Och så var det humöret...

Jag kan inte mer än instämma i "Signoras" inlägg, man är en aning labil. För någon vecka sedan grät jag en skvätt i stort sett varje morgon när jag läste dödsannonserna, men nu är jag mer argsint. Jag har en stubin som är så kort att känslorna exploderar redan innan antändningen är klar. Lika förvånad blir jag varenda gång och förstår inte förrän efter en stund vad som egentligen hänt. Det kan handla om minsta lilla sak. Vi skulle exempelvis ha några vänner på middag igår och hade planerat middagen och framförallt förrätten på ett visst sätt. När sen min älskade make, som dessutom lagar maten gör en liten ändring (som i ärlighetens namn var till det bättre) så går jag i taket och börjar gorma om porslin som inte passar ihop och skedar som inte räcker till och jag vet inte vad mer, fullkomligt ohämmat. Efter en stund inser jag att min reaktion var en aning överdriven och kan knappt hålla mig för skratt när jag med slokat öra får erkänna att han har helt rätt. Maten, på hans sätt blev en succé och jag kan inte annat än skylla på hormonspel... Hur kan man gå i taket över något sådant? I min värld var det minst som om liv stod på spel och det fanns ju ingen som hade mer rätt än jag! Idag har jag testat min mans tålamod ytterligare en aning och jag är SÅ tacksam över att han orkar lyssna på och framförallt förstå att jag inte har riktig koll på läget. Han är en ängel som jag hoppas får det lite lättare inom en snar framtid! Hur är det med humöret ni som vet, håller det på såhär resten av graviditeten eller lugnar det ner sig?