde knappt se vägen för alla tårar som skymde min sikt. Det var hysteriskt och jag är fortfarande lika förvånad över hur jag reagerade. Väl framme såg jag ut som en panda med randiga kinder som skulle ta itu med ännu en dag på jobbet, nice. Vilken pärs! Jag är visserligen väldigt, väldigt trött efter jobbresa och intensiva dagar men detta måste ha varit progesteronet som spökade för jag kände inte igen mig själv och blev verkligen paff. Visst var berättelsen i tidningen fin men det finns ju gränser för hur berörd man kan bli;)
När det gäller ruvarsymtom känns det tyvärr som om mensen är på gång, det molar och drar i äggstockarna. Värst känns det på morgnarna för att sedan avta framåt dagen. Om jag vill kan jag övertolka en del symtom, men för att vara realist så har jag faktiskt inga andra känningar värda att nämna. Hoppas så klart att det ändå gått bra, men vi får väl se i nästa vecka.

Svullen stormig söndag

Denna helgen har jag verkligen inte varit alltför aktiv. Det har blivit en riktig hemmahelg och de två mest energikrävande aktiviteterna har inneburit en höstpromenad i stormen och idogt tvättande, maskin efter maskin. Det blir för dyrt i längden att köpa nya underkläder istället för att tvätta så nu var det dags...
Sen går det ju inte att förneka att jag lagt en del energi på att känna efter hur jag mår, åt att hålla tummar, att tänka, hoppas och önska att mina embryon har det bra fast jag verkligen försöker låta bli. Jag är svullen, men har inte särskilt ont längre så det känns mest som jag bara är fet. Svårt att veta vad jag ska ha på mig nu när arbetsveckan börjar.
Har också fått härliga flytningar (ursäkta) efter progesteronet som inte känns alltför fräscha. I övrigt är det skönt att slippa passa tider för läkemedel (mer än Crinone 1g/morgon), ingen nässpray, inga sprutor.
Jag har testdag (blodprov) den 24/11, alltså om en vecka i imorgon. Det känns väldigt tidigt, men lika bra att ta smällen så snabbt som möjligt...

Fredag- men var är drinken?

Jag är otroligt förtjust i fredagar och den underbara, ljuvliga känslan när man stänger ner arbetet och har en härlig helg i frihet framför sig. I vanliga fall brukar vi börja helgen när man kommit hem med en god drink eller ett gott glas vin, men idag blir det inget sådant, för min del. Det är absolut värt det, ingen tvekan om den saken men känslan är inte densamma. Att sippa cider är liksom inte riktigt lika festligt som att njuta äkta bubbel. Jag är inte en av dem som tycker att maken minsann ska idka avhållsamhet om jag gör det. Jag unnar honom så gärna att njuta när han nu kan. Han hade garanterat gjort detsamma för mig om det gått. Ja, det gör det ju;) Ni har väl läst om den gravida mannen som nu väntar det andra barnet. Det är väl ändå "a bit too much"?
Oavsett, maken har varit bortrest sedan i går morse så vi har inte setts sen jag fick tillbaka våra embryo. Han säger att han längtar hem för att få ta på magen:)
Jag flyger ju en del i arbetet och nu börjar jag fundera på om det kan vara negativt för embryot innan det fäst. Vad händer egentligen med kroppen under de tryckförändringar det innebär etc. Om man inte har några svårigheter att bli gravid är det så klart inga problem för flygvärdinnor och kvinnliga piloter blir ju gravida, men om man är en barnlös skrutt som jag. Är det sämre chanser då månne?

Tanketrängsel

Hej & hå vad tankarna far i mitt huvud just nu. Jag trodde inte att vi skulle få tillbaka två embryo och var inte helt förberedd på det. Maken och jag hade diskuterat det och bestämt tillsammans att om vi erbjöds det så skulle vi acceptera. Jag var ensam vid ET för maken kunde inte följa med så jag hade ingen att konfirmera med på plats. Gissa om han blev förvånad när jag ringde och berättade att jag hade två embryon med mig hem! Han är borta till imorgon kväll så jag har gott om tid att sitta och spekulera (surfa) i min ensamhet.
Nu vet jag ju att risken är ganska liten att det blir tvillingar även om man får tillbaka två embryo men man vet aldrig. Så nu har läst på olika sidor om vilka risker det kan innebära med tvillinggraviditeter. Det är ingen lek. Barnen löper större risk för CP-skador, för tidig död, att födas prematurt med alla de riskerna eller död i samband med förlossning. Ja, hjälp vad man blir skrämd. Naturligtvis har jag också läst om de som fött fullt friska tvillingar och där allt gått bra, men det är inte det man (läs jag) fokuserar på.
Får bestämma mig för att slappna av lite nu och inte dra iväg. Har varit och köpt rött te och koffeinfritt kaffe dagen till ära. Tar mig en kopp te och försöker skingra tankarna lite och njuta av det som gått bra hittills.

ET

Vågar knappt andas det, säga det, skriva det eller ens tänka på det, men jag har just nu två små embryon i min livmoder. De övriga två som blev befruktade kunde tyvärr inte frysas. Det ena embryot var bättre än det andra men tänk. De är där inne nu, i mig och jag hoppas de (eller åtminstone ett) ska stanna där ett bra tag. Även om man vet bättre så är jag rädd för att gå på toaletten om de skulle ramla ut.
Hela morgonen var jag på helspänn och kollade alla mobiler och hemtelefonen som värsta paranoida hysterikan. Var inställd på att de skulle ringa. Det gjorde de inte:)
ET i sig var inget problem alls, men eftersom urinblåsan ska vara full så var jag så kissnödig när jag kom fram att jag trodde jag skulle sprängas. I bilen dit funderade jag på om det faktiskt ändå inte var värre att behöva vara så där kissnödig än att genomgå själva äggplocket. Tror jag är mer känslig nu för allt är så svullet fortfarande och med extra tryck från urinblåsan gör det liksom ont och spänner överallt och åt alla håll.
Det som känns mindre bra är att jag tyckte läkaren var lite opsykologisk idag. Jag hade just fått tillbaka mina fina små embryon och satt och log för mig själv i väntan på slutlig information. När hon kom och pratade med mig så pratar hon om hur vi ska lägga upp behandlingen nästa gång!!! Vad menar hon? Anser hon att det redan är kört? Jag sa lite försiktigt "men ska vi inte hoppas på denna gången först" och det sa hon så klart inte emot, men visst var det väl lite konstigt att prata om det då?
Jag är glad att vi kommit längre än förra gången, men realistisk. Chansen att det ska gå hela vägen är ju ändå bara runt 40%.
Oavsett så blir jag varm av tanken att det finns två små sammansmälta produkter av min älskade och mig inuti min kropp. Det är häftigt!
24/11 är det dags för blodprov, känns som en evighet redan och jag har förstått från erfarna bloggvänner att det kommer att bli 12 tuffa dagar.

Livrädd

Det går sådär. Jag vet att denna behandlingscykeln inte heller var optimal men ändå. Av 16 ägg var bara 9 mogna och kunde "ICSAS" varav 3 stycken befruktades, kanske 4. Det är bara 33 eller 44%. Jag har fått tid för ET i morgon kl 11.00, men jag är livrädd att äggen ska sluta dela sig. Varje gång telefonen ringer hugger det till i magen. Hur ska det då inte bli om det ringer imorgon? Jag vågade inte ringa själv idag för att höra utfallet, men enligt maken så såg allt bra ut med de ägg som befruktats.
Samtidigt som jag är ledsen över vår låga hit rate så är jag ödmjuk inför det faktum att 3 eller 4 ägg faktiskt finns och kämpar på så gott de kan. Att min älskade och jag har smält samman. Heja, heja, heja!!!!
Är ganska svullen och öm idag efter gårdagens äggplock, dricker massor med vatten och försöker äta lite extra salt. Gör särskilt ont när jag ska kissa, någon som upplevt samma?
Eftersom det inte blev ET förra gången så vet jag inte riktigt hur det går till. Vet att jag ska ha full urinblåsa och att det eventuella embryot förs in med en tunn plastkateter. Brukar man behöva stanna kvar en tid efteråt eller hur har ni gjort?

Äggplock

Äggplocket idag gick bra och de fick ut 16 ägg. Har varit, är lite öm men annars ok. Arbetade några timmar på em, men sedan kom jag på att jag nog var ganska trött och har nu sovit som en stock i två timmar, det behövdes.
Läkaren är ganska orolig för risken att jag ska bli överstimulerad så jag har fått råd att dricka mycket, äta salt och väga mig dagligen. För en människa med viktfobi är det ganska jobbigt att ställa sig på vågen varje dag när man vet att man är ur form, men det är klart jag ska göra det.
Nu börjar den jobbiga väntan till i morgon då vi får veta om några ägg befruktats och i så fall hur många. Vår misslyckade förra gång, då äggen inte var bra befruktades bara 1 av 12 ägg. Dag 2 hade det fragmenterats och det blev ingen ET så jag är ganska orolig att det går lika illa denna gången.
I morgon ska jag ta Crinone och om allt är bra fortsätter det fram till testdag. Crinone har jag provat innan och tycker det är ok fram tills resterna kommer (en del av er vet)... Det ska bara tas en gång om dagen vilket låter lite om jag jämför med en del andra jag läst om. Det är ju inte ens säkert att det når dit så vi får se.
Kvällen blir lugn och vattenglaset får bli min följeslagare denna väntans afton. Kämpa små ägg, kämpa!!!!

Dan före plockaredan

Dan före dan. Inga läkemedel idag, det känns konstigt, som om man glömt något. Har en del spänningar kring magtrakten vilket jag hoppas är ett gott tecken. Inför mitt förra äggplock när jag blev coastad för länge kände jag absolut ingenting den dag det var dags. Vi får de hur det känns i morgon. Utöver det har jag varit så trött idag att jag skulle kunna somna stående.
Nu önskar jag så oerhört mycket att det finns fina ägg, att de blir befruktade och delar sig som de ska och att jag kan få bli ruvare som det så käckt uttrycks. Då har vi åtminstone kommit en bit längre än förra gången. Vågar egentligen inte tänka längre än till morgondagen för nederlagen gör så fruktansvärt ont. Har ingen strategi för hur jag ska hantera ytterligare ett misslyckat försök.

Slutspurt

Igår ringde läkaren från kliniken och gav oss svar på våra frågor. De vet inte varför mitt östradiolvärde är så lågt, men det är visst alltid lite lägre när man tar Orgalutran även om det inte ska vara så här lågt. Hon är mer orolig för överstimulering än att de ägg som var mellanstora inte ska växa till. Hon verkade inte tycka att det var kört så mitt hopp har väckts till liv igen. Upp och ner, ner och upp...
Jag är lite spänd över magen, men inte som förra veckan. En sak som är oroväckande är att mina östrogenflytningar inte kommit tillbaka vilket talar mot att värdet skulle ha stigit igen som i sin tur talar mot follikeltillväxt. Nåja, Ovitrelle sprutan tas inatt 00.30, får sätta klockan för jag har nog somnat tills dess. Om jag inte minns fel så växer blåsorna till extra efter äggmognadssprutan så i morgon på mitt viktiga möte har jag väl svullnat upp till en lagom stor val. Bara jag inte mår illa och får svårt att andas så bryr jag mig inte så länge allt går bra (med IVFn alltså även om mötet också gärna får gå bra)!
Om en stund är det dags för min sista Orgalutran och i morgon är jag helt medicinfri, det var ett tag sedan och det ska bli skönt.
Känner mig trött och sliten även om helgen varit väldigt lugn och skön. Behandlingen sliter på en även om de fysiska biverkningarna är helt acceptabla, det är den psykiska pressen som tröttar ut och tär. Jag tycker ändå att mycket under denna gången gått av bara farten, men jag tror ändå att tankarna och oron gnager utan att man är helt medveten om det.

Arg, ledsen och besviken

Dagens kontroll var inte så lyckad. Jag är knäckt, igen...
På VUL såg allting relativt bra ut. Fortfarande alldeles för många äggblåsor men de största hade växt till sig och var lagom för att skördas på måndag. Så långt allt väl. Sen togs det hemska blodprovet. Min oro var att östradiolvärdet som förra gången skulle vara skyhögt och att vi skulle behöva skjuta på ÄP. Jag hoppades, hoppades och hoppades så att det inte skulle vara för högt. Döm om min förvåning när de ringde på eftermiddagen och meddelade att jag hade 1390!!! Vad är det här? Vad gör mina äggblåsor istället för att producera östradiol? Har de tagit semester? Nu ska jag spruta ytterligare två dagar med Puregon i oförändrad dos, Ovitrelle söndag och ÄP på tisdag. Ur arbetssynpunkt var detta det bästa som kunde hända men något är fel. På kliniken förstod de inte varför värdet var så lågt. Som vanligt kommer frågorna när man lagt på och när vi ringde upp igen var det för sent så ingen ringde tillbaka. Skit det här!
Känns ju helt meningslöst att ens åka in på ÄP eftersom det är samma sak som hänt nu som hände förra gången. Av någon anledning reagerar jag kraftigt på hormonstimuleringen och när jag artificiellt ska bromsas så blir det för bra och min östradiolproduktion avtar. Äggen kommer antagligen vara av skitkvalitét pga av det här, de har redan haft sin peak och skrumpnar väl ihop nu. Vill bara bort, inte ens det faktum att det är en älskad fredag hjälper. Jag är så besviken, allt detta för ingenting.

Sprutdag 10

Idag vet jag inte hur det känns egentligen. Det hugger till i äggstockarna emellanåt och mitt paranoida jag inbillar mig att det är äggblåsorna som brister en efter en. Igår kväll kände jag mig svullen och sprickfärdig, trodde inte jag skulle hålla ihop över natten (lite överdrivet) men idag känns det inte så längre. Det gör mig bekymrad så klart. Läste om någon som ägglossat för tidigt pga dålig effekt av Synarela. Från att ha haft många äggblåsor hade hon helt plötsligt inga. Jag har ju bytt från Synarela till Orgalutran pga dålig effekt men det är väl ingen garanti. Försöker att inte analysera för mycket, jag kan ju ändå inte göra något åt det just nu. VUL imorgon och då får jag veta hur det står till. Snälla, låt det finnas många, men inte för många ägg som är lagom stora, lagom mogna och som kan uträtta underverk.

Aj,aj,aj!

Orgalutran sprutan igår kväll gjorde ont! Jag var ordentlig och tog den i låret enligt rekommendationer i FASS men det var inte alls skönt. Det är visst vanligt med reaktioner vid insticksstället som jag fick med svullnad, ömhet och klåda. Idag får magfläsket ta smällen, hoppas det går lite bättre. Vilken pärs en sådan här behandling måste vara om man är spruträdd.
Jag är rejält svullen och spänd över magen nu, börjar bli en aning trött på det om jag ska vara ärlig. Får välja kläder med omsorg för att dölja ballongmagen. Hade gladeligen gjort det om jag visste att den rymde ett litet liv, nu är det bara ett potentiellt sådant och obehaget kan lika väl visa sig vara helt i onödan.
Vill så gärna att allt ska gå bra...

Schweizerost

Jaha, då var VUL gjort. Jag är inte helt nöjd för mina äggstockar har reagerat som förra gången och producerar för många äggblåsor. Hade ca 12-15 på vardera äggstocken, ser ut som Schweizerostar. De största var mellan 10.5-14 mm. Inte konstigt att det spänner och drar.
De har bytt ut min Synarela till Orgalutran, har inte helt klart för mig varför. Tror det var så att Synarelan inte nedreglerat mig helt och att Orgalutran då skulle vara bättre. Någon som varit med om det och vet?
Ska göra nytt VUL på fredag och preliminärt ÄP på den sämsta av alla tänkbara dagar, måndag! När jag har det där jätteviktiga mötet på arbetet. Det är verkligen maximalt dålig tajming! Kan väl knappast räkna med att ta mig in på mötet några timmar efter ÄP, eller? Får börja fila på en nödlögn.
Som det känns idag kommer jag mest sannolikt att se höggravid ut innan det är dags för äggplock. Det är ju lång tid kvar! Ska på fest i helgen och det kommer säkert analyseras varför jag är chaufför och om min mage inte ser lite stor ut. Vill inte ha några frågor.
Vi diskuterade också huruvida det blir ICSI, split eller vanlig IVF. Det blir ICSI på alla eventuella ägg. Jag är orolig för det, gillar inte känslan av att interferera med det naturliga urvalet. Vår läkare försäkrade oss att det inte är sämre utfall vid ICSI-befruktningar men jag litar inte helt på det.

Polisen här!

Tack för alla kommentarer till föregående inlägg! Uppskattar verkligen att ni delat med er av era erfarenheter Oavsett hur mycket information man kan söka att läsa på nätet så är det personliga erfarenheter som till slut känns verkliga, andras eller egna. Det mesta tyder nog tyvärr på att det kommer sammanfalla med jobbmötet och att jag nog måste mörka på något sätt...
Idag känner jag mig rejält uppspänd över magen, men vi får väl se i morgon. Badmintonträningen fick ställas in för jag tror det hade blivit lite för bra. Det spänner och drar ju en del. Är man dessutom tävlingsinriktad som jag är så finns det inget som heter att ta det lugnt eller att förlora en boll för att magen spänner. Det fick bli en promenad längs havet istället, vädret har ju varit fullkomligt underbart.
En sak som grusat min dag lite var att jag faktiskt blivit tagen av polisen- i trafikkontroll. Jag fick 1500 i böter vilket känns mindre kul... I morgon har jag fått tid på bilprovningen och det är nog sista gången jag slarvar med det (hoppas jag). Men polisen var söt:)

Vilken dag har ni gjort ÄP?

Östradiolvärdet var bra och jag ska fortsätta med oförändrad dos, Puregon 100IE/dag. Ultraljud på tisdag.
Vår dag i Malmö igår var underbar och jag shoppade loss mer än vad som egentligen var lämpligt, men jag bryr mig faktiskt inte! Supernöjd med mina inköp:)
Jag har börjat grubbla lite på tid för ÄP för jag misstänker att det kommer krocka med ett möte på arbetet som verkligen är riktigt, riktigt viktigt. Jag kan inte försöka räkna ut det med utgång från vårt förra försök eftersom jag fick coasta för att få ner östradiolvärdet och ÄP fick skjutas fram. Har inte heller fått någon preliminär tid från kliniken.
På vilken dag har ni andra gjort ÄP?
Naturligtvis går ju det här före arbetet, ingen tvekan om den saken men vi ska prata om vår framtida organisation och då gäller det att försvara sina intressen! Det är därför jag är en aning bekymrad...
Stramar och spänner lite över äggstockarna fortfarande, annars inget nytt på symtomfronten.