Otålig, sorg & orättvisa

Jag är otålig nu. Efter vårt misslyckade ivf-försök ville jag först bara ge upp. Det skulle minsann ta lång tid innan vi skulle prova igen och kanske skulle vi inte ha barn eller skulle vi adoptera direkt? Mycket känslor och hastiga beslut som egentligen var en aning förhastade märker jag. För nu vill jag komma igång och ge det här en chans till, är bara så fruktansvärt otålig. Jag vill också ha kommit till sprutfas, ultraljud och planera inför ÄP och förhoppningsvis återförande. Det är lång tid kvar för mig innan vi är där och vägen tiden dit känns oändligt lång. Men som jag nämnt tidigare, det är bara att vänta...
Denna sommaren har jag nog sett fler mammamagar och svullna bröst än sammanlagt i hela mitt liv, överallt dessa magar och stolta blivande mödrar som en grymt plågsam påminnelse om mitt livs största sorg. Det gör ont och jag blir så ledsen varje gång. Känner mig straffad och värdelös. Jag blir besviken och arg. Tänk så många barn som inte mår bra, som är oönskade, som har föräldrar som inte orkar eller är oförmögna att ge kärlek och omsorg. Tänk så många som inte vill något hellre än att få ha ett barn att ge allt det där. Så orättvist det är, så sorgligt.

Bloggvärlden

Äntligen hemma igen efter några dagars tjänsteresa.
Jag kan inte låta bli att förundras över den här bloggvärlden. Har tidigare varit lite skeptisk till nätrelationer men har verkligen insett värdet av det nu! Det är ju hur bra som helst. Det är som en egen community med människor i liknande situationer som en själv, människor med liknande livsöden som söker och finner varandra, som kan dela erfarenheter och bäst av allt, finna stöd och styrka. Att få stöd, råd och uppmuntran från någon som faktiskt genomlevt, upplevt och vet hur det kan vara är så oerhört värdefullt.
Jag vet, det här är ju inget nytt, men för mig är det en helt ny liten värld och det är faktiskt rätt häftigt att inse!

Väntan

Så var första arbetsdagen avklarad, faktiskt bättre än jag räknat med. Jag tycker ofta det är så, kan det ha något med min förmåga att måla fan på väggen att göra?! Kan faktiskt vara ganska skönt med lite vardag också om jag ska vara ärlig.
Har försökt skapa mig en uppfattning om hur mina resplaner ser ut de närmaste månaderna för att planera in nästa ivf-försök. För att saker och ting ska funka så får det inte hända alltför mycket oförutsett och jag måste nog gå nedreglerad i tre veckor vilket jag inte ser fram emot, men det ser ut att vara det enda alternativet. Kanske skönt med värmevallningar när det är höst;) Mardrömmen är väl att kliniken inte har plats för mig att starta behandlingscykel då jag tänkt vilket innebär ännu längre väntan.
Nu måste bara min kropp sköta sig som den ska och menstruera med samma intervall som den brukar. Jag vet inte hur det vanligtvis fungerar, om menstruationen brukar komma som vanligt efter ivf-blödningen, om cykeln blir kortare eller kanske längre?
Att vara ofrivilligt barnlös kommer att handla mycket om väntan. Efter år av väntan på barn, väntan på ägglossningar och menstruationer eller förhoppningsvis uteblivna sådana så börjar behandlingarna med väntan på blödning, väntan på spraystart, väntan på sprutstart, väntan på äggmognad, väntan på äggplock, väntan på befruktning, väntan på delning, väntan på återförande, väntan på grav-test och sedan 9 månaders väntan till (som jag mer än gärna utstår) . Jag har ju inte kommit längre än till delningsväntan och det var jobbigt bara det. Allt är ju inte bara väntan, det är ju förväntan också vilket gör det så känsloladdat. Nu väntar jag på nästa blödning fast den pågående inte ens är slut.
All denna väntan gör att man nog tyvärr missar en del av livet just nu...

Semesterlunk, förträngning & träningsvärk

I morgon börjar arbetet igen efter 4 veckors semester. Jag har först idag fått in den där sköna känslan, lunket som man upplever efter en tids ledighet. Den känslan är så härlig men har i år låtit vänta på sig. Skulle tro att fördröjningen berott på ivf-försöket som naturligtvis slukat en hel del energi. Jag har arbetsmässigt en intensiv höst framför mig och dessutom ska det ju helst finnas plats för vårt andra ivf-försöket så jag är inte 100% sugen på att starta höstterminen just nu. Tyvärr är det inte mycket att göra något åt. Därför har jag istället passat på att grilla, äta middagen ute, avnjutit lite vin och försökt förtränga morgondagen så kraftigt jag bara förmår. Går inte så bra för man kan ju inte låta bli att kolla klockan hela tiden så man vet hur många timmar av friheten som återstår...
Har också spelat badminton idag för första gången på riktigt länge och mina muskler gör mer än måttligt ont - redan. Kommer nog inte ha det snyggaste rörelsemönstret de närmaste dagarna, men det var det värt! Aj,aj,aj måste komma igång med träningen också.

Misstro, kräk & insikt

Varje gång jag sett klippet på tjejen som kräkte i direktsändning under ett spelprogram så har jag trott att hon var bakfull eller något. Hennes egna förklaringar om att hon skulle haft mensvärk har jag inte köpt för en sekund - förrän idag... Jag har aldrig upplevt några vidrigare menstruationssmärtor än de jag hade under dygnets tidiga morgontimmar. Efter att ha överlevt denna pärs så måste jag be om ursäkt för min misstro och intyga att det är fullt möjligt att kräka även av mensvärk.
Jag antar att det för min del berodde på behandlingen och hoppas innerligt att det inte är något som ska återkomma! I vanliga fall är det inte heller någon lek, men idag var det fullkomligt outhärdligt. Jag kan ta ordentlig fysisk smärta som när man slår sig, skär sig, har ont i huvudet eller ryggen men den där molande, ilande, äckliga, obehagliga känslan som dyker upp en gång i månaden är svårare att tackla.
Efter denna härliga morgon så kände jag mig en aning utpumpad och än mindre upplagd för mötet med min, i mina tankar nygravida väninna. Tala om hur dum jag känner mig nu då... Hon var inte alls gravid och vi hade hur trevligt som helst och jag behövde inte bli ett dugg avundsjuk. Inte bra att man blir så hjärntvättad av sina egna problem att man förvränger världen och målar upp scenarion att bekymra sig över när de inte ens existerar. Måste arbeta på det och inte låta världen verka fulare än den är.
Min fina man kontaktade kliniken idag och det är upp till oss när vi vill köra igång nästa försök. Får se när det kan funka i praktiken.

Avundsjuka

Det här med att vara ofrivilligt barnlös väcker många olika känslor. Man beter sig och är inte alltid riktigt som man brukar, för att inte tala om reaktioner när någon i ens omgivning blir med barn 1, 2 och 3 i skaran... Man är ju glad egentligen (!?) men det gör ju så ont i en att man smäller av. Jag tycker det är oerhört svårt att engagera mig i mina vänners graviditeter och drar mig tillbaka istället. De förstår ju inte vad jag genomgår! Det gör att jag känner mig som en riktigt dålig vän och jag har samvetskval för det, men jag klarar inte av det just nu. Jag tycker inte om att vara avundsjuk...
I morgon ska jag träffa en vän jag inte hört av på några månader och jag befarar att hon är gravid. (Ni ser, jag ska väl säga "jag hoppas hon är gravid"). Hur som helst så tar det bort lite av glädjen att träffa henne redan nu även om jag inte har en aning om hur det ligger till. Det är så fullkomligt ologiskt att jag skäms. Får se i morgon helt enkelt!

Regn, blod & gräs

Fysisk sysselsättning är bra för att skingra tankarna. Även om jag vet det så utnyttjar jag inte det tillräckligt vilket är oerhört destruktivt. Det räcker egentligen med små projekt. Som idag när jag sprang runt med gräsklipparen för att hinna bli färdig innan regnet - och blev det! Då hinner man inte mala en massa tänk om, varför blev det, varför är det, när ska det, ska det och hur ska det???... En del av er vet precis vad jag menar. Tankepauserna är sköna och som välbehövligt bränsle. Under tiden kom till och med blödningen som jag väntat på igång, bra! Har också hunnit agera it-support och fixat bonusbarnens dator.

Tonåring

Jag ser ut som en tonåring i ansiktet. Ja, inte sådär fräsch och sprudlande med stora nyfikna ögon och rosa kinder... Nejdå, efter behandlingen har jag fått finnar som förökar sig med en farlig fart. Förstår att det måste ha med hormonerna att göra men ändå. Det känns ju sådär. Kan man åtminstone inte få ha några kroppsliga fördelar med att faktiskt ha passerat 30?
Har också uppmärksammat att jag framstår som otroligt beklagande och deprimerad här på bloggen. Ni med erfarenhet av att vara ofrivilligt barnlösa vet vilken gnagande ångest och vilket enormt tankemalande det innebär att inte veta hur det ska gå och hur det ska bli. Trots det måste jag ändå berätta att det inte är riktigt så illa hela tiden. Även om jag stundtals gräver ner mig så fungerar ju livet och har sina ljuspunkter.

PMS?

Idag är jag mest arg, irriterad och svullen. Hoppas det är blödningen som är på gång. Borde ringa kliniken som de sagt för att höra hur den fortsatta planeringen ser ut, men jag orkar liksom inte. Känns så meningslöst. Har ju ändå inte listat ut hur jag ska kunna få ihop behandling och arbete. Det är inte lätt att vara tillgänglig för ultraljud, blodprov eller ÄP för den delen om man befinner sig i spanien, tyskland eller usa. Ur vissa aspekter kan jag vara ganska spontan och ta saker som de kommer, men vissa saker vill jag ha stenkoll på. Som det här. Det stör mig att jag inte i förväg vet hur jag reagerar på behandlingen denna gången, att jag inte kan planera in de dagar, timmar jag måste till kliniken. Jag vill inte att mina problem eller vår sjukdom som det visst kallas ska gå ut över arbetet. Jag vill inte försämra min prestationsförmåga, min tankeverksamhet och kreativitet pga biverkningar. Jag sov som en kratta under förra behandlingscykeln, riktigt dåligt. Jag kunde sova några timmar, men sen vaknade jag och somnade inte om. Jag snurrade in mig i lakanen och mina tankar tills jag inte hittade ut, fick panik. Jag var varm, rädd och panikslagen. Men jag skulle inte upp och arbeta på morgonen, det kommer vara den stora skillnaden. I ögonblick av realism inser jag ju att det här inte är genomförbart utan att påverka arbetet i någon mån, men jag gillar det verkligen inte... Jag är en kontrollfreak och detta är utanför min kontroll. Det riktigt korkade är att om jag hört någon annan resonera som jag gör nu så hade jag inte förstått. Vad kan vara viktigare än att försöka skapa liv???

Skratt & skratt

Jag kan inte hjälpa det men det här är så kul - varje gång!!!
Lyssna bara på de underbara, väsande nyhetsankarna:)

Ont i bröstet/brösten

När ska det sluta göra ont i bröstet och i brösten? Jag väntar på blödning efter ivf-behandlingen. Mina ömmande bröst är en plågsam påminnelse om vad som inte blev.

Vårt första ivf-försök blev misslyckat. Min kropp reagerade kraftigare på hormonbehandlingen än man trott och producerade alldeles för många äggblåsor och för fort. Mina östradiol-värden sköt i höjden och jag fick genomgå vad man kallar för coasting (man avbryter tillförseln av follikelstimulerande hormon under några dagar för att hormonhalten ska sjunka, tillväxten av äggblåsor avta och ev kan det ske en tillbakabildning av några blåsor) 

Dessvärre inföll denna coasting under en helg och man hade inte möjlighet att följa hormonhalten med dagliga blodprov. Östradiolvärdet efter helgen var alldeles för lågt och man hoppades inte för mycket på möjligheten att kunna plocka några ägg senare i veckan, men vi skulle försöka.

Det kändes fullkomligt hopplöst att ta äggmognadssprutan men jag gjorde det. Två dagar senare plockades det ut 12 ägg (som var små) och makens bidrag var bättre än någon tidigare gång (har varit få och slöa). Naturligtvis börjar man hoppas igen, men vad betyder att äggen var för små? Är de omogna eller övermogna? Oavsett så berodde det troligtvis på coastingen och vad det betydde i form av befruktningsförmåga kunde man inte säga. 

Bara 1 ägg befruktades och förhoppningarna grusades igen. Ägget blev trecelligt innan det fragmenterades, alltså inget att återföra.

Jag är förkrossad, allt förgäves. Hela behandlingen med spray, sprutor, blodprov, resor till och från kliniken, ultraljud, alla tider att komma ihåg, att bära med sig läkemedel och att dölja allt.

Ja, så är det. Ingen i vår omgivning vet om det här. Jag vill inte berätta för någonstans skäms jag för att vi inte kan få barn utan hjälp... Det är fel jag vet, men ändå. Jag har hängt det bland mina andra skelett i garderoben.

Nu ska kroppen ta sig tillbaka till sin vanliga menstruationsrytm innan man kan försöka igen. Det är inte mitt största orosmoln. För hur ska jag kunna genomföra en behandlingscykel med allt vad det innebär när jag arbetar?!! Jag reser mycket i arbetet och idag kan jag inte se hur det rent praktiskt ska fungera. Vi hade valt att skjuta fram vår behandling till semestern pga av det här men nu... Hur ska det gå? Hur länge måsta vi vänta för att kunna försöka igen?