Tick, tack, tick, tack

Idag har jag varit på inskrivning. Har träffat min barnmorska för rutinkontroll en gång innan, precis när vi bestämt oss för att försöka skaffa barn. Hon är positiv och erfaren, trygg. Jag gillar henne och hon fick mig på gott humör och hon lyckades få mig att känna mig hoppfull inför graviditeten istället för orolig. Det som händer händer sa hon och just så är det ju. Jag kan inte påverka något så länge jag tar hand om mig själv och bönan så bra jag kan. Ska erkänna att det inte varit helt lätt att koppla av så länge de bruna blödningarna inte försvunnit helt, men hon verkade inte ett dugg bekymrad. Vi gick igenom det ena och det andra, vikt, längd, civilstånd, blodprov etc... Sen kom det bästa av allt. Jag fick höra bönans hjärtljud!!! Härligt och helt overkligt, men så skönt. Man kan känna livmoderkanten som klättrat upp ur bäckenet. På kvällarna är jag så svullen så det inte ser klokt ut, ser fram emot när magen ska synas på riktigt.
Vi pratade en del om att jag har så lite symtom och att det gör mig extra orolig, men min BM menar att det är vanligare än man tror att inte må illa eller dåligt under sin graviditet, framförallt för förstföderskor. Allt är så ytterst individuellt så man borde egentligen inte jämföra sig med andra det skapar bara onödig oro. Jag är gravid och jag mår bra och det är toppen!!