Sprutdag 4

Känner mig trött, lite spänd över äggstockarna och har en aning ont i brösten. Har också ett irriterande kli i halsen som jag tror kom i samband med stimuleringsstart. I övrigt helt ok. Ska ner till Malmö i morgon bitti för provtagning vilket känns mindre kul. Jag älskar sovmorgnar över allt annat, men i morgon får jag masa mig upp! Faktiskt tidigare än en vanlig arbetsdag.
Vi har bestämt oss för att göra en heldag i Malmö av det här med god frukost, shopping och lyxig middag på kvällen! Det ser jag fram emot. Om jag nu inte somnar med näsan i förrätten:) Har inte varit i Malmö dagtid på länge, men jag var faktiskt där under lördagsnatten förra helgen. Jag gillar Malmö och har alltid gjort vilket lett till att jag ofta var där för några år sedan men nu är det sämre med det. Det är synd, men i morgon ska jag njuta! Hoppas så klart också att östradiolprovet kommer vara bra så inte dagen blir förstörd...

Alkohol

Idag läste jag att en av bloggvännerna också kunde njuta av vin under behandlingen. Det kändes befriande! Hon är i nedregleringsfasen och jag vet att många är mer toleranta med att dricka vin då men så fort hormonstimuleringen börjar är det stopp.
Detta faktum har fått mig att känna mig ganska ensam om min inställning. Det handlar så klart inte om några extensiva mängder, men jag tycker om vin och jag tycker om känslan att koppla av med ett glas vin på kvällen. Om det skulle komma till ET kommer jag naturligtvis inte att dricka alkohol och inte heller under en eventuell graviditet. Just nu tycker jag bara att det offrats så många kvällar med god "farlig" mat och god "farlig" dryck för att man kanske kunde vara gravid. Man var ju aldrig det och istället missade man så många tillfällen att njuta av livets goda. Under flera år faktiskt. Det är det jag vill undvika. Som barnlös behöver man väl i synnerhet få njuta av livets goda när man kan för att orka med alla motgångar, eller? Tycker man kan läsa om råd åt båda hållen antingen att man ska avstå eller att man ska leva som vanligt fram till ET.
Jag kan stundtals naturligtvis fundera på om det kanske försämrar äggens kvalité eller förutsättningarna men bestämmer mig för att tro att några vinglas under spruttiden gör varken från eller till. Om vi misslyckas får jag kanske fundera om till nästa gång... Ska fråga när jag är på kliniken för blodprov på lördag så får vi se vad de säger!

Sprutstart!

Så var första sprutan administrerad. Nu kan jag bara hoppas att min kropp sköter sig som den ska och reagerar på hormonstimuleringen. Det får vi se vid östradiolkontrollen lördag morgon (där rök min sovmorgon...)
Kommer inte riktigt ihåg om jag hade några biverkningar förra gången, förutom att jag så klart blev uppspänd pga äggblåsorna, tror inte det.
Under denna typen av behandling så är ju biverkningarna egentligen förväntade och ett tecken på att behandlingen fungerar så jag borde skriva behandlingssymtom istället.
Jag är lika rädd för att drabbas av OHSS eller tromboembolism denna gången. Det kan ju faktiskt gå fruktansvärt illa och man kan få men för livet. Tänk vilka risker man utsätter sig för, men det finns inga val i det här läget. Om det här är vad jag måste riskera för att få ett barn med min älskade så är det. Nu är det bara att hoppas på det bästa och gärna lite tur (eller mycket)...

Spraydag 16

Svettas något fruktansvärt på nätterna, men är frusen dagtid. Känner mig inte lika arg längre men det ska ändå bli skönt att minska Synarela dosen i morgon. Har ringt apoteket för att kolla om det går att få tag i Pregnylen eftersom den var restnoterad sist jag försökte beställa hem den. Den finns fortfarande inte att tillgå vilket nog innebär att jag får be om ett recept på Ovitrelle istället. Enligt produktresumén så är det visst någon liten skillnad på de två preparaten, men jag vet fortfarande varför man väljer det ena framför det andra. Hoppas bara att det inte spelar någon roll!
Funderar en del på hur jag kommer att kunna hantera ett nederlag om behandlingen misslyckas igen. Jag kommer att bli så knäckt och bara se ett hemskt och enormt mörker. Är rädd för att inte kunna komma ur det, att inte orka eller vilja. Någon gång måste väl kraften ta slut även om man förundras över människans imponerande förmåga att resa sig gång på gång.

Spraydag 15

Jag börjar bli otålig!!! Vill att allt ska gå fortare. Det är bara 2 dagar kvar tills jag ska börja spruta, men jag vill att det ska vara klart nu. Känner mig frustrerad av denna väntan. Har läst många bloggar och förstår att väntan mellan ET och testdag kan vara, kommer att vara ännu värre (om det blir av). Jag vill att det här ska vara över och med en positiv utgång.
Var på tjejmiddag igår kväll och då började de andra att prata om barn, när det skulle passa in i livet och i karriären etc... I diskussionen ingick också fasan för att man kanske inte kan få barn. Det känns ju bra att de var lite ödmjuka inför det faktum att allt inte blir som man tänkt sig, men jag blev ändå ledsen, kände mig utsatt. Bara en av mina vänner på middagen vet att vi försökt länge, men hon vet inte att vi är mitt uppe i behandlingen nu. Jag sa ingenting, kände den där gnagande, obehagliga känslan i magen och sorgen blev så påtaglig. Jag har lyckats hålla distans till den ett tag, men igår var det svårt och idag är jag rädd att det aldrig kommer gå...
Vill bära mitt barn, vill föda, lukta på, hålla i, skapa och forma den finaste lilla människa man kan tänka sig. Tanken på att min man och jag kanske aldrig kommer förenas i ett nytt liv gör mig förskräckt och så obeskrivligt förtvivlad. Hur och var ska man finna styrkan att leva med den saknaden?

Spraydag 14

Blödningen satte igång när jag var på utrikes tjänsteresa. Hade vägt fram och tillbaka huruvida jag skulle ta med mig sprutorna ner med de praktiska olägenheter som det innebär. Bestämde mig till sist för att inte ta dem med mig för att sannolikheten att jag skulle få börja spruta direkt inte kändes så stor. Hur tror ni det gick? Jag ringde kliniken på onsdagen och de ringde upp min man samma dag för beskedet att jag kunde börja spruta direkt, vilket då inte var genomförbart!! Så nu kommer jag få spraya nästan en hel vecka extra bara för det. Jag är så arg på mig själv för det här fast jag inte kan göra något åt det. Har fått tid för sprutstart på tisdag den 28/10, blodprov lördag morgon 1/11, ultraljud tis 4/11 sen får vi se hur det går...
Det är skönt att vara hemma igen och jag har inga utrikesresor inbokade på ett tag vilket känns så underbart! Solen skiner, höstlöven brinner på träden och jag känner mig ganska hoppfull. Det här ska bli en bra dag:)

Spraydag 10

Blödningen börjar komma. Det känns bra för då är det närmare till sprutstart och det är då det verkligen känns som man är på gång. Ska bli lite spännande att se hur min kropp reagerar denna gången eftersom dosen är minskad med en tredjedel. Hur länge kan man håll på och spruta egentligen om det inte utvecklas tillräckligt?
Jag börjar känna mig lite orolig och ångestfylld över utgången nu. Tänk om det inte går nu heller!
I övrigt händer det inte så mycket mer än arbete för tillfället. Fördelen att tankarna är på annat, nackdelen att för mycket stress nog inte är så bra...
Ur biverkningssynpunkt fortfarande väldigt argsint, men annars ok.

GRRR!

Jag har problem att kontrollera mina känslor och det orsakar en del bekymmer, inte minst på arbetet... Jag blir arg, upprörd och har lätt till gråten. Ingen fördel när jag är mitt uppe i en förhandlingsfas uppkommen av en förnyad organisation, usch och fy.
Det är orättvist vad man ska behöva utstå i form av psykiska påfrestningar och fysiska också för den delen. Jag framstår som ett labilt nervvrak och det är egentligen raka motsatsen till den jag är. Jag hatar att inte vara mig själv! Om allt det här slutar lyckligt, om vi får vårt efterlängtade barn, då är det så klart värt alla utbrott i världen, men just nu är jag bara arg på världens alla orättvisor och så mycket, mycket mer. Don't get me started!

Spraydag 8

Äntligen hemma! Det har varit en krävande vecka och jag är verkligen helt slut. Är i stort sett bara hemma och vänder innan det är dags igen...
Jag tycker det gått förhållandevis bra med sprayandet. Det har varit svårt att passa tiderna pga programmet så det har diffat någon timme hit och dit men så får det vara. Precis som förra behandlingscykeln så är jag varm, jättevarm. Nätterna är värst då jag emellanåt vaknar fullkomligt genomblöt. Mitt humör är sådär, också det påverkades förra gången. Jag är känslosam och har väldigt lätt till gråt och ilska. Jag har för mig att jag hade huvudvärk förra gången men den har hållit sig borta än så länge, skönt.
Tiden har faktiskt gått fort och jag är ju redan på spraydag 8! Förra gången fick jag spraya extra länge pga semestertider på kliniken så nu undrar jag hur tidsplanen egentligen kan se ut. Jag kommer inte göra någon kontroll för att se så jag är nedreglerad utan när blödningen kommit ska jag ringa kliniken för direktiv. Börjar man vanligtvis att spruta direkt när blödningen kommer eller? Någon som vet?
Sprutdag 5 ska de kontrollera östradiolnivåerna och sprutdag 8 är det u-ljud, mer vet jag inte. Jag har inte fått någon preliminär vecka för eventuellt ÄP heller så det är verkligen en utmaning att planera sin tid:( Det är inte lätt att hålla sin kalender öppen och flexibel. I absolut nödfall får jag mörka på något sätt, men jag hoppas jag slipper för det känns inte bra.
Förresten har jag ont kring äggstockarna. Det hade jag inte förra gången och det förbryllar mig lite eftersom det är ett symtom som saknar logisk förklaring.

Spraydags!

Så var första Synareladosen sprayad. Jag har svårt att definiera vilka känslor som överväger idag. Har sovit riktigt dåligt, känner mig stressad över mitt arbetet, mår dåligt över min vikt, är rädd för att misslyckas med ivf:en. Saknar känslan av hoppfullhet som jag hade förra gången.
Den här behandlingscykeln kommer delvis att äga rum under en intensiv resperiod vilket suger, men jag vill inte vänta längre nu. Jag åker iväg för en arbetsveckas resa redan ikväll. Är stirrig för att jag ska glömma medicinerna hemma, att glömma doser eller att jag inte kan komma ifrån för att ta medicinen. Jag är stirrig för att biverkningarna ska få mig att framstå som en zombifierad fågelholk. Kort och gott jag är sömnlös och panikslagen.
Pratade med kliniken i fredags beträffande det faktum att jag inte fick någon penna till ampullerna med Puregon och att Pregnyl är restnoterat. De skulle komplettera förskrivningen så jag får hjälpmedelskort för penna i början av nästa vecka. Om fallet är detsamma med Pregnyl även när det är dags så skriver de ut Ovitrelle istället. Personen jag pratade med var jättetrevlig men när hon kommenterade att det ju var goda tider innan jag skulle använda sprutpennan så blev jag trött. Det är inte goda tider eftersom jag ju i stort sett befinner mig i ett annat land under de närmaste 13 dagarna.
Som om jag inte är bekymrad nog så tänker jag också att mina förutsättningar att lyckas redan från start är sämre då jag inte direkt är harmonisk och lugn. Vilket ägg skulle vilja bo i min stirriga, stressade livmoder...

Den

Som en obehaglig, äcklig, elak parasit smyger den sig på. Den nästlar sig in i ens psykologiska sinne och ändrar på inställningarna. Den ökar benägenheten till egen belöning i kombination med ökad förmåga till förträngning. Det tar sig uttryck i bristande omdöme och mentalt godkännande av en själv trots att ens uppenbarelse inte borde godkännas, skulle aldrig ha gjort tidigare.
Den växer ur en stor sorg och känsla av misslyckande, den är uttryck för ett behov av tillfredsställelse, den är resultat av tröst och bedövade känslor.
Den är - viktuppgången.
Jag ser att jag inte är ensam om att uppleva en viktuppgång i samband med ivf-eländet. Det är flera som nämnt det i sina bloggar och på samma sätt som jag har accepterat den lite i taget men ibland vaknar man ju till. Det rör sig inte om 10-20 kg, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det händer något med en som gör att tidigare referensramar och ideal förändras.
Jag har aldrig tidigare haft problem att ta tag i mig själv när jag känt att kläderna inte sitter som de brukar, men nu...
Jag har blivit den bästa på att tycka synd om mig själv och att tycka att jag förtjänar att få lyxa till det med god mat och dryck. Det blir ju en ond cirkel till slut. Anledningen till mitt beteende är ju att jag är ledsen och mår dåligt av vår barnlöshet, men att gå upp i vikt gör att jag mår ännu sämre, då tröstar jag och blir ännu fetare och då mår jag ännu sämre och så... ja, ni fattar.
Måste ändå påstå att jag tror det händer något med kroppen under behandlingen för det är inte lika lätt att bli av med kilona som tidigare. Det kan ju förstås bero på det faktum att jag inte är 20 längre, men jag köper det inte helt och hållet.
Utöver det här så ska man behöva dras med tonårsfinning hy som följd av hormonsvängningarna. Har aldrig i mitt liv haft så mycket finnar som det sista året, det känns så ofräscht! Kvittar vad jag gör, de kommer med besked i samband med ägglossning varje månad...
Så börjar jag min lördag- Som en fet, finnig, barnlös, 30+ kvinna. Visst är livet härligt ibland;)

Förbannad

Det blev fel med medicinerna. Jag har fått cylinderampuller men ingen penna. Blir tokig!! Jag åker iväg på utrikes tjänsteresa i två veckor från söndag och är bara hemma under helgen. När f-n rent ut sagt ska jag hinna ordna med det här. Det är just dessa saker man klarar sig utan. **##/°§*!!!! Mitt humör är på topp som ni märker. Ska ta ett glas vin och lugna ner mig lite, kanske lyckas jag få till ett mer sansat inlägg senare ikväll.

Apoteket

När jag skulle beställa hem mina läkemedel för denna omgången uppstod det lite problem.
För det första var det ju osannolikt sega personer jag fick prata med som bara kopplade runt mig när de inte själv kunde lösa problemen. Det finns så klart kompetenta människor som arbetar på Apoteket också, men just dem prickade inte jag in denna gången.
Det lite konstiga med e-recept är att man själv inte riktigt vet vilka recept som ligger. Jag fick höra att det blir Pregnyl denna gången istället för Ovitrelle. Har inte orkat läsa på än. Är det någon som vet varför man väljer det ena eller det andra? Som jag skrivit om tidigare så har de också bytt Gonal-f till Puregon.
Det visade sig nu att Pregnyl är restnoterat och kan inte beställas hem. De kunde inte heller ge några besked om när det kunde tänkas bli tillgängligt igen. Jaha, så var det med det! Får väl vänta lite och se vad som händer, ska ju inte ha den riktigt än. I värsta fall får jag kontakta kliniken så de får skriva ut Ovitrelle istället. Det ordnar ju sig, men visst är det jobbigt att det inte bara kan flyta på, det tar ju sådan tid! Jag satt i telefon i ca 1 timme för att inte ens få tag i allt jag behövde och nu innebär det en extra runda till Apoteket också.
Usch, jag låter som en riktig gnällkärring och inlägget blev bara en rörig klagosmet så nu slutar jag skriva för idag...

Förkylning

Hjälp, jag håller på att bli förkyld! Jag blir ytterst sällan sjuk och har inte varit det på 1 1/2 år, men nu är det dags. Varför ska det komma just nu när jag ska spraya? Det är väl typiskt. Som vanligt har jag en tendens att överdramatisera saker och ting.
Nu ser jag framför mig hur Synarela doseringen inte blir rätt för att näsan bara rinner alternativt är helt svullen och stopp. Nedregleringen blir misslyckad och förlängd, hormonstimuleringen framflyttat likaså ÄP. Vips så passade det inte in i mitt tidsschema längre och jag befann mig med mina äggblåsor på annan ort, kanske tom i annat land så gick allt åt h-e igen och äggblåsor och eventuella ägg fick skrumpna ihop till ingen nytta.
Eller så kan jag ju försöka tänka lite positivt!;) Att förkylningen hinner gå över innan söndag (vilket är det mest troliga) och att allt är på banan, att allt kommer gå så bra, att jag inte har några biverkningar av behandlingen, snarast mår jag bättre än vanligt. Jag kommer producera massor med finfina guldägg och ÄP är en dans på rosor. Därefter blir ALLA ägg befruktade och av det vi får tillbaka blir det äntligen vårt efterlängtade, älskade barn!
Jag kan ju också försöka stanna kvar i verkligheten och det innebär väl ett mellanting av ytterligheterna. Men det vill jag bara göra om slutet blir bra!

Söndagsångest

Jag är slav under söndagsångesten. Har varit det i hela mitt liv! Jag gillar inte söndagar, när det börjar bli sen eftermiddag och kväll, när man vet att helgen börjar lida mot sitt slut. Det är en känsla jag inte har lyckats bearbeta genom åren och ångestkänslan uteblir ytterst sällan. Det spelar inte så stor roll vad jag har framför mig den kommande veckan, Herr Ågren kommer oavsett. Det blir ytterligare lite värre om vädret är grått och blött, som idag. Söndagsångesten är raka motsatsen till den ljuvliga känslan som infinner sig på fredag eftermiddagen. Min egen oprofessionella analys leder fram till den slutsatsen att det är en känsla av ofrihet som ligger till grund för söndagsångesten. Att vardagen tränger sig på, att måndagen kommer är oundvikligt och med den kommer alla måsten, skall och bör. Jag vill känna mig fri att göra vad som faller mig in, inte bunden till vilken dag i veckan det är. Vilken orealistisk önskan, vilken utopi, men drömma får man faktiskt!
Kanske hade känslan infunnit sig ändå för det blir ju söndag varje vecka i vilket fall? Men jag tror faktiskt att om förutsättningarna varit annorlunda så hade jag kunnat skratta Herr Ågren rakt i ansiktet och jag hade bett honom gå och terrorisera någon annan. Så fram tills jag på något sätt blir ekonomiskt oberoende får jag väl dras med den skitstöveln, vilket mest sannolikt innebär att vi kommer ses vareviga söndag fram till den dag jag går i pension...
Något som Herr Ågren åtminstone inte kan förstöra är att det är 1 vecka kvar till spraystart, dags att börja räkna ner.

Helg, höst & energinivå

Idag har jag lyxat till det och påbörjar min helg fr o m nu, tjoho!! Jag blev godkänd på kursen vars prov jag inte hann läsa inför. Det känns otroligt skönt att inte ha det hängande över sig:)
För första gången på ganska länge har min man och jag en hel helg utan bonusbarn framför oss, helt för oss själva. Man får nästan svårt att veta vad man ska göra av den. Ibland är det ju skönt att bara få vara, risken är väl att man (läs jag) bara somnar i soffan framför tv'n och vips så har helgen försvunnit och när söndagkvällen kommer ångrar jag att vi inte gjorde något mer. Vi får väl se vad som händer
Annars går det mesta lite på sparlåga nu i väntan på spraystart. Jag följer mina bloggvänner och en del av dem är långt fram i behandlingen nu, där jag också vill vara... Funderar en del på hur det ska gå med tröttheten jag upplevde under Synarela behandlingen, hur det ska gå denna gången när det kommer ovanpå årlig hösttrötthet. Har inte känt mig riktigt pigg på länge, jag kan somna när och hur som helst. Har själv tolkat det som ett svar på att hösten kommit, men det kan så klart bero på många andra saker. En av de sakerna är att man blir trött av att fundera på barnlösheten och framtiden. Jag tror att den känslokarusellen konsumerar oerhört mycket energi. Undrar hur min energinivå skulle ha varit utan den extra tyngden och sorgen. Ser jag tillbaka i tiden några år så var jag nog betydligt mer energisk då innan de här problemen dök upp även om jag aldrig varit någon Duracell kanin. Kanske piggnar jag till lite efter en härlig helg som ligger framför mig just i denna stund!!!