Hunger

Jag är konstant hungrig. Skulle kunna äta hela tiden om jag inte hejdade mig själv. När jag vaknar på morgonen tror jag att jag ska gå åt av hunger. Vaknar fortfarande tidigt på morgnarna, men nu säkert pga en kurrande, skrikande mage. Försöker äta någorlunda sunt, men det känns ändå som ett ständigt svullande. Hur ska detta sluta?
En mindre trevlig sak är att jag har ont under magen, ungefär längs med troskanten. Någon som upplevt samma? Det är inte den vanliga ligamentsmärtan för den brukar dra lite längre upp, ut och mot ljumskarna. Visst växer ju magen så det knakar och smärtor är kanske inte något konstigt, men nära till oron har man ju IVF-skadad som man är...

Jeans!!

Jag har äntligen hittat mammajeans som är snygga:) De är från Mamalicious modell Gina slim. Hittade mammakläder på Vero Moda och där fann jag dem -mina efterlängtade jeans. Jag är helnöjd.

Håll tassarna borta!

Jag visste att det skulle komma, men trodde inte det skulle vara något problem. Varför ska alla känna på magen!!! Jag blir tokig på detta. Varför är min mage helt plötsligt allmän egendom och varför förutsätter alla att det är helt legitimt att klappa en annan människa på magen bara för att den har värdefullt innehåll? Jag är jättestolt över min mage och visar gärna upp den så folk kan SE, men ta inte på den! Jag gillar inte ens att mina föräldrar klappar på magen, blir skitförbannad faktiskt. Än så länge har jag inte sagt något för jag vet ju att alla menar väl och att de skulle bli ledsna om jag yppade mitt missnöje, men det är inte ok. Jag trodde jag skulle tillhöra dem som inte bryr sig om lite klappar hit och dit men jag tillhör definitivt den andra skaran. Jag kanske är konstig. Har aldrig gillat att någon tar på min mage och gör det fortfarande inte. Min mage är min och att känna på den är förunnat mig och min älskling. Det är en fråga om integritet. När de rejäla sparkarna kommer kan jag förstå att folk vill känna och det (tror jag) kommer kännas okej, men nu är ju inte detta fallet i dagsläget så håll tassarna borta, grrr!!!!!

Back to basic

Jag färgade håret idag eller rättare sagt, jag tonade det. Min frisör sa som förväntat att ingen vet egentligen hur det påverkar ett foster, men att hon aldrig varken under utbildningen eller av sina kollegor hört att man ska behöva avstå. Klart de säger så för att få in sina pengar tänker en ond liten advokat inom mig. Nåja, jag gav efter för min fåfänga. Är mörk i mig själv men brukar ha ljusare slingor som nu efter ganska lång tid växt ut alltför långt. Även om sommaren är i antågande och den solkyssta looken är het så återvände jag då idag till min naturliga mörka hårfärg. Känns bra. Varje gång jag blir mörk undrar jag varför jag ska vara något annat. Det är så här jag är skapt, det är detta som passar mina ögon och min hud, men sen går det en tid, jag tröttnar igen och förändringen är ett faktum. Antagligen dröjer det lite längre denna gången för helt tillfreds med att utsätta bönan för eventuell risk är jag inte. Nu är det gjort och inte lönt att älta mer. Dags att ta sig till flygplatsen, jobbresa väntar.

Styling

Imorgon ska jag till frisören och färga håret. Jag har ju velat så fram och tillbaka angående det här och en liten del av mig är fortfarande osäker på om det kan skada lilla bönan. Min BM säger att det är ofarligt, men å andra sidan finns det inga vetenskapliga belägg för vare sig det ena eller det andra. På nätet hittar man både folk som talar för och emot. Känner verkligen att jag behöver lite förändring så jag hoppas det inte är farligt. Att resultatet inte säkert blir som vanligt känner jag också till, men det är en risk jag är villig att ta.
Efter frisörbesök bär det av på arbetsresa utomlands igen. Snart, om allt går väl har jag kanske inte så många sådana kvar, det känns mycket skönt. Jag vill bara vara hemma, vill inte resa någonstans, vill bara sova och vakna i min egen säng och jag vill kunna träffa min fina man varenda dag.

Barnmorskan

Idag har jag varit hos BM. Allt verkade bra och jag fick höra bönans hjärtslag pumpa på så fint, så fint. Trodde jag skulle vägas idag, men icke. Märks att man inte har ett helt neutralt förhållande till vikten ens under graviditeten för jag blev lättad när jag inte behövde kliva upp på vågen. Trodde faktiskt att jag hade accepterat den ökande vikten men den känns visst lite jobbig trots allt. Skulle gissa att det grundar sig i rädslan att kanske inte bli av med de överflödiga kilona sen och att inse hur tråkigt och jobbigt det kommer att bli att kämpa mot vågen. Inte heller mättes något SF-mått. Det görs visst inte förrän i v 25.
Det känns mysigt att vara hos barnmorskan. Allt blir så påtagligt verkligt där och min BM fokuserar på positiva saker och ser framåt på ett sätt som jag inte riktigt vågar göra. Jag känner mig som en stolt, blivande mamma när jag går därifrån.

Lättväckt oro

Som maria skrev om igår har jag också haft ont i magen under de föregående dygnen. Inte bara i ligamenten, inte heller något som spänt eller dragit. Mer som magknip över hela magen. Det där med smärta är så individbundet, svårt att beskriva och inte det jag vill komma till egentligen. Det som blir uppenbart när något avviker från det förmodade normala är att det inte krävs särskilt mycket för att oron ska komma farande igen. Gårdagen blev en repris av hur varje symtom ska analyseras sönder, en påminnelse om hur skört livet kan vara och vilken underbar gåva denna graviditet är. Jag är verkligen tacksam för denna gåva varenda dag, men rädslan att förlora allt intensifierar känslan ytterligare.
Idag är magen hittills som vanligt och jag hoppas bönan kan sparka till mig snart så jag kan återgå till mitt mammalugn.
Stackars maken har fortfarande inte fått erfara miraklet genom livstecken mot sin handflata, men skam den som ger sig.

Halvlek

Tack för kommentarerna på föregående inlägg och jag får kanske ta och tänka om när det gäller flygresorna. Det är verkligen en omställning efter att ha arbetat hela sitt vuxna liv hittills och nu ska den yrkesrollen tillfälligt sättas i karantän. Jag kommer dessvärre inte att ersättas under min föräldraledighet så det är ingen vikarie som kan hoppa in och börja avlasta mig tidigare. Jag tycker väldigt synd om de stackare som ska dela på mitt jobb sen.
Om jag skulle hitta någon ytterligare info om försäkringarna så skriver jag om det på bloggen.
Igår hade jag gått halva tiden. Det har gått så fort att jag knappt fattar det, 20 veckor! Kan också stolt meddela att lilla bönan för första gången sparkade sin mamma på handen igår, det kändes så härligt! Jag fick ett ordentligt glädjerus av att veta att mitt blivande barn kommunicerar med omvärlden. Pappas händer är dessvärre fortfarande oinvigda. Börjar tycka lite synd om honom nu. Igår vädjade han högt "snälla bönan kan du inte sparka lite så jag får känna dig". Bönan är hårdhudad för det hjälpte föga. Jag hoppas på bättre framgång i helgen eftersom bönan är livligast på fm och i veckorna är vi ju på våra respektive arbeten då. Imorgon får det nog bli maganalys i sängen istället.

Försäkring

Jag har börjat fundera på gravidförsäkringar av den anledningen att jag reser mycket i arbetet och att jag läst att inga försäkringar gäller vid flygningar efter 28 veckan. Har letat en del information på nätet, men det är sannerligen en djungel. Jag behöver en försäkring som täcker kostnader för sjukvård och hemtransport. Är det någon som vet vad som finns?
Det som kommit att bekymra mig mest i mina efterforskningar är att om barnet skulle födas för tidigt utomlands så innebär det en stor risk att flygas hem för att barnets lungor i så fall är underutvecklade. Vilken mardröm det skulle vara! Nybliven förälder i främmande land, utan man och utan möjlighet att ta sig hem med sitt nyfödda barn. Jag vet en resa som jag ska göra när jag är i v 32 och det börjar göra mig lite orolig, tänk om något händer. Hur klumpig känner man sig i vecka 32 egentligen? Jag har lite klaustrofobi redan som det är så att sitta heltajt i en flygstol är inget som lockar.

Synlig rörelse

Idag har jag sett små rörelser utanpå magen, men så fort jag vill känna slutar h*n. Det var som små, små snabba sparkar på vänster sida och jag trodde först jag såg fel, men så kom det en gång till och sedan någon spark på mitten av magen. Verkligen häftigt! Hoppas bönan får till det någon gång när min man är där. Han väntar så tålmodigt, sitter med handen på magen i tv-soffan på kvällarna, pratar med magen och försöker locka fram en rörelse han kan förnimma, men utan någon större framgång. Det har lyckats en gång mot hans kind, men det var ett tag sedan och självklart vill han uppleva det som gör graviditeten mer påtaglig och verklig för honom.

Kick it!

Jag är otålig, vill känna ordentliga sparkar nu, nu, nu!!! Fick ju vad som troligtvis var en rejäl buff från bönan när vi var på skidsemester, men sedan dess är det mest fladder. Det är ju naturligtvis också underbart, men jag vill ändå ha mer...
Jag läste i en tidning om en kvinnlig cirkusakrobat som berättade att hennes bebis minsann vände sig när hon stod på händer. Vad tror ni jag har gjort nu? I ren desperation har jag idag stått på händer för jag tänkte att bebis då ville vända sig. Det blev inte riktigt så för jag orkade inte stå där särskilt länge. Jag verkar inte klok, jag inser det och det må så vara, men lite kiv får väl lilla bönan tåla!

Pseudobakfylla

Vi var på middag med några vänner igår och det blev ganska sent. Tror jag somnade vid 3-tiden eller därefter. Det var en jättetrevlig kväll och vi hade hur kul som helst, men som gravid chaufför har man liksom fått nog kring tolv-ett snåret. De där sista timmarna när ruset avtagit lite för alla och samtalen blir lite segare och trögare hade man gärna kunnat vara utan för dagen efter är ju hemsk. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att jag hade en av mina klassiskt livligare kvällar igår för jag känner mig bakis. Det är ju inte särskilt rättvist! Jag är seg, trött, har hjärtklappning och känner nästan Herr Ågren stå utanför dörren och banka på. Jag kan inte sova länge på morgnarna längre sedan jag blev gravid vilket i vanliga fall är min specialitet. Inte heller denna morgon. Efter ett fåtal timmars sömn behöver jag nu utstå samma pina som jag gjort så många gånger tidigare i mitt liv. De gångerna har jag lovat mig själv att ta det lugnare och dricka mindre framöver. Det kan jag inte göra idag. Undrar hur bönan mår idag? Blir bebis också lika trög och trött som jag?
Var just på en promenad i hopp om att få igång mig själv. Tyvärr fick jag avbryta den för tidigt pga alltför mycket tryck på blåsan, hopplöst. Nu ska jag försöka sova middag en stund istället. Har jag tur så lyckas det och jag kan vakna upp som en pigg och normal människa som inte längre behöver lida av pseudobakfylla.

Snö-igen!

Idag hänger jag upp mig på snön. Bor i södra Sverige och där har våren försiktigt, försiktigt börjat göra sig hörd genom små blyga snödroppar och krokus. Solen sken så underbart imorse och jag planerade för en härlig strandpromenad under dagen. När jag väl tänkte ta mig ut kom snön. Det snöar fortfarande och det ganska kraftigt kombinerat med den eviga blåsten. Nu vill jag inte ha mer snö. Jag vill ha vår, sol, kvittrande fåglar och havsbrus. Jag vill slippa tjocka jackor och strumpor, blött och sönderblåst hår. Jag vill ha ljus nu, trött på mörkret. Tur att jag har mitt eget lilla ljus. Hur mörkt det än är runtomkring så kan inget rubba den glädje och det ljus som lilla miraklet sprider inom mig.
Bönan verkar också upprörd över snön för det har varit ganska rörligt därinne idag. Varje gång jag försöker buffa tillbaka slutar h*n. Är den lite bestämd kanske? Har ingen aning vem det i så fall skulle komma från;)
Går in i vecka 20 idag, det är ju helt galet så fort tiden går, nästan halvvägs!

Mammamode

Förfasas över det dåliga utbudet på mammabyxor. Överdelar är ju med dagens urval av tunikor, toppar och klänningar inget problem. Värre är det med byxor! Har letat och letar förtvivlat efter ett par jeans som inte ser ut som tagna ur någon av Coops trådbackar. Det går inte så bra. Efter en fruktlös jakt även idag (fruktlös jakt är förresten kanske inte rätt benämning eftersom letandet efter jeansen genererar en faslig massa andra kläder som jag inte kan motstå) så tackar jag M för tipset om jeansleggings på Gina Tricot. De funkar faktiskt även om de för att passa över magen blir alldeles för långa, men i ett par stövlar helt ok.
Fungerande byxor har fram till idag inneburit ett par svarta leggings från PoP som är supersköna samt ett annat par svarta byxor med magmudd som är helt ok. Allvarligt- två par byxor att skifta mellan, hur kul är det? Jag har i brist på annat tvingat mig i mina gamla jeans med gummisnodd i midjan, men det börjar bli smärtsamt nu.
Idag har jag åtminstone köpt ovan nämnda jeansleggings och ytterligare ett par svarta byxor, men dessa är betydligt mer casual och kan användas även i caprilängd när värmen behagar återvända. Utöver byxor köpte jag som vanligt en massa annat som jag inte behöver egentligen. Jo, förresten två nya, större BHar som jag verkligen behövde.
Fram för mer mammakläder som inte ska behöva beställas via nätet. Varför vågar inte några större designers sig på mammamode? Desperata, fåfänga, blivande mödrar måste ju vara ett vansinnigt lättfångat byte.

Frivolter och applåder

Idag på förmiddagen innan ultraljudet hade jag verkligen mycket fladder i magen. Har känt så någon gång emellanåt de senaste veckorna men inte varit säker på om det varit gaser eller bönan. Idag var det i alla fall så ihärdigt att det knappast kunde vara något annat än bönan om jag inte haft någon typ av magsjuka på gång.
Kände mig lite nervös i väntrummet innan det var dags. Skulle bönan leva, skulle hjärtat slå tillräckligt fort, skulle allt se så normalt ut som det kunde? Många farhågor for genom mitt huvud.
Väl på plats i det nedsläckta rummet kunde jag på skärmen skåda en livlig krabat. Det lilla underverket snurrade hit och dit, sprattlade med benen och utmanade verkligen den tålmodiga läkaren som fick leta och leta för att hitta rätt vinkel till nödvändiga mått och observationer. Allt såg fint ut och tillväxten följer exakt tid för ET, på dagen faktiskt. Fick bekräftat att det fladder jag känt verkligen är bönan som rör sig. Underbart att veta vad som känns och hur det känns!
När läkaren avslutade med att säga att allt såg normalt ut så klappade bönan händerna. Vilken kaxig smarting va!
Glad i hågen firade jag med en påse blandgodis och min första gravidtidning. Nu är det på riktigt!

Skidåkning & metalldetektorer

Tillbaka efter en veckas skidsemester. Det ha gått ganska bra att åka även om jag varit väldigt försiktig. Klantade till det med ett fall i en svart pist (vad jag nu skulle där och göra just denna gång) annars har jag lyckats hålla mig på benen. Har inte heller blivit pååkt av någon vilket egentligen oroade mig mest. Kroppen har också klarat det förvånansvärt bra. Har blivit trött i ligamenten, men annars helt ok. Visst känner man sig otymplig och innan pjäxorna kom på plats på morgonen kändes det som om jag sprängt ett antal blodkärl i huvudet och utsatt lillbönan för svår hypoxi, men därefter rullade det på. Jag är ju emellertid den första att skriva under på att skidsemester utan avancerad after ski inte är riktigt samma sak. Jag har sippat på min läsk, mitt vatten eller om det var riktig fest en alkoholfri drink... En uppoffring jag mer än gärna gjort och gör men stämningen blir liksom inte densamma.
När vi var på flygplatsen för hemfärd blev jag stoppad när jag skulle genom säkerhetskontrollen. Tydligen fick man som gravid inte passera metalldetektorn utan fick gå ett annat håll. Det är första gången jag hört om det här och blev så klart helt hispig. Jag har ju varit igenom ett 20-tal metalldetektorer sedan jag blev gravid eftersom jag flyger så mycket i arbetet. Flygresan hem gick åt att fundera på rimligheten i det hela. Det är ju ett magnetfält man passerar, inte röntgenstrålning, hm. Väl hemma har jag försökt hitta info och det enda jag finner styrker min uppfattning. Att metalldetektorerna är ofarliga, man får mer atmosfärisk strålning i luften under resan. Jag känner mig ändå inte 100% lugn, men om det vore så farligt borde de väl skylta om det på flygplatserna tycker man. Om någon vet så tar jag tacksamt emot information.
Imorgon är det dags för RUL och det ska bli otroligt spännande men jag är nervös.