Till slut så...

Jodå, hon kom till slut Bönans lillasyster. Sedan föregående inlägg var jag gravid ytterligare ett bra tag men nu är hon här. Förlossningen var smidig och snabb vilket man tackar för. Lillasyster verkar så vitt vi kan se frisk och kry. Storasyster pendlar mellan att tycka det är mysigt, spännande och roligt till att tycka att lillasyster är dum och ful...
Vi har det bra och jag kan inte vara annat än tacksam. Från att inte veta om jag någonsin skulle bli mamma till att nu vara det till dessa fina små flickor är stort. Väldigt stort.

Det närmar sig

Jag har inte uppdaterat på ett bra tag. I korta drag. Fortfarande gravid, väldigt gravid. Bebisen kan i stort sett komma när som helst nu. Är orolig för att det ska vara något fel på bebisen eller för att förlossningen ska krångla, i övrigt tycker jag nog att jag tar det med ro.
Skriver igen när jag har något mer spännande att berätta.

Nytt År

Nytt år, nya förhoppningar.
Sandra undrade i föregående inlägg hur det har gått. Klumpigt av mig att inte uppdatera, förlåt...
Jag iväg på ett andra ultraljud som utfördes av en läkare då. Det tog LÅNG tid! Ryggrad och magsäck friade hon snabbt men hon tittade på hjärtat om och om igen vilket ju gör en galet orolig. Slutbedömningen blev att det ser normalt ut trots allt. Jag är skeptiskt för hon sa å andra sidan att hon inte kunde se riktigt allt hon hade velat och att hon var rädd att missa något eftersom barnmorskan skickat oss vidare. Opsykologiskt, eller? Hur som helst så ska vi göra ytterligare ett ultraljud i nästa vecka och läkaren hävdade bestämt att det var enbart för min skull men jag undrar det. Orolig är jag fortfarande men tillväxten och allt det andra såg iallafall bra ut. Hoppas allt vad jag kan att jag kan få en riktig tumme upp i nästa vecka.

Måste skriva av mig...

Graviditeten har fortlöpt väl trodde jag tills igår då det var dags för RUL. Vi blev tillbakaflyttade en vecka så jag är nu i vecka 17+0 - igen... Känns inte bra att fostret växt för lite. Nästa sak var att BM sa att hon pga fostrets läge inte kunde se hjärtat, magsäcken och ryggraden ordentligt så vi ska få komma tillbaka om 1-2 veckor igen. Den gången till en läkare. 1-2 veckor är vansinningt lång tid att behöva gå såhär orolig!!!! Fostret lever, det såg vi ju tydligt, men summan av allt gör mig sjukt orolig. För lite tillväxt, svårt att se hjärtat ordentligt (vilket tydligen ska vara ganska enkelt), magsäcken (hon fick ett tvärsnitt på buken så det går inte ihop) och ryggraden (såg hon nog inte bakifrån)... Jag vet hur det är inom sjukvården, man säger hellre för lite än att oroa någon. Hon sa att det såg fint ut men att vi skulle komma tillbaka för att kolla det sista. Varför inte till en BM då undrar jag? Var så chockad då så jag fick inte fram en enda fråga, men idag är det gott om dem. Är så ledsen och förtvivlad och brister ut i gråt med jämna mellanrum. Snälla, snälla låt det se bra ut och låt oss få en ny tid snabbt.

Jag vill berätta en sak...

För säkerhets skull viskar jag.

-Jag är gravid - igen.

Det är helt otroligt och jag är fortfarande en aning chockad. Har inte förstått det till fullo ännu trots att jag nu är i vecka 8.

En sak som är ännu mer otrolig är att det skett på naturlig väg den här gången. Vi hade planerat att försöka skaffa syskon till bönan under hösten och vintern. Vi hade varit på ett första besök på den nya kliniken eftersom vi nu måste göra det privat. Under det rutin-VUL som gjordes då förundrades jag över hur stor gulkroppen var fortfarande. Jag skulle ju ha mens när som helst. Jag fick inte det. Jag fick ett plus på stickan istället. Jag är överlycklig men chockad som sagt. Har inte vågat berätta för någon men ville dela med mig till er om någon kikar in här fortfarande.
Plötsligt händer det faktiskt - på riktigt!

Paus

En väldigt lång bloggpaus har det blivit. Vet inte om jag ska kalla det paus eller vad det kommer att bli. Jag kommer säkert att återvända till min skrivande ventil som den här bloggen blivit om det blir dags att försöka få syskon till bönan. Kanske någon gång då och då för att ge ett livstecken eller så.
Vi mår iallafall bra. Bönan är nu 8 månader och 1 vecka (imorgon) och hon mår bra. Livet med henne är härligt och jag är så tacksam över att det gick vägen. Så tacksam. Tänker ofta på er som fortfarande kämpar på med första barnet eller syskon. Läser era bloggar. Kommenterar inte alltid men jag följer er. Jag hoppas och önskar för er. Ni vet att ni har mina tummar och tår!
Det är jobbigt. Jag vet, men det kommer att vara värt det. Så länge det finns ork kvar så är det värt det. Ibland kanske det är dags att ta en liten paus. Att hämta andan. Ibland är det kanske andra vägar som ska leda till det efterlängtade barnet. Eller valet att leva utan. Man känner det där själv tror jag. Gäller bara att stanna upp och känna efter. Oavsett vilken väg man väljer så ska man inte glömma bort allt det fina som redan finns i livet. För visst finns det fina saker i livet. Resten av livet tenderar att stanna upp när man kämpar med att försöka få barn. Det kan bli lång tid. Hade jag fått göra om något så hade det varit just det. Jag hade försökt att leva mer i det liv som faktiskt fanns där hela tiden.

God Jul!

Om det mot förmodan fortfarande är någon som kikar in på denna dåligt uppdaterade lilla blogg så vill jag passa på att önska en riktigt god jul! Till alla som fortfarande kämpar med att få barn eller syskon vill jag också önska ett stort lycka till och ge lite extra hopp. Ge inte upp! Till er som blev föräldrar i år önskar jag fortsatt lycka till med era små.
Första julen med lilla dottern och det känns fantastiskt. Tänk att det blev såhär till slut! Förra julafton berättade vi för nära och kära att bönan var på gång men jag minns att jag var så orolig för att det inte skulle gå vägen. Vi hade inte varit på kontroll VULet än och jag nojjade över att hjärtat inte skulle slå. Så fel jag hade och viken tur sen. Tacksamheten är fortfarande lika stor och varje dag med vår fina lilla tjej är en skänk från ovan.
Hon är snart 5 månader ändå känns det som igår när jag stod i duschen här hemma när värkarna drog igång. Den dag hon verkligen blir 5 månader (5 jan) var exakt den dagen jag för ett år sedan började störtblöda och fick åka in till gynakuten. Då trodde jag det var kört och vilken mardröm det var tills vi såg lilla hjärtat slå.
Det händer mycket med en ny människa på 5 månader och det händer mycket med en nybliven förälder. Alla klyschor kan bekräftas och bland många så känns "livet får en ny mening" nog som den mest träffande. Med det vill jag inte säga att meningen med livet är barn utan just att livet får en ny mening.
Nu ska det fixas med det sista innan julen kan landa ordentligt här i ett Skåne som för ovanlighetens skull är vitt:)